Ingredienser:
1 banan i smoothien
1 banan som topping
1 dl havregryn
1 msk chiafrön
1 msk psylliumfrön
1 dl mandelmjölk
2 msk proteinpulver (vanilj)
Lite blåbär, hallon och mango
Jag avskyr att äta ensam, det är verkligen det tråkigaste jag vet. Så då brukar jag äta det enklaste som finns. Igår blev det smoothie bowl. Den här blev riktigt god, eftersom min mage inte känns bra just nu, ropade kanske hej för snabbt igen. Precis som när jag testade LCHF, GI-metoden, äta vanligt, äta mer fibrer, mindre fiber och allt annat som jag provat för att få bukt på magen… Så provade jag att ha i extra mycket fibrer i denna. Får väl se vad som händer, det känns som min mage kommer fortsätta att krångla, dock har jag börjat äta Adeleium och det ska hjälpa mot IBS. Eftersom jag nyligen börjat äta detta så låter jag helt enkelt det ta en liten tid tills kroppen vänjer sig. Jag hoppas verkligen att det ska hjälpa mig.
Det här med magen, ibland tänker jag på just det här med magen och hur en sån liten sak kan påverka hela ens liv. Man blir som besatt, kommer jag kunna gå på toaletten idag? Eller när man ätit något, finns det en toalett i närheten. Kommer jag att kunna gå på toaletten där jag just nu befinner mig. Man lever som i en värld där man aldrig riktigt kan planera något eftersom magen styr ens liv. Det är nog svårt för personer med fungerande magar att förstå sig på hur stora hinder magproblem saker för oss som inte har ”normalt” fungerade magsystem.
Jag vet ju varför jag fått IBS, eller vet kanske är fel men jag har min egen tolkning. Dels ligger magbesvär i släkten, så det är nog en ärftlig faktor också. Men sen är det helt klart alla år som jag inte åt för att jag mådde dåligt. Jag har i så många år chockat min mage och kropp att det var självklart att kroppen skulle ge igen.
Jag vet att jag och en vän brukade ställa oss utanför skolan när vi ätit lunch och liksom kräkas upp maten utanför skolan. Just då förstod jag nog inte att vi gjorde så man åt upp och sen ställde vi oss tillsammans och tog ur allt innehåll på matsalens långsida. Ingen såg och ingen visste, vi var runt 8 år när vi började med det här, sen minns jag inte hur länge man höll på men det var i flera år.
Julafton 1999. Vägde 45 kg på mina 171.
På mellanstadiet och i femman började jag tänka på vikten. Jag började åka inlines och simmade en hel sommar. Blev väldigt smal och växte då också, förstod hur man skulle hålla igen och det gjorde jag. Väldigt mycket dessutom, fick någon form av känsla av att det var skönt att inte äta. Jag gillade känslan av hur kroppen ville ha mat men kontrollen över att INTE äta var så tillfredsställande jag hade kontroll.
Kontrollen fortsätta, kanske det eskalerade något i nian, jag mådde som sämst då. Så jag åt det lilla jag var tvungen till hemma. Annars kunde man verkligen motverka hungern, det var skönt. Att komma hem och lägga sig frusen på sängen och sova, jag insåg nämligen att sömn var det bästa mot att känna hungerkänslor.
Så där fortsatte jag, att chockera kroppen. Inte äta under flera år, tills jag plussade nitton år gammal och insåg att jag var tvungen att ”lära mig” att äta. Det gjorde jag, självklart måste kroppen och magen fått sig en chock. För efter det har jag lidit av magbesvär. Jag vet att alla sa till mig att efter förlossningen fick man inte åka hem förrän man varit på toaletten. Jag hade som jag såg det då tur, ingen frågade mig så jag åkte hem. Fast idag inser jag ju vad dumt det var egentligen. Det dröjde 2 veckor efter förlossningen innan jag gick på toaletten för första gången, det var som att skita taggtråd minns jag. Så det fortsatte det, under Williams första sex månader i livet gick jag på toaletten sammanlagt 15 gånger sen slutade jag räkna.
Så har min mage fortsatt vara, jag har sökt men man hittar inga konstigheter. Fast hur ska man göra det? Med en mage som chockats av matmissbruk och kontroll så länge i en växande kropp? Jag har fortfarande matmissbruk, kommer väl ha det för resten av mitt liv. Svårigheterna med matmissbruk är ju att det alltid finns där, man kan aldrig komma ifrån saken. Du kan lära dig att äta, men tankarna finns ju det alltid. Den där mörka rösten som talar om för dig att du inte duger. Jag kämpar för att aldrig falla tillbaka, men de perioder när jag mår bra går jag upp i vikt. När jag går upp i vikt för jag panik och måste ner allt igen.
Sommar misstänker jag 1999. Gick i nian, vägde 45 kg.
Ibland önskar jag nog att man slapp läsa, höra och se alla människors tanka kring att gå ner i vikt. För varje gång någon pratar vikt så hör jag den där rösten på min högra axel sakta vakna upp, hur viskningarna börjar:
”Du borde gå ner i vikt. Du vet det, gör det. Du duger inte som du är. Vem är det du försöker lura. För att passa in måste du gå ner i vikt…”
Jag avskyr den där rösten. Jag avskyr hur den skapar kontroll inom mig, får mig att tappa känslan för vem jag är och hur jag vill vara. Hur den fått mig att skada min kropp, för att jag inte känner att jag duger. Men vem duger någonsin i sina egna ögon? Finns det någon som ser sig själv i spegeln och känner jag är fin som jag är? Hur skapar man en sådan känsla inom sig, där man ser sig själv och älskar sig själv från insidan ut? Jag försöker påminna mig om saken varje dag.
”Upprepar orden, du är fin som du är, du duger, du är bra.”
Men så när jag inte känner mig sådan, när jag ställer mig framför spegeln och inte känner att jag duger. Då känner jag misslyckandes hånskratt inom mig som skrattande säger till mig; ”Trodde du verkligen att du skulle ta dig ifrån mig, vem försöker du lura”. Jag vill vakna upp och känna att jag njuter av livet, min kropp och min själ. Jag söker känslan i naturen och bland dem jag älskar mest.
Jag vet att jag duger i andras ögon. Men varför duger jag aldrig i mina egna?
Madeleine Stenberg 