Idag fick jag sms av William vid lunchtid på jobbet där han berättade att han kommit hem från skolan på grund av halsont. Varningsklockan började ringa och sedan dess har jag en oro i kroppen. När jag slutade jobbet vid 14:00 ringde jag honom som berättade att han nu befann sig hemma hos Björn. Pratade med Björn och åkte hem till honom, det visade sig att William hade 37,5 och som sedan pendlat mellan 37,5-37,7. Normalt skulle jag inte bry mig men nu är oron där som ett litet brev på posten. William får inte få feber, samtidigt känns det inte som någon feber så man vet inte hur man ska göra? Frågade sjukvårdsrådgivningen men dem vill ju alltid att man ska åka in, och talar man istället med dem på akuten om man åker dit blir dem sura för att sjukvårdsrådgivningen skickat dit en. Det är verkligen inte alltid så enkelt som många tycks tro. Man känns som den som blir slagpåse för att båda grupper är lite i krig mot varandra. Sjukvårdsrådgivningen som är rädda för att råda fel, och akuten som får för många patienter. Hur ska man göra?! Hur ska man veta?! Jag och Björn bestämde att William sover där, och stiger febern under natten ska han ringa mig så jag får följa med till akuten. Det är en sån förändrad vardag för oss alla, det kan verka lite för någon som har en livshotande sjukdom, men för mig är detta en ny erfarenhet där jag får ställas inför nya prövningar. Prövningar som vissa dagar faktiskt känns riktigt tuffa.
Jag fick lov att skriva av mig, jag måste ventilera mig. Imorgon kanske han är helt feberfri och det hoppas jag så klart på, men man vet aldrig. Det är det där, man vet aldrig som är så tufft att leva med.