En söndag i juli.

Så hade den här dagen också börjat ta sig mot ett avslut. William är uppe hos grannarna, hörde något om att de skulle göra varma mackor där. Får se när han kommer ner för jag börjar faktiskt bli lite trött nu.

På tal om grannarna så träffade jag på dem här utanför efter vi varit hemma hos Björn. Vi stod sedan och pratade en stund. Ett av grannparen skulle skänka kläder då hon i paret är gravid och de behövde mer plats hemma. Det slutade med att jag kom hem med en jättefin svart långkjol och en rosa ullkappa. Det kan man verkligen kalla för oförväntat!

Jag har verkligen bästa grannarna man kan ha. Det slår mig om och om igen. Fast bor man på en plats i elva år är det ju också något speciellt över hur man känner för sina grannar. Jag trivs så klart i min lägenhet, men det är också väldigt fint att ha grannar som man tycker mycket om. Vi pratar och skrattar tillsammans, har det trevligt och det känns bra.

På ett vis är det nog ganska ovanligt att i ett hyreshus ha så här mycket kontakt med varandra. Men vi har det och det är verkligen guld värt måste jag säga. Hur är det för er med era grannar? Trivs du där ni bor?

Vågar.

Inlägget är sponsrat.

Det finns vissa prylar man har en slags hatkärlek till. En sån pryl för mig är vågar, när det pekar neråt känner man en ljuv kärlek till denna sak, men när den pekar uppåt känner man mer ett hat mot den. Eller ja det är nog mer ett självhat man känner när vågen pekar uppåt, glädjekänslor mot den när den pekar neråt men självhat när den pekar uppåt.

Åtminstone är det så för mig, jag har alltid haft våg hemma, på gott och ont. Som matmissbrukare är det väl inte den bästa inredningsprylen direkt. Man väger sig allt för ofta och det är verkligen inte alls bra. Jag har nog alltid önskat att jag var en sån där som vägde mig en gång i veckan, eller som inte vägde mig alls. En sån där människa som inte brydde sig helt enkelt. Det är jag tyvärr inte, däremot har jag alltid varit “duktig” med att ställa mig på vågen när William sovit så han själv har inte direkt upplevt vågar på det sättet här hemma.

Men nu till saken då, vågen jag har hemma. Ibland undrar jag om den stämmer eller inte? Den verkar så konstig på något vis som den lever ett eget liv ibland, har ni också såna vågar? När den ena dagen kan visa en vikt på -4 kg kan den dagen efter visa en vikt på +4 istället. Så där gör den alltid, jag borde kanske köpa mig en ny och tanken har slagit mig. En bättre och kanske mer prisvärd än en man vunnit på tipspromenad. Dessutom skulle jag haft mig en som faktiskt visar på riktigt vad jag väger så jag slipper gå runt och undra och stressas upp av sånt. Äger ni våg? Eller är ni såna där som jag önskar mig själv var som bara väger sig när det egentligen bara behövs.

Inlägget är ett samarbete.

Småost från Orsa, att prova för första gången.

I många år, och få främst på somrarna har jag längtat efter småost. Det är alltså en slags färskost som påminner om keso som jag är uppväxt med från min hemort Orsa. Men eftersom jag inte direkt gillat matlagning har jag bara längtat och velat äta utan framgång. I förrgår såg jag att en barndomsvän hade lagat just småost och sedan pratade jag med min mormor igår som gjort detsamma. Där och då bestämde jag mig, jag ska också prova. Om det misslyckas så låt det så vara. Eftersom mormor hade receptet i en bok så kunde hon ge mig det via telefonen och jag var ute och gick så jag fick googla lite också men fick i alla fall till det, blev jättegott. Ska göra detta fler gånger nu! Enkelt och gott!

Dokumenterade med lite bilder och text här nedan.

Recept:

4 l mjölk (3%)
1 l filmjölk (3%)
1 tsk salt
½ dl finhackad gräslök
(tänkte köpa så William och Björn får ha i gräslök själva pga allergi).

Värm upp 4 l mjölk men den får INTE koka. Häll i 1 liter filmjölk.
Rör runt ett tag och låt det bildas klumpar som flyter upp.
Jag fick röra ganska länge tills det inte bildades fler.
Sen lät jag det vila i 10 min och silade av.
Klumparna som blir är alltså småosten.

