Williams skelettinfektion – Halsont och lite feber.

013

Idag fick jag sms av William vid lunchtid på jobbet där han berättade att han kommit hem från skolan på grund av halsont. Varningsklockan började ringa och sedan dess har jag en oro i kroppen. När jag slutade jobbet vid 14:00 ringde jag honom som berättade att han nu befann sig hemma hos Björn. Pratade med Björn och åkte hem till honom, det visade sig att William hade 37,5 och som sedan pendlat mellan 37,5-37,7. Normalt skulle jag inte bry mig men nu är oron där som ett litet brev på posten. William får inte få feber, samtidigt känns det inte som någon feber så man vet inte hur man ska göra? Frågade sjukvårdsrådgivningen men dem vill ju alltid att man ska åka in, och talar man istället med dem på akuten om man åker dit blir dem sura för att sjukvårdsrådgivningen skickat dit en. Det är verkligen inte alltid så enkelt som många tycks tro. Man känns som den som blir slagpåse för att båda grupper är lite i krig mot varandra. Sjukvårdsrådgivningen som är rädda för att råda fel, och akuten som får för många patienter. Hur ska man göra?! Hur ska man veta?! Jag och Björn bestämde att William sover där, och stiger febern under natten ska han ringa mig så jag får följa med till akuten. Det är en sån förändrad vardag för oss alla, det kan verka lite för någon som har en livshotande sjukdom, men för mig är detta en ny erfarenhet där jag får ställas inför nya prövningar. Prövningar som vissa dagar faktiskt känns riktigt tuffa.

Jag fick lov att skriva av mig, jag måste ventilera mig. Imorgon kanske han är helt feberfri och det hoppas jag så klart på, men man vet aldrig. Det är det där, man vet aldrig som är så tufft att leva med.

Williams skelettinfektion – Hur går det?

047Bild på Falun från precis innan William blev sjuk.

Jag får nästan dagligen den frågan, hur går det för William och jag vet inte riktigt vad jag ska svara eftersom det inte händer något allt. William får ingen skolskjuts och denna vecka har jag varit mest irriterad och förbannad, det känns liksom som att det är helt galet att man ska behöva stressa varje dag över hur William ska ta sig till och från skolan. Det känns galet att Falu kommun ens kan neka ett barn att ta sig till och från skolan, och det känns så som att man bara är irriterad över saken. Jag ser William med sina kryckor och hur han kämpar på och så vet jag att kommunen skiter i honom trots att han är barn och dessutom riskerar bestående skador när han går. Jag är så matt och irriterad och det här gör mig som mamma bitter över hur denna verklighet är.

Så hur går det? Ja, vi kämpar på och Falu kommun ligger långt ner när jag tänker på att saker jag ogillar.

Träff med Daladoulor igår, alla boende i Falun.

044

Igår klockan 17:00 gick jag till Tzatziki här i stan för en inbokad träff eller möte med två tjejer som arbetar som doulor här i Dalarna och är boende i Falun precis som jag är. Jag var grymt nervös, jag mår verkligen inte bra av sånt där egentligen. Men eftersom jag försöker utmana mig själv så får jag verkligen bestämma mig för sånt här. Jag kämpade mig ditåt och det gick bra trots att jag var jättenervös. Dem kontaktade mig på Facebook för någon vecka sedan och vi bestämde oss för att ses, de var två jättegulliga tjejer och jag tyckte det var himlans trevligt att träffa dem båda och diskutera. Då jag tänkt doula främst på sommaren eller runt andra ledigheter är det jättebra att det finns fler kollegor i länet. Jag tror verkligen på doulande som stöd i förlossningen och hoppas att det ska nå fram till flera vad en doula gör. En doulas jobb är inte att ta över partnerns roll har, utan doulan stöttar ju båda i födandet, det är ju en ny upplevelse även för partnern som även denna kan behöva stöttning. Doulans jobb är heller inte barnmorskans, utan man är där för att stötta, massera och finnas där för det den födande behöver.

Så hur som helst, det var jättetrevligt, och trots att jag var sjuknervös så kändes det jättebra att träffa dessa två tjejer. Jag hoppas på fler möten så vi kan samarbeta i framtiden. Idag är det 3 veckor exakt kvar tills jag befinner mig på Söder i Stockholm på första dagens doula-utbildning. Jag är nervös, peppad och taggad!

Ska tillägga att det även kändes skönt för mig att lämna hemmet en stund, trots att jag befinner mig på jobbet mycket är det som huvudet alltid är fullt av tankar när jag är hemma. Det är blandade känslor som ilska, uppgivenhet och trötthet. Att bara få lämna hemmet var skönt för jag fick annat att tänka på än allt som känns väldigt tungt just nu.

Hygienshoppen.se, beställa hygienprodukter på nätet.

