Resan till Orsa.
Madeleine Stenberg Jag har inte bloggat så mycket sedan i lördags. I lördags orkade jag inte, efter en underbart fantastisk dag i Orsa orkade jag inte skriva något. Igår var jag trött och tog det lugnt, tvättade och lagade mat istället. William var på orienteringstävling igår och det hade gått jättebra. Men tillbaka om trippen till Orsa.
Två morgontrötta människor på väg mot Orsa och släktmys!
Vi åkte 6.52 från hållplatsen med en buss till Mora, för att sedan byta buss mot Orsa när vi kom fram till Mora.
Vackra Siljan genom ett bussfönster.
Bussen mot Orsa kom fram rätt snabbt och vi stannade mitt i byn. William ville att vi skulle ta ett foto, och självklart plockade jag fram kameran.
William bakom Orsa hotell, på väg mot min mormor.
Vi gick raka vägen till min mormor, det var ganska kyligt i Orsa men sån där härlig morgondoft vilket kändes mysigt. Vi var framme hos morgon kvart i nio och där drack jag en kopp kaffe med henne medan William åt mannagrynsgröt. Vi satte oss och pratade vid köksbordet och jag kände mig jätteglad över en stund tillsammans med min mormor. Efter en stund skrev jag till en gammal vän som gav bort sina gamla My little ponys till mig. Jag gick ut och mötte upp henne och vi pratade en stund, tills hon skulle åka och handla. Själv gick jag tillbaka in till mormor och ringde upp till mamma för att berätta att jag och William tänkte gå hem till dem.
På vägen upp mot mamma och hennes man/Williams morfar, träffade vi på min moster som var ute och gick med sin hund. Jag och William tog en längre väg uppåt för att få lite motion och när vi var framme hos mamma och hennes man, träffade vi hundarna också. Vi gick in, pratade och fikade. Umgicks och hade det trevligt, mormor kom upp efter en stund och då drack vi kaffe och fikade. Eftersom William fyllt åt fick han även presenter av mamma och hennes man, samt min syster Melissa. Det var då Leksands IF sängkläder och William var skitnöjd, han sover nu i dem också. William är LIF-fan och lika så hans mormor och morfar, hans pappa, farfar och faster. Så kommer jag sedan hans mamma och tycker sport är jättetrist. Men blev ju glad för Williams skull.
Presenten och sonen!
Vid 15:00 tiden ringde jag till min kusins morfar. Han hade varit förbi mamma för ett tag sedan och berättat att han hittat pappas saker, fotografier och betyg bland annat och undrade om jag ville ha dessa. Min mammas underbara man skjutsade ner mig till min kusins morfar och därifrån kom jag ut med två kartonger med foton, betyg och annat som tillhört min pappa men visade sig även vara en del från farmor. Jag sorterade ut fotona och la dem i olika högar och tog med mig pappas saker hemåt senare. Mer om det lite längre ner i inlägget.
Efter jag kollat i kartongerna så var det dags för middag. Mamma och hennes man bjöd på steksill, potatis och tunnbröd. Jag har vuxit upp med den maten och lika så glödstektsill så jag blev hur glad som helst! Jag har gjort det en gång sen jag flyttade till Falun, men det var längesen och maten smakar ju alltid bäst när den görs av den man vuxit upp med. Jag åt och var så nöjd, jättegott var det och sedan fick vi efterätt. Men ingen orkade äta upp den, chokladpuddig med grädde. Jag tror vi alla tyckte det blev lite väl mäktigt just där och då. Men gott var det!
Efterätten hos min mamma och hennes man. <3
Eftersom bussen skulle ta oss tillbaka till Falun samma dag och den gick strax innan 20:00 från Mora fick vi skjuts in till Mora av mammas man och mamma. Det är alltid sorgligt att säga hej då, och när vi vinkade åt dem hugger det alltid till i mig eftersom jag vet att det kommer dröja tills vi ses igen. Det är det värsta med att inte bo på samma ort, man kan inte ses dagligen eller varje vecka. Även om jag pratar med mamma nästan varje dag saknar jag henne och mormor, min lillasyster och mammas man varje dag. Det är skitjobbigt verkligen!
Hur som helst åkte vi hemåt och var hemma 20:49, då var det bara att gå in fixa allt för sängen och lägga William som var jättetrött men nöjd.
Jag satte mig och sorterade ut foton på min storebror och mina kusiner i olika högar för att skicka dem med posten åt dem. Såna saker tycker jag är skitkul, att sortera och kika på saker. Pappas foton har jag scannat in för att ge kopior till syskonen. Det kändes även sorgligt att gå igenom pappas saker, inte för att jag sörjer honom utan för att det blir som att dra upp gamla frågor i huvudet igen. Jag inser alltid hur kort livet är när jag kommer i kontakt med saker som handlar om min pappa. Mannen som jag mest försöker minnas men som också mer känns som en dröm. Jag kan inte längre se att han funnits där, han känns som en film? Eller en dröm, jag minns inte hans röst, hans sätt att röra sig. Jag brukar kunna titta och lukta i hans plånbok ibland för att minnas hur han luktade. Men jag känner att doften lika tydligt längre, den försvinner för varje år.
Ett av fotona i pappas album. Ett foto jag aldrig tidigare sett, jag och pappa.
