William är så blek, han har haft morgonrocksdag hela dagen och legat på soffan och tittar på film. Han är inte speciellt hungrig och äter som en myra. Jag försöker hålla mig så trevlig utåt, jag skriver glatt på Facebook och vill verkligen inte tynga ner någon med hur jag känner. Det gör att när jag bloggar känner jag mig som en enda känslostorm. Det är när jag lägger mina fingrar på tangenterna som orden flödar och livet på något underligt sätt lämnar ut sina känslor i skrift. Jag har skrivit dagbok sedan jag kunde skriva, jag kanske inte skrev varje dag men jag skrev ändå ganska ofta. Jag skrev med en penna av färgen gul för att ingen skulle kunna läsa det jag skrivit. Jag brukar kolla i dagboken ibland när jag är i förrådet och just där och då, trots att jag skrev i min rosa dagbok med en häst på framsidan när jag var ett lågstadiebarn kan jag ändå minnas precis hur jag kände mig när alla skrev. Jag har ritat gubbar till allt i dagboken också, under texten har jag ritat av sånt jag känt. Det är ganska intressant eftersom jag aldrig gillade att rita som barn eftersom jag inte tyckte att jag hade något att visa upp. Trots det hittar jag stundvis bilder som visar på något annat, men min självkänsla var säkert låg redan som barn. Jag var nog redan då en perfektionist som gav upp saker jag helt enkelt inte blev bäst på. Så är jag lite fortfarande, jag vill inte utsätta mig för saker där jag kan göra bort mig så jag undviker situationer där folk kommer döma och bedöma. Människors sätt att granska andra gör mig osäker, jag tänker att jag gör fel. Träffar jag människor känner jag mig lätt malplacerad för jag tycker att alla andra passar in utom jag.
Därför blir jag även osäker när jag skriver, trots att det är mina tankar och mitt liv. Jag oroar mig för vad folk tänker om det jag lämnar ut. Varför vet jag inte? Det är ju mitt sätt att lämna ut allt sånt jag håller inom mig istället för att låta nattens tankar ta över.
Jag känner en oro, jag vill avsluta det här nu och få ett klartecken att Williams sjukdom äntligen är över. Jag tänker om jag blivit mer förstående sedan William blev sjuk? Men jag har nog alltid varit sådan här. Jag har alltid haft lätt att ge till välgörenhet eller känner att jag måste hjälpa till. Jag lyssnar så gärna när människor är ledsna och jag tror att jag många gånger tycker bättre om att höra dem berätta om sina liv för mig, än jag tycker om att delge av mitt eget. Jag brukar läsa, lyssna och titta på människor som beskriver sig som snälla, hur vet man att man är snäll? Det första intrycket människor haft av mig när de träffat mig är tydligen att jag är så snäll. Jag vill nog vara snäll, vänlig och mottagande. Jag vill inte vara någon som stormar fram som en tornado och tar plats. Inte för att dem som är tornados och tar plats på något vis är fel, men det är nog fel för mig. Olikheter är ju så viktiga, varje dag och varje minut. Vi måste få vara olika, jag tror på olika.
