Att vara jag, att vara högkänslig.

Jag tänker på det där med att vara jag igår. Hur stort obehag jag känner kring hur människor beter sig, deras mående och deras sätt att vara. Hur ilska kan göra mig alldeles iskall inombords. Jag vet att många nog uppfattar mig som reserverad, jag kan absolut prata med människor men jag håller mig reserverad också. Det är för att jag läser av människor, deras kroppsspråk, deras sätt att röra sig, deras sätt att vara. Jag är helt enkelt inte bekväm innan jag känt av människor helt och hållet.

Det här kan nog göra att jag upplevs som sur, irriterad eller rent av visar att jag inte vill umgås. Det är inte så egentligen, utan egentligen så vill jag mer än gärna lära känna men jag måste känna in mig i situationen först, vart befinner jag mig och vad händer just här och nu?

Jag känner ett stort obehag när folk är arga, det är som en giftig pil borrar sig in i min ryggrad och förgiftar hela min natur. Jag ogillar arga och upprörda människor. Jag kan märka långt innan alla andra när någon blir sårad av något som sägs eller görs i ett sammanhang. När alla fortsätter att skratta åt ett skämt, kan jag se när just det skämtet sårade den andra medan ingen annan tycks förstå att personen blev ledsen i just detta ögonblick.

Tidigare förstod jag aldrig det här, varför jag kände så mycket. Jag minns att jag som tonåring avskydde att känna, för när man känner tänker man. Tankarna fick mig att drunkna, jag kunde verkligen aldrig stänga av alla rop på hjälp som fanns runt mig. Hela mitt liv har folk öppnat sig för mig, jag bär på livshistorier från människor så jag skulle kunna skriva en bok.

Hur menar hon nu kanske du tänker? Jag ska ge ett exempel, jag står ensam på en plats. Vi säger mitt i stan, människor springer förbi och ingen tycks märka av varandra. Men någon verkar se mig, det är alltid någon som ser mig. Personen närmar sig mig och jag känner personen innan denne ens nått fram. Så börjar personen prata med mig, den öppnar sig om sitt liv. Om allt henom upplevt och jag står där och lyssnar, tar in och försöker verkligen hjälpa i en situation där jag inget kan göra för att få personen att må bättre. Vi kanske står så där i 20-30 minuter, personen berättar om sitt liv like Forrest Gump och jag önskar så att jag kunde hjälpa men det finns inget jag kan göra utom att lyssna, tills personen tystnar och går.

Jag har så många gånger undrat hur just jag syns i detta folkhav av människor. Hur just jag var den som ytterligare en människas livshistoria berättats om för mig. Varför valde personen just mig? Många har sagt “för du ser snäll ut”. Det är alltid mig man frågar efter vägen, alltid jag som någonstans berörs så hårt av människor. Alla gånger mina ögon fyllts av tårar när någon berättat saker för mig, för jag känner sådan maktlöshet blandat med just deras känslor. Deras glädje och sorg, den hamnar rakt in i min kropp och blir min egen.

Jag är högkänslig, förut visste jag inte varför jag var så känslostyrd. Jag försökte stänga av, lyssna på alla ord som “MEN sluta bry sig” eller “MEN tänker du på det där än, släpp det nu”. Jag kan inte släppa saker för jag känner ju hela tiden, jag känner dofter starkare än andra. Ser färgerna, känner, upplever och kanske både älskar och hatar jag starkare än andra. Jag är högkänslig, men när man väl blivit en del i mitt liv är man så högt älskad, det är därför jag blir så otroligt sårad när folk inte förstår hur mycket jag känner. Känslorna, som styr mig på gott och ont.

Att sponsra olika organisationer.

