Att vara jag, att vara högkänslig.

Jag tänker på det där med att vara jag igår. Hur stort obehag jag känner kring hur människor beter sig, deras mående och deras sätt att vara. Hur ilska kan göra mig alldeles iskall inombords. Jag vet att många nog uppfattar mig som reserverad, jag kan absolut prata med människor men jag håller mig reserverad också. Det är för att jag läser av människor, deras kroppsspråk, deras sätt att röra sig, deras sätt att vara. Jag är helt enkelt inte bekväm innan jag känt av människor helt och hållet.

Det här kan nog göra att jag upplevs som sur, irriterad eller rent av visar att jag inte vill umgås. Det är inte så egentligen, utan egentligen så vill jag mer än gärna lära känna men jag måste känna in mig i situationen först, vart befinner jag mig och vad händer just här och nu?

Jag känner ett stort obehag när folk är arga, det är som en giftig pil borrar sig in i min ryggrad och förgiftar hela min natur. Jag ogillar arga och upprörda människor. Jag kan märka långt innan alla andra när någon blir sårad av något som sägs eller görs i ett sammanhang. När alla fortsätter att skratta åt ett skämt, kan jag se när just det skämtet sårade den andra medan ingen annan tycks förstå att personen blev ledsen i just detta ögonblick.

Tidigare förstod jag aldrig det här, varför jag kände så mycket. Jag minns att jag som tonåring avskydde att känna, för när man känner tänker man. Tankarna fick mig att drunkna, jag kunde verkligen aldrig stänga av alla rop på hjälp som fanns runt mig. Hela mitt liv har folk öppnat sig för mig, jag bär på livshistorier från människor så jag skulle kunna skriva en bok.

Hur menar hon nu kanske du tänker? Jag ska ge ett exempel, jag står ensam på en plats. Vi säger mitt i stan, människor springer förbi och ingen tycks märka av varandra. Men någon verkar se mig, det är alltid någon som ser mig. Personen närmar sig mig och jag känner personen innan denne ens nått fram. Så börjar personen prata med mig, den öppnar sig om sitt liv. Om allt henom upplevt och jag står där och lyssnar, tar in och försöker verkligen hjälpa i en situation där jag inget kan göra för att få personen att må bättre. Vi kanske står så där i 20-30 minuter, personen berättar om sitt liv like Forrest Gump och jag önskar så att jag kunde hjälpa men det finns inget jag kan göra utom att lyssna, tills personen tystnar och går.

Jag har så många gånger undrat hur just jag syns i detta folkhav av människor. Hur just jag var den som ytterligare en människas livshistoria berättats om för mig. Varför valde personen just mig? Många har sagt “för du ser snäll ut”. Det är alltid mig man frågar efter vägen, alltid jag som någonstans berörs så hårt av människor. Alla gånger mina ögon fyllts av tårar när någon berättat saker för mig, för jag känner sådan maktlöshet blandat med just deras känslor. Deras glädje och sorg, den hamnar rakt in i min kropp och blir min egen.

Jag är högkänslig, förut visste jag inte varför jag var så känslostyrd. Jag försökte stänga av, lyssna på alla ord som “MEN sluta bry sig” eller “MEN tänker du på det där än, släpp det nu”. Jag kan inte släppa saker för jag känner ju hela tiden, jag känner dofter starkare än andra. Ser färgerna, känner, upplever och kanske både älskar och hatar jag starkare än andra. Jag är högkänslig, men när man väl blivit en del i mitt liv är man så högt älskad, det är därför jag blir så otroligt sårad när folk inte förstår hur mycket jag känner. Känslorna, som styr mig på gott och ont.

Madeleine Stenberg

Bloggare sedan 2004. Bor i Falun med min son William född 2004. Är utbildad lärare, förskollärare, doula och hjälpmamma samt kursledare i Amningshjälpen. Studerar till specialpedagog.

22 thoughts on “Att vara jag, att vara högkänslig.

  • 5 juli, 2017 at 21:57
    Permalink

    Men herregud vad jag känner igen mig och när någon mår dåligt i själen så mår jag också jättedåligt. När jag är med falska människor känner jag obehag och folk frågar alltid just mig om t ex vägen någonstans eller klockan. Intressant och kul att du delar med dig! 😀 Kramis

    Reply
    • 9 juli, 2017 at 14:01
      Permalink

      Det är en del i befolkningen som är HSP, känner du igen dig så läs på lite så kanske du också ser om du är det :). Det är ett personlighetsdrag och ingen diagnos 🙂

      Reply
  • 6 juli, 2017 at 01:26
    Permalink

    men tack fina du
    kan du läsa av på mej ?
    ja gud ja i händerna armarna ryggen o knä då man säkert inte går alldeles rätt men det gjorde ja sa han ju
    fin torsdag kramar
    ullie recently posted..Puss bilder jajjemen

    Reply
    • 6 juli, 2017 at 10:18
      Permalink

      Jag kan när jag träffar människor ja :). Inte genom nätet, behöver se människor för sådant.

      Reply
  • 6 juli, 2017 at 07:08
    Permalink

    Ja det kan inte alltid vara lätt att vara högkänslig, men skönt att du själv har förstått hur du funkar nu iaf…blir enklare att förklara för de som är villig att lära sig!☺
    Kattis recently posted..Resetips – Karpathos – Blue Café

    Reply
    • 6 juli, 2017 at 10:20
      Permalink

      Nej det är tufft att känna hela tiden, samtidigt som det också i en viss mån är en gåva 🙂

      Reply
  • 6 juli, 2017 at 12:55
    Permalink

    Hoppas att du får en bra dag!
    sv: ja det ska jag, just nu håller jag på att förbereda mig med en massa träning, så jag siktar på att söka nästa vända! 🙂
    Anna recently posted..Wanties

    Reply
  • 6 juli, 2017 at 16:09
    Permalink

    Du har en väldig självinsikt, det kan ingen säga något annat om!

    Går det att säga på ett ungefär hur lång tid det brukar ta för dig innan du har känt in en person eller situation?

    Menar du alltså att helt random pesoner kan komma fram till dig på stan och lätta sitt hjärta?
    Häftigt isf tycker jag, även om jag förstår att det kan vara väldigt jobbigt…

    SV: Jamen ellerhur, precis så var det! Daimstruten var en lyxglass som man bara fick någon gång ibland. Den är ju fortfarande dy, men för samma pengar som då får man inte ens en Nogger för nu, en Nogger, som kostade 8kr back in the days…
    Johan recently posted..Flytten

    Reply
    • 9 juli, 2017 at 14:02
      Permalink

      Egentligen så fort någon klivet innanför en dörr, om någon står bakom mig. Det bara sker jag bara vet liksom :).
      Ja det händer så gott som varje gång jag kliver utanför dörren att helt okända människor dras till mig och pratar med mig om sina liv. Är ganska vanligt när man har just HSP-personlighet.

      Reply
  • 6 juli, 2017 at 16:38
    Permalink

    Åh vad mycket jag känner igen mig i det du skriver! Tror mycket handlar om att man med kroppsspråket visar att man är öppen eller stängd och att det är det som gör att människor medvetet eller omedvetet väljer ut en ❤️
    Asylmamma recently posted..Aldrig mer falafel!

    Reply
    • 9 juli, 2017 at 14:04
      Permalink

      Om du känner igen dig är det nog så att du har ett drag av HSP :). Kolla upp det mera 🙂

      Reply

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

CommentLuv badge

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: