Orsahästar och det vackra med att få bo i Dalarna.

Jag sitter och väntar på att Iphonen ska laddas upp lite, sen ska jag ta en promenad. Vi har just ätit pannkakor här hemma så jag tänkte att efter en sån onyttig middag mår nog magen bra av en längre promenad. Jag får väl se om jag får med William, annars går jag ensam.

Går jag ensam kan jag lyssna på något medans jag går. När jag kommer hem ska jag förresten färga håret. Tänkte att jag gör det ikväll, eller så kanske jag ska ställa klockan på tidigt imorgon? Får se hur jag gör? Jag ska fixa naglarna 9:30, och då är det ju skönt om man får vara lite fin i håret innan? Vilket velande!

Ser ni dessa fina hästar jag har här ovan? Ni vet ju att jag är Orsakulla, jag samlar på det mesta från Dalarna känns det som. Dessa hästar som heter just Orsahästen har jag fått av min mamma. Så himla fina, den röda tror jag är julhäst eller något men båda står så klart framme ändå. Hört att det ska finnas en vit också, och kanske borde man köpa den vita med så har man trillingar.

Hur är det med er? Samlar ni på något från orten eller samhället där ni bor? Något jag upplever med åldern är att jag mer och mer känner kärlek för mitt landskap och min hembygd. Det är rätt spännande, för bara några år sedan förstod jag inte folk som blev lyriska vid Siljan eller som pratade om hur vackert det är vid Orsasjön. Men nu när jag åker till mamma då känner jag det där jag med. Åh så vackert det är över Orsasjön.

Så känner jag också när jag är här hemma i Falun. När jag går på platser här, då slås jag ofta av hur fantastiskt vacker jag har det här och hur otroligt lyckligt lottad jag är som får bo i vackra Dalarna. Det är verkligen något med Dalarna, mitt vackra landskap dig lämnar jag aldrig.

När man gett av sig själv till folk som inte förtjänar det.

Alltså denna klåda! I natt jag trodde jag skulle bli tokig, det kliade och kliade och jag blev bara mer och mer irriterad. Smörjde och smörjde sen till sist bara tog jag baksidan av en tub med kylbalsam och kliande tills det bräde. Hon på VCT sa klia inte men det går ju inte till sist man blir ju knäpp!

Men roligare saker då, William drog nyss för att bada med en klasskompis på Lugnet. Själv sitter jag här och vet inte alls vad jag ska göra. Vad gör ni idag? Har ni fint väder? Här är det soligt men blir också moln titt som tätt.

Jag har känt ett uns av besvikelse i några dagar. Besvikelse på vissa människors sätt att vara, jag blir inte förvånad över hur människor är egentligen. Jag vet att det nog är naivt att tro gott om människor, att man inte vill tro att människor gör saker av ren och skär elakhet. Men samtidigt har jag så många gånger fått bevisad motsats.

Ni vet det där ordspråket att man först ser vilka som är ens vänner när man behöver dem som mest? Det stämmer verkligen, och på något vis kan den saken också göra ont. För man kanske då inser att man gett för mycket av sig själv till fel personer. Sånt gör ont, i alla fall för mig. Jag önskar lite att jag var en sån där som ryckte på mina axlar och inte bryr mig. Men jag bryr mig, kanske för att jag när jag gör något för någon annan lägger mitt hjärta i saken.

Jag brukar tänka att det jag gör för någon annan kanske ger en effekt så någon ger tillbaka? Fast så funkar det ju inte, vissa är ju som myggor och suger bara ur blodet från din kropp och lämnar gift tillbaka i din kropp. Det är så ledsamt, att man inte kan både ge och ta i vår värld. Jag antar att jag känner en besvikelse över det jag gett som inget gav tillbaka.

Jag behöver skriva detta, som en påminnelse till mig själv att inte ge mer än vad jag tror jag får tillbaka i framtiden. Ge inte något till någon som inte förtjänar det, ge till dem du vet kommer ge samma tillbaka.