Att leva med ångest.

036

Så var det igång igen, jag har försökt att motverka ångesten så mycket det bara går i tre dagar nu. I torsdag började ångesten bli påtaglig, jag har känt av symptomen sedan någon vecka tillbaka, ångesten började dock i torsdags.
Jag följer inte nyheterna, jag undviker att diskutera saker som handlar om världen för att det inbringar inte empati för mig eller förfäran, världen ger mig ångest. Precis samma ångest som jag dagligen tampas med på bussen, eller den ångest jag känner när jag minns något jag inte vill minnas, eller när någon är sjuk och jag genast börjar tro att denna människa ska dö. Jag känner hur en snara dras åt kring min hals och hur jag inte kan andas, hur jag kämpar för mitt liv för att överleva och hur jag sakta men säkert håller på att dö själv. Hur livet dras ur min kropp och hur varje liten del av mig måste djupandas för att leva. Jag vill inte att människor runt mig diskuterar jordens undergång eller att snart kommer människorna utplåna sig själv, JAG vill inte höra om världskrig och död. Jag vill verkligen inte veta ett skit om sådana saker och absolut inte människors åsikter i vilken hemsk människa man är för att man väljer att helt enkelt inte lyssna eller stänger av tvn. Jag mår dåligt av sånt här, det är en del av min ångest, en del av min sjukdom? Som jag lever med dagligen, som jag haft så länge att jag inte vet hur jag någonsin ska bli av med den. Det är därför jag avskyr att inte ha kontroll över saker jag vet att jag kan kontrollera, det är därför jag avskyr att vara ensam. Det är sådana helger som denna när jag har sådan ångest som nu, som jag tror att jag håller på att dö. Börjar skapa strategier för att ta med alla jag känner och dra, lämna allt och flytta ut på en öde ö någonstans och leva på det som jorden kan erbjuda.

Folk utan ångest kommer aldrig förstå hur det är att leva med ångest. Det är fruktansvärt, det är en av anledningarna till att jag ogärna går på kalas, dop eller fester. Hela proceduren med att umgås med massor med människor, kanske bli tvungen att vara med och leka och kanske ännu värre vinna något, är så jobbig att jag hellre skyller på ekonomi och sjukdom än går dit. Tanken på att bli uppropad för att tilldelas presenter eller priser är fruktansvärda. Jag hade ingen fest när jag fyllde 30 eftersom ångesten över att någon kanske skulle sjunga för mig, övervägde glädjen i att umgås med människor jag tycker om. Jag talar aldrig om för människor när jag fyller år eftersom jag är livrädd för att folk ska gratta mig i stor grupp. Jag sätter mig hellre ensam i ett hörn, än sitter med alla andra människor i en grupp. När började min ångest? Dödsångest och ångest för sjukdomar har jag haft så länge jag kan minnas. Kanske är jag född med ångest? Eller så minns jag bara inte ett liv utan, just nu är jag i en ångestperiod. Varför skriver jag ens det här? Kanske för att jag vill att andra ska förstå? Kanske för att jag önskar att folk ska sluta prata om de saker som inbringar ångest hos mig när jag är med.

Jag känner för att ligga under täcket idag och aldrig mer gå ut, bara ligga där och blunda. Jag har inte sovit mycket under natten, istället har jag vaknat och tänk på döden, krig, sjukdomar och jordens undergång. För det är vad alla människor just nu talar om, och jag vill inte höra mer om de sakerna. Jag vill prata om sånt som är bra någon gång, inte allt skit som kan hända.