Idag fick jag sms av William vid lunchtid på jobbet där han berättade att han kommit hem från skolan på grund av halsont. Varningsklockan började ringa och sedan dess har jag en oro i kroppen. När jag slutade jobbet vid 14:00 ringde jag honom som berättade att han nu befann sig hemma hos Björn. Pratade med Björn och åkte hem till honom, det visade sig att William hade 37,5 och som sedan pendlat mellan 37,5-37,7. Normalt skulle jag inte bry mig men nu är oron där som ett litet brev på posten. William får inte få feber, samtidigt känns det inte som någon feber så man vet inte hur man ska göra? Frågade sjukvårdsrådgivningen men dem vill ju alltid att man ska åka in, och talar man istället med dem på akuten om man åker dit blir dem sura för att sjukvårdsrådgivningen skickat dit en. Det är verkligen inte alltid så enkelt som många tycks tro. Man känns som den som blir slagpåse för att båda grupper är lite i krig mot varandra. Sjukvårdsrådgivningen som är rädda för att råda fel, och akuten som får för många patienter. Hur ska man göra?! Hur ska man veta?! Jag och Björn bestämde att William sover där, och stiger febern under natten ska han ringa mig så jag får följa med till akuten. Det är en sån förändrad vardag för oss alla, det kan verka lite för någon som har en livshotande sjukdom, men för mig är detta en ny erfarenhet där jag får ställas inför nya prövningar. Prövningar som vissa dagar faktiskt känns riktigt tuffa.

Jag fick lov att skriva av mig, jag måste ventilera mig. Imorgon kanske han är helt feberfri och det hoppas jag så klart på, men man vet aldrig. Det är det där, man vet aldrig som är så tufft att leva med.

Bild på Falun från precis innan William blev sjuk.

Jag får nästan dagligen den frågan, hur går det för William och jag vet inte riktigt vad jag ska svara eftersom det inte händer något allt. William får ingen skolskjuts och denna vecka har jag varit mest irriterad och förbannad, det känns liksom som att det är helt galet att man ska behöva stressa varje dag över hur William ska ta sig till och från skolan. Det känns galet att Falu kommun ens kan neka ett barn att ta sig till och från skolan, och det känns så som att man bara är irriterad över saken. Jag ser William med sina kryckor och hur han kämpar på och så vet jag att kommunen skiter i honom trots att han är barn och dessutom riskerar bestående skador när han går. Jag är så matt och irriterad och det här gör mig som mamma bitter över hur denna verklighet är.

Så hur går det? Ja, vi kämpar på och Falu kommun ligger långt ner när jag tänker på att saker jag ogillar.

Jag kan inte låta bli, jag känner sådan ilska och bitterhet mot kommunen jag bor i. Kommunen som min son får växa upp i, för varje dag som går växer ilskan. Min son är utan skolskjuts på grund av att Falu kommun tycker att ett sjuktbarn ska få klara sig själv. Jag vill bara kräkas på hela situationen helt ärligt! En del av mig skulle bara vilja skriva ut för hela världen att vad du än gör flytta inte till Falu kommun. I alla fall inte om du tänkt ha barn här i kommunen. Det trivs uppenbarligen med att exkludera barn från samhället. Idag var det lite klassträffa med Williams klasskompisar så lyckades prata med några föräldrar, alla blir ju precis som jag upprörda. Det är ju inte konstigt direkt, det är bra märkvärdigt att man inte kan erbjuda ett barn med sjukintyg taxi mellan hem och skola. Det handlar om ett par veckor, jag mår illa.

Allt det här bidrar till en bitterhet hos mig, en ilska som är svår att kontrollera. Jag känner mig maktlös och just nu vet jag inte vad mer jag kan göra. Kan man anmäla en kommun för diskriminering? Eller något liknande, jag vill bara att dem ska förstå vad de håller på med. Inget barn väljer att vara sjukt, när barn är sjuka ska dem få stöd så de snabbare blir friska inte bli nekade saker som förbättrar vårdtiden för att en kommun säger nej.