Dagen innan julafton beslutade jag mig för att bli flickfadder via PLAN International Sverige. Jag mår riktigt dåligt av tanken på att små barn tvingas bli föräldrar och giftas bort, aldrig få gå i skolan eller utvecklas på grund av att du råkar vara född på en annan plats i världen där det inte finns någon annan utväg. Jag är som ni vet tidigare Marinfadder och Elefantfadder, medlem i Djurens rätt och Hundstallet, förutom detta är jag även medlem i Amningshjälpen samt Astma och Allergiförbundet. Det är små kostnader i förhållande till vad man får för pengarna, och hur det känns inom mig att ge till de som behöver det.

Det känns fint att en flicka någonstans i världen ges möjligheten att gå i skolan och få vård. Att hon får gifta sig med den hon önskar och när hon önskar. Det är en liten sak för livet men det känns bra för mig. Jag skrev tidigare idag ett inlägg med en bild på min tavla ”Make someone happy”, jag lever som jag lär. Jag försöker alltid göra någon annan glad.

Det knackade på dörren här. Så stod det några killar och sålde Restaurang-Chansen. Killarna gick i sjuan precis som William och jag köpte så klart. Jag är verkligen en sån där perfekt kund som får dåligt samvete när jag ser ungdomar komma i regnet och sälja saker. Klart jag handlar även om jag inte behöver sakerna.

Jag är med i några organisationer. Djurens rätt, är både marinfadder och elefantfadder via Världsnaturfonden, är medlem i Astma och Allergiförbundet, RFSU och så skänker även en liten summa till Hundstallet. Förutom det är jag även medlem i Amningshjälpen, jag hade ingen lätt amningsperiod. Jag rent av avskydde den där stunden, det gjorde ont och jag hade en bröstvårta på vänstersida som gick av så till den grad att den gick att lyfta på. Jag kunde inte fortsätta amma där, utan fick pumpa ut från det bröstet. Det var bröstmjölk blandat med blod, var och smärta. När den otroligt nog läkte ihop försökte jag amma därifrån igen, då fick jag istället mjölkstockning där. Den smärtan och febern! Fick åter igen försöka att pumpa, men denna gång med elektrisk variant som jag lånade från BB. Det kom ingen mjölk, jag fick nässprej som skulle hjälpa, men det var tomt. Det fanns inget där. Jag provade låta William amma från bröstet men det var verkligen helt tomt. Jag kunde inte få ur en droppa därifrån.

På den här tiden hade jag nog bara hört ordet amningshjälpen, men jag tror inte att den var så aktiv här i stan då. För jag vet att jag provade att ringa men det blev aldrig svar någonstans. Så jag gav upp och ammade från det högra bröstet, eftersom jag inte hade någon bra start var det ingen mysig stund och jag såg inte alls ut som mamman här på tidningen ovan. Jag var oerhört besvärad, gick gärna undan när jag skulle amma och ville inte. Jag höll ut i sex månader tills jag som jag själv kände det, äntligen kunde ge upp!

Men med åren har jag så klart funderat en del på vad det var som fick andra att alltid prata med sådan lycka kring amning? Vad var det jag missat? När jag läste doulaböckerna så ingick det att läsa en bok om amning i kursen. Jag läste då Marit Olanders Amning i vardagen och helt plötsligt förstod jag ju problematiken. Det är klart att det inte blir speciellt positivt när man inte får rätt hjälp från början. Efter att ha läst den boken blev jag medlem i Amningshjälpen. Inte för att jag ammar eller är småbarnsmamma, utan för att jag vill att den här organisationen Amningshjälpen ska kunna växa så att alla som VILL ska kunna amma och få stödet till att kunna amma. Man ska inte behöva sitta i flera år som jag gjorde och känna sorg för att det kunskapen inte räcker fram. Om man vill amma sak man kunna få hjälpen att göra det, med stöd av personer som vet hur man hjälper. Jag ger amningshjälpen 250 kronor per år för att hjälpa alla dem som vill amma att kunna göra det.

En del av mig älskar välgörenhet, jag tror på att ge till alla som behöver det. Oavsett om det är ett djur i nöd eller en nybliven osäker mamma som gråter för amningen strular. Om jag då kan bidra med lite pengar för detta ändamålet och gör någon glad, ja då känns det bra i hela mitt hjärta.

Nu har jag gett blod igen. Detta blev min 12:e blodtappning sedan 2009. Jag var ju lite orolig innan, eftersom jag mått så dåligt efter senaste tappningarna. Men denna gång mådde jag jättebra. Dessutom var mitt värde på otroliga 132, aldrig haft så högt innan. Jag var helnöjd! Tackar absolut ferronol för den saken.

Att ge blod är något jag alltid känt känts rätt. Jag fick inte blod förut då jag haft blodpropp, men som tur var ändras regler ofta. Så även om man blivit nekad för ett halvår sedan är det inte säkert att man blir nekad nästa gång. Det är tyvärr något som många inte vet, utan de tror att nekad en gång betyder nekad för resten av livet. Reglerna förändras hela tiden, så vill du ge håll dig uppdaterad. Snart kanske du får ge!

Satt och blev lite tappad och drack massor av apelsinjuice.

En påse med 0+ blod. Alltså 0 rh positiv, som jag är. Björn och min bror är 0- istället.

Ett litet bandage. Innan jag tog min lilla fika och denna gång blev det en kopp med kaffe och en smörgås.

Min lilla givarpresent. Denna gång en jättefin skål av märket Rörstrand.