Visar: 1 - 3 av 3 artiklar
Författarens egna ord. Högkänslighet

Tankar kring livet.

Jag fick lite ångest igår. Inte ångest som panikångest eller stressrelaterad ångest, utan sån där när man bara ångrar saker som man ändå inte kan förändra. Jag hatar när sånt sker, när jag ligger och tänker på saker som skett och ändå inte kan förändra just det ödet. Det är samma ångest jag fått när jag fått för mig att jag nog har någon dödlig sjukdom.

Sån ångest uppkommer när jag ångrar något, det kan vara något jag sagt eller gjort. Att jag råkat titta åt någon på gatan eller hälsat på någon jag känner. Den väller upp inom mig som ett stort orosmoln och jag kan inte göra åt saken mer än att försöka intala mig själv att ”Det här är inte farligt”. Jag har tänkt en del på varför jag bloggar, vad är det som stimulerar mig till att skriva så gott som varje dag. Jag tror många nog gör det för att bli kända, en dröm om att bli rik och ha en stor läsarkrets där alla dyrkar än. Alltså lite en dröm så där, få gå på olika evenemang och bli inbjuden på saker. Få göra saker gratis och känna sig bekräftad på det viset, ha bloggen som ett jobb.

Men det där är inte riktigt jag. Jag bloggar för att jag behöver. Jag behöver skriva av mig när jag berörs av livet varje dag. Jag behöver lämna ord för att släppa allt det som finns där på insidan. Sen vill jag lämna något för William att kunna läsa när han blir äldre. Ni vet som en saga för framtiden. Att lämna ett spår av den man var den dagen som man inte längre går med fötterna på denna jord.

Sen är det en fin bonus att man träffar människor på vägen som man blir involverade i livet för. Människor som berör mig, fina kommentarer som träffar mig varmt i hjärtat. När jag läser hos någon annan och känner att det finns något fint där också, man får lära känna människor. Så i veckan har två fina människor jag lärt känna via bloggen skrivit något om mig, på ett snällt sätt och alltid när någon skriver om något med mig. Bara det lilla blir jag så förvånad, åsa i åsele skrev att så fort hon ser Mon Amie tänker hon på mig. Jag tänkte direkt att OJ tänker någon på mig? Bara att man skänker mig en tanke så där, jag känner mig så liten på jorden att jag inte tror att människor jag aldrig mött faktiskt tänker på något jag sagt eller skrivit om. Sedan så skrev Nicole där hon även länkade till min blogg för att jag alltid skriver så gullig kommentarer, och även det värme direkt.

Jag känner mig osynlig så ofta, jag kan se att jag har en stadig läsarskara här men ändå tror jag aldrig egentligen att någon vet vem jag är. Kanske för att min blogg är min ventil och ett sätt för mig att få ur mig alla tankar som kretsar där i huvudet på mig. Jag har tankar dagligen. Jag ser saker hela tiden, saker jag vill göra om och förändra. Jag får idéer som att kanske försöka måla något, eller skapa saker. Men jag är för feg för att våga börja, jag är så rädd för misslyckanden. Att misslyckas betyder att jag blir ledsen, och ledsamhet är något jag hela mitt liv försökt undvika. Det där med bryt ihop och kom igen är inte min grej, bryt ihop betyder att man kommer må dåligt och mår man dåligt så är det ett rent helvete och jag vill inte ha ett helvete runt mig.

Ibland undrar jag om man blir skadad på fler sätt än rädd för sorg när man förlorar en förälder som barn? Att man rädslas förluster så hårt att man helt enkelt inte vågar misslyckas för man inte vill känna smärta, man satsar på säkra kort och vill inte förlora något av rädsla för ännu ett nederlag. Folk påstår ju att ”Det som inte dödar dig, gör dig starkare” men jag skulle säga att det inte är så för alla. För vissa så är det nog så att ”Det som inte dödar dig, skadar dig för livet”. Jag känner mig skadad av misslyckanden, jag vill våga mera och även om det nog är vad folk tror att jag gör. Vågar så är det inte så, jag känner mig väldigt liten och skör ibland. Som en blomma gjord av glas som saknar någon bit här och var.

Det är den saken som jag inte riktigt är gjord för, jag tar åt mig för lätt och jag är lätt att skada. Jag är ingen som skakar av mig hårda ord utan dem precis som snälla ord suger jag åt mig som en svamp. Vad jag önskar att jag tillhörde skaran som inte bryr sig som bara tänker ”jaha tyck så då”. Men det gör jag inte, istället så blir jag innerligt ledsen när folk är elaka mot mig eller andra runt mig. Ibland önskar jag så att vissa tänkte till innan de öppnade sina munnar, att folk var snällare. Fast det är inte alla människor, vissa saknar spärrar och det är dessa med spärrar som får oss känsligare att få ångest.

Så ingen missuppfattar viss kritik kan jag ju så klart ta, men jag menar personlig kritik som är riktad mot mig på ett sätt som inte är annat än menat av ren och skär elakhet. Annan kritik kan jag så klart sålla bort.