Jag är med i några organisationer. Djurens rätt, är både marinfadder och elefantfadder via Världsnaturfonden, är medlem i Astma och Allergiförbundet, RFSU och så skänker även en liten summa till Hundstallet. Förutom det är jag även medlem i Amningshjälpen, jag hade ingen lätt amningsperiod. Jag rent av avskydde den där stunden, det gjorde ont och jag hade en bröstvårta på vänstersida som gick av så till den grad att den gick att lyfta på. Jag kunde inte fortsätta amma där, utan fick pumpa ut från det bröstet. Det var bröstmjölk blandat med blod, var och smärta. När den otroligt nog läkte ihop försökte jag amma därifrån igen, då fick jag istället mjölkstockning där. Den smärtan och febern! Fick åter igen försöka att pumpa, men denna gång med elektrisk variant som jag lånade från BB. Det kom ingen mjölk, jag fick nässprej som skulle hjälpa, men det var tomt. Det fanns inget där. Jag provade låta William amma från bröstet men det var verkligen helt tomt. Jag kunde inte få ur en droppa därifrån.

På den här tiden hade jag nog bara hört ordet amningshjälpen, men jag tror inte att den var så aktiv här i stan då. För jag vet att jag provade att ringa men det blev aldrig svar någonstans. Så jag gav upp och ammade från det högra bröstet, eftersom jag inte hade någon bra start var det ingen mysig stund och jag såg inte alls ut som mamman här på tidningen ovan. Jag var oerhört besvärad, gick gärna undan när jag skulle amma och ville inte. Jag höll ut i sex månader tills jag som jag själv kände det, äntligen kunde ge upp!

Men med åren har jag så klart funderat en del på vad det var som fick andra att alltid prata med sådan lycka kring amning? Vad var det jag missat? När jag läste doulaböckerna så ingick det att läsa en bok om amning i kursen. Jag läste då Marit Olanders Amning i vardagen och helt plötsligt förstod jag ju problematiken. Det är klart att det inte blir speciellt positivt när man inte får rätt hjälp från början. Efter att ha läst den boken blev jag medlem i Amningshjälpen. Inte för att jag ammar eller är småbarnsmamma, utan för att jag vill att den här organisationen Amningshjälpen ska kunna växa så att alla som VILL ska kunna amma och få stödet till att kunna amma. Man ska inte behöva sitta i flera år som jag gjorde och känna sorg för att det kunskapen inte räcker fram. Om man vill amma sak man kunna få hjälpen att göra det, med stöd av personer som vet hur man hjälper. Jag ger amningshjälpen 250 kronor per år för att hjälpa alla dem som vill amma att kunna göra det.

En del av mig älskar välgörenhet, jag tror på att ge till alla som behöver det. Oavsett om det är ett djur i nöd eller en nybliven osäker mamma som gråter för amningen strular. Om jag då kan bidra med lite pengar för detta ändamålet och gör någon glad, ja då känns det bra i hela mitt hjärta.

Sommarshoppa.

Hur blir ni under sommartid, brukar ni shoppa lite extra då? Det är ju oftast ganska mycket med reor och dessutom blir det kanske lätt så att ens vintergarderob inte direkt stämmer ihop med sommargarderoben?

Själv försöker jag handla ganska lite kläder, jag har en basgarderob sedan några år tillbaka, men visst sker det att jag handlar. Men till William är det så klart annorlunda, han växer fortfarande och kan inte ha samma plagg två år i rad. Det finns en hel del fina plagg på 2trendy och jag tänker att det nog skulle passa William i smaken.

Samtidigt är det svårare att handla åt honom nu eftersom han är känslig med kläderna, det blir nog lätt så när man är tonåring och skapat sin egen stil, då duger inte vilka kläder som helst och det känns viktigt att få passa in och att vara en del i gänget. Jag tänker ibland på mig själv i samma ålder, den där känsligheten med vad man satte på sig. Som att ens personlighet speglades igenom vilka kläder man bar på sin kropp.

Men tillbaka till ämnet med reor, förr älskade jag att springa runt och handla på rea. Det gör jag väl egentligen fortfarande men inte till lika stor del. Jag har hittat min stil och gillar basplagg som jag kan använda om och om igen. Ganska spännande när man tänker på saken, hur man kan gå ifrån en garderob full med kläder till några enstaka plagg som man varvar om och om igen. Jag har nog hittat en del av dessa på butiker som 2trendy, men även på andra platser. Jag tror nog på det där att skapa en stil som funkar om och om igen. Hur är det för er? Har ni många plagg? Några få favoriter? Handlar ni mycket på reor?

Inlägget är ett samarbete.