Igår var jag på en föreläsning som Haro ordnat med föreläsaren Jonas Himmelstrand här i Falun. Jag hade tidigare aldrig hört om Haro men ansåg att föreläsningen som vi fick ut tips om genom Williams skola verkade angelägen då jag som ni vet har ett barn på högstadiet. Dessutom arbetar jag med mellanstadieelever vilket vilka som ni förstår inom snar framtid är på väg in i denna värld.

Jag kände dock igen Jonas Himmelstrand från någonstans men kunde inte komma på vart ifrån. Han var så bekant och när han sa att han flytt till Åland så funderade jag om det möjligen är honom jag läst om gällande hemskolning. Det visade sig stämma, det är undervisningsplikt i Finland därmed får varje förälder själv välja hur de vill undervisa sina barn. Här i Sverige är det skolplikt vilket gör skolan obligatorisk, det har därmed blivit en av många anledningar till att människor faktiskt flytt Sverige, sånt här intresserar mig. Kanske för att jag själv valt att prioritera William framför pengar och annat.

Föreläsningen handlade också mycket om detta, den tid vi inte får med våra barn. Om hur lite tid dagens barn har med sina föräldrar och om hur barn idag är mer stressade än någonsin. Inte så konstigt när dagens barn redan från ett år och framåt träffar andra anknytningspersoner än sina vårdnadshavare mer än just de viktigaste i barnens liv, vårdnadshavarna. Jag har fått så mycket skit genom åren för att jag som ensamstående jobbat deltid, eller när jag var student. Medan det för mig alltid varit ett självklart val att välja mitt barn framför alla pengar i världen. För det har aldrig varit pengar som varit viktigt för mig, däremot tiden och minnen jag skapat med William. Jag har helt enkelt prioriterat bort en dyr bil, långa resor till något varmt land jag ändå aldrig drömt om att besöka. Jag har hellre rest runt i Sverige och besökt vårat land tillsammans med William, fikat och gått på restauranger i närområdet. Lekt i någon lekpark och skrattat tillsammans.

Jag hör så ofta om hur folk blir förvånad över hur nära relation jag har till William. Berättar han sånt för dig? Som att han är unik, men han litar ju på mig vi har skapat en relation till varandra. En varaktig relation där vi litar och förlitar oss på varandra.

När jag lämnat föreläsningen igår kväll kände jag hur rätt jag gjort alla dessa år, jag har lyssnat på min instinkt och den är rätt för mig. Vi har byggt den relation jag alltid trott att man ska ha till sina barn. Jag är stolt över mig själv för att lyssnat på mig själv istället för samhällets syn på vad som är rätt och fel.