Det blev helt okej, jag tror jag gjorde något fel för blev ganska lite småost. Så nästa gång ska jag nog låta det koka längre på spisen. Men man lär sig ju för varje gång, gott blev det i alla fall. Jag har nämligen smakat av lite eftersom William och Björn ska få prova för första gången i sina liv senare idag, jag ville ju se så det smakar som det ska först. Nästa gång ska jag dock be mormor skriva ner receptet åt mig. För det här med googling och försöka minnas exakt vad hon sa gick inte så jättebra ihop.

Att stödja forskning.

Inlägget är sponsrat.

Det finns stunder i livet som man inte kan kontrollera, det kan vara sjukdomar, olyckor eller bara oförberedda händelser. Jag tror rent spontant att man inte kan skydda sig mot livet även om jag gärna skulle önska att det gick så klart. Själv har jag astma och allergi, astman räknas som en kronisk lungsjukdom och med den kommer jag få leva med resten av mitt liv om inte forskningen kommer ännu längre. Det finns en sjukdom som jag såg mycket av när jag arbetade som undersköterska och vårdbiträde tidigare i livet, den sjukdomen heter demens. Jag tror nog alla har en koppling till denna sjukdom på ett eller annat sätt.

Jag känner ibland att man nog stannar upp när någon talar om demens, för en sekund stannar tiden och man inser hur skört livet är. Att ha en förälder, mor eller farförälder eller annan släkting som slutar minnas. Hen slutar komma ihåg de där små sakerna i livet. Här i huset bor det en granne var minne bleknar med tiden, hen har glömt att stänga av spisen så brandkåren har varit här för att släcka en torrkokning. Som tur är är vi alla här i huset lyhörda och jag vet att alla delade samma känsla efteråt, man kände så för henom.

Det är en som jag ser det viktig forskning som demensförbundet bedriver. Jag har faktiskt skänkt pengar dit, jag tror ju någonstans på att en liten summa pengar i slutändan kan leda till någonting bra. Visst kanske det kan kännas långsökt för oss här mitt i livet att hamna i demens, men vad som sker i framtiden kan vi ju aldrig veta. Det kanske inte är du eller jag, men kanske din bästa vän som hamnar där. Som slutar minnas sina barn och inte kommer ihåg sina barnbarn. Glömmer sin kära och glömmer livet, det är en viktig liten gåva man kan skänka till demensforskningen, det är viktigt att låta forskningen gå framåt.

Inlägget är ett samarbete.

Bokföring och fakturering.

Inlägget är ett samarbete.

Nu när jag äntligen är frisk och pigg igen börjar jag känna ett sug efter att få vara doula åt någon. Jag tänker att åt vänner och familj skulle jag inte ta ut något för saken, det skulle vara en ära bara att få vara med, men till främlingar känns det ju på ett annat sätt. Därmed har jag kollat en del på olika alternativ för betalning. Fakturering känns ju bra, sen också att få bokföring och sådant fixat av någon kunnig för det är inte jag. Jag hittade en fakturerings app och helt ärligt hur smart verkar inte det vara? Helt ärligt hur bra verkar inte det att vara? Ha någon kunnig som hjälper dig med allt, dessutom så älskar jag appar. Livet blir på något vis alltid lite lättare med just en app, man bara fixar och trixar och så löser sig saker. Det känns bra, enkelt och välkommet.

Hur är det för er? Är ni kunniga inom sånt här? Eller tar ni hjälp?

Inlägget är sponsrat.

Fixat header åt Camilla, tiobarnsmamman.

Länk till: Camilla – Tiobarnsmamman.

Camilla som är tiobarnsmamma och bor i Särna frågade mig om jag ville fixa hennes header. Självklart ville jag göra detta, det är roligt att få fixa med sånt där en stund, bara pyssla liksom. Så det gjorde jag, Camilla blev nöjd så det känns jättekul. Tänkte därmed passa på att tipsa om hennes blogg. Camilla blev alltså tiobarnsmamma endast 33 år gammal, och det är väldigt imponerande tycker jag. En helhärlig tjej som jag fått äran att träffa 3 gånger, två gånger efter hon fött barn och en gång för några månader sedan när hon hälsade på sin dotter.