DaxHandDes70_600_1030

Kikade just in sidan hygienshoppen.se har ni varit in där någon gång? Sidan säljer hygienprodukter online och har ett stort utbud med produkter för städning och annat spännande. Jag hittade bland annat handsprit från märket dax där för endast 39,90:- Hur bra pris som helst! När hösten drar igång så kommer även förkylningar och magsjukor som ett tåg på posten. Jag vill verkligen inte bli sjuk så jag tänkte om jag skulle införskaffa mig handsprit till hemmet som en säkerhetsåtgärd. Mycket beror ju också på att William inte får bli sjuk då han har en skelettinfektion. Det är då självklart att jag blir extra försiktig. Som lärare möter man en hel del människor i jobbet, och barn som ni säkert vet är sjuka lite då och då, såna gånger tänker jag att man ska försöka vara så motståndskraftig som möjligt, och kan då handsprit hjälpa en bit på vägen är jag villig att köpa hem saken.

Hygienshoppen säljer inte bara handsprit, de säljer även blöjor för personer med småbarn. Diskmedel och tvättmedel, tvättlappar och jag hittade även på kaffe i shoppen. Du kan välja mellan flera betalalternativ så om du vill ta din beställning på faktura är detta helt okej, jag brukar ofta beställa mot faktura och betala den i samband med leveransen.

Jobb, glass och åskväder.

Jag trivs på jobbet, det känns kul och meningsfull att gå dit på dagarna. Jag märker hur jag omedvetet tänker på hur jag vill utvecklas framåt igen. Jag har hittat tillbaka till känslan jag hade för jobbet när jag var nyexaminerad, jag känner glädjen i jobbet. Det beror nog på att jag nu gör sånt jag tycker om, jag arbetar och har mindre dötid, jag ogillar dötid. Det kan verka märkligt men att koppla av och att sitta sysslolös stressar mig. Det är en av anledningarna till att jag måste göra saker när jag har semester, sitter jag utan jobb börjar jag tänka, och börjar jag tänka blir jag lätt deprimerad. Detta är kanske min försvarsmekanism, ett redskap för att inte bryta ihop. Alla hittar vi redskap för att klara livet och vardagen. Mitt är att arbeta hårt där jag befinner mig just nu.

William tog bussen hem med mig idag, det känns fel men vad ska man göra? Han får ont av att gå dit men eftersom Falu kommun förespråkar exkludering hos barn så får min son lida.

När vi varit hemma ett tag tog Tor sin hammare och slog på molnen, han måste varit på riktigt dåligt humör som det åskväder vi fick var. Björn hämtade William för en tur till Kniva och jag somnade på soffan.

Var med om något obehagligt, jag drömde att jag fick ett suddgummi i halsen, försökte få upp det men det satt fast hade panik, det kändes som jag skulle kvävas och sen vaknade jag till, kändes fortfarande som något i halsen efteråt? Undrar vad det kan ha varit?

Smsade med Lisa så vi åkte till Maxi och åt lite glass och snackade skit en stund. Jättekul varje gång vi ses!

Nu ska jag sova, imorgon är det min lediga dag och då gör jag större delen av F-tiden, jag ska även fixa naglarna och klockan 17:00 ska jag träffa ett gäng med Dala-Doulor för första gången! Jättespännande!

Williams skelettinfektion – Att bara känna ilska mot Falu kommun.

033

Jag kan inte låta bli, jag känner sådan ilska och bitterhet mot kommunen jag bor i. Kommunen som min son får växa upp i, för varje dag som går växer ilskan. Min son är utan skolskjuts på grund av att Falu kommun tycker att ett sjuktbarn ska få klara sig själv. Jag vill bara kräkas på hela situationen helt ärligt! En del av mig skulle bara vilja skriva ut för hela världen att vad du än gör flytta inte till Falu kommun. I alla fall inte om du tänkt ha barn här i kommunen. Det trivs uppenbarligen med att exkludera barn från samhället. Idag var det lite klassträffa med Williams klasskompisar så lyckades prata med några föräldrar, alla blir ju precis som jag upprörda. Det är ju inte konstigt direkt, det är bra märkvärdigt att man inte kan erbjuda ett barn med sjukintyg taxi mellan hem och skola. Det handlar om ett par veckor, jag mår illa.

Allt det här bidrar till en bitterhet hos mig, en ilska som är svår att kontrollera. Jag känner mig maktlös och just nu vet jag inte vad mer jag kan göra. Kan man anmäla en kommun för diskriminering? Eller något liknande, jag vill bara att dem ska förstå vad de håller på med. Inget barn väljer att vara sjukt, när barn är sjuka ska dem få stöd så de snabbare blir friska inte bli nekade saker som förbättrar vårdtiden för att en kommun säger nej.

Jag behöver komma bort en stund.

Inlägget är ett samarbete.

Jag behöver avkoppling och få lätta mina sinnen, jag behöver få fly denna verklighet för en stund. Mentalt skittrött och kroppsligt slutkörd. Kroppen känner sig som den behöver få sova, koppla av och njuta. Befinna mig på ett hotellrum förslagsvis i en större stad. Få shoppa lite, kanske tillsammans med en nära vän. Jag kikade lite på skoj, jag hittade några på hotell Göteborg en hel del faktiskt. Jag blev sugen på att boka något för skojs skull, tänker http://www.hotellgoteborg.com/ verkar riktigt bra då man kan välja prisgrupp, hur många stjärnor man vill att hotellet ska ha samt läge. Utbudet är dessutom stort så varför inte? Jag behöver komma bort från den här stan och verkligheten en stund. Det är för mycket som tycker mig just nu, kanske är det just detta jag behöver?