I helgen tänkte jag skriva massor, jag går just nu och bär på en hel del åsikter, tankar och idéer och har lite skrivinspiration. Detta var det väldigt länge sedan jag kände mig ha tiden för så det känns grymt att jag äntligen börjar komma tillbaka på banan. Det kommer i helgen och det känns toppen, jag har grejat ihop en hel hög med saker jag bara måste få ur mig, långa skrivna texter som bara måste UT. Ibland, oftast när jag är i såna här mörka perioder i livet så skriver jag också mera. Jag aktiverar hjärnan och går på djupet, jag tänker att det är i mina downperioder som jag är som bäst på att förmedla mig själv och utvidga mig själv. Det är min period, jag förstår att det förmodligen låter hemskt och deprimernade men det är då jag vet vad jag ska skriva om och vem jag är som bäst.

Min deppsida går inte ut över någon annan, det är när jag har såna här perioder som jag märkligt nog fungerar väldigt bra runt andra. Jag blir till och med aningen mer öppen än annars, vad det beror på vet jag inte. Det är som mina downperioder har en öppen dörr. Det är väl såna här perioder jag skulle söka mig mot någon att tala med. När jag skulle få utveckla mina tankar och sortera vad jag känner ihop med någon annan. Men det måste vara en bra person, inte någon som jag känner mig otrygg med. Hel min uppväxt med skolkuratorer, BUP funkade inte så bra för mig. Skolkuratorn blev ett ställe att måla på och prata men ändå inte riktigt våga öppna mig, och på högstadiet kändes det som att de bara försökte lyssna men ändå aldrig förstod. Det var som att de jag sa mest chockerade och sedan lades locket på. Jag kände mig precis som inför mina vänner, du kan berätta vissa saker men håll käften om annat. På BUP kanske det skulle funkat, men jag klickade inte med psykologen där och hon ville hellre prata om det jag inte ville prata om. Min livssituation just nu, inte det som alltid varit den största boven i mitt liv. Livssituationen från dåtiden och mitt förflutna, när jag sedan fick träffa en psykolog vid nittonårsålder, efter att ha legat i sängen i flera dagar och vägrat kliva upp berörde han för första gånget ämnet som jag försökte undvika. Eftersom jag hade svårt att öppna mig så blev det aldrig riktigt bra, även om jag öppnade mig mer där än tidigare. Jag skulle kanske behöva samma sak igen, men denna gång kan jag prata. För nu är jag redo, jag är inte deprimerad. Jag är försiktig med just uttrycket som deprimerad för jag förstår vad sånt betyder, nej jag är nog mer i behov av att tala ut och berätta min historia. Försöka finna orden för att jag aldrig känner mig bekväm på en och samma plats, varför jag alltid vill fly och är så rotlös. Trots att jag trivs så bra både i Falun och min lägenhet, får jag panik stundvis att bara bli fast på samma ställe. Det är därför jag måste åka bort titt som tätt, om så bara till en ny ort ett par timmar. Jag är så vild i själen, ett rotlöst litet frö som följer med vinden. Jag behöver fria ytor och möjligheten att röra mig fritt, jag antar att det finns en anledning att jag slänger av mig strumporna så fort jag kommer hem och att jag aldrig använder strumpor på sommaren. Jag älskar fötterna mot varm sand, eller att doppa fötterna i iskallt vatten. När vinden tar tag vill jag bara lyfta ut armarna som ett barn och flyga med! Jag är vild i livet, kanske mer än många andra, ibland blir jag så fundersam är jag ensam om detta?

Tankar, funderingar och liv. Det här inlägget blev längre än jag tänkt mig.

073

2 kommentarer

  1. Du ska inte försöka hitta nån kurator/terapeut du kan prata med om du känner att du behöver det? Många av mina vänner gör det och de mår så mycket bättre av det 🙂 Tycker de är starka som kan erkänna för sig själva och andra att de behöver den hjälpen, inte alla som kan det.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

CommentLuv badge

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Madeleine Stenberg

Orsakulla född (840211) boende i Falun. Mamma till William född (041003), i hemmet bor också mellanpudeltiken Skilla (190919). Jag älskar folkdräkt, finporslin och dalainspiration. Är glad, men reserverad och lugn men även harmonisk. Bloggen startade 2004 som en graviditets- och bebisdagbok. Idag är det så mycket mer!
Jobbar som examinerad specialpedagog, med lärarexamen & förskollärarexamen i grunden. Är utbildad FUR-doula, hjälpmamma och kursledare hos Amningshjälpen.

%d bloggare gillar detta: