Jag och William gick till Maxi igår kväll, när vi var där frågande han om vi inte kunde fika tillsammans. Så det tyckte jag var en fin idé, jag tycker om att göra såna saker tillsammans med William det gör mig glad. Vi satt tillsammans och skojade och hade det trevligt, det är såna här stunder jag inser hur otroligt fint det är att få vara tonårsmamma. Vårt band går mer och mer mot att vara förälder och barn till vänner. Det är så himla fint, så äkta och underbart.

Jag brukar tänka på när folk säger att de inte har samma band till sina söner som döttrar. Har det att göra med att mammor distanserar sig mot sina söner när det kommer till att prata om saker tillsammans? Att mammor helt enkelt lägger över ansvaret på pappan för att de råkar ha samma kön? Jag och William har precis samma band som jag har till min mamma och mormor. Hela livet har jag pratat och utmanat William, lyssnat och aldrig dömt hans diskussioner. Svarat på frågor och berättat när jag inte haft svaren, aldrig har jag sagt ”fråga din pappa” för att en fråga upplevt som för konstig att svara på bara för att han råkar vara pojke. Han är nämligen inte bara min son och pojke, han är även mitt barn och människa. Han är precis den han är och jag älskar honom för det.

Aldrig har jag lagt värderingar i vad han leker med, vilka kläder han vill bära eller om han vill berätta något. Istället har jag skapat en förtroendefull relation som jag tror gett mig perspektiv på vad som är viktigt.

Om jag hade känt att jag inte haft samma band till honom som jag skulle haft till en dotter, hade det varit ett sådant personligt nederlag för mig. Barn känner vad vi känner, tänk då om han fått känna att vi inte haft ett starkt band bara för han varit pojke? Bara tanken för mig känns så sorglig. Jag har burit detta barn i min kropp, vi har delat allt under flera månader han är en del av min kropp. Om jag inte känt ett lika starkt band till honom som jag gör, det hade varit helt förkrossande för mig. Men så är jag en känslig person, med oerhört känsliga tankebanor. Jag vet att vi är olika, och därför vet jag att även känslor är olika. Men för mig är denna känsla så viktig, att få känna detta band som jag gör. Det är en gåva jag är så oerhört glad över att jag känner, tacksamhet rakt igenom för att ha detta band till min son. Min älskade fantastiska människa, en person som är som min bästa vän som jag fått skapa med hjälp min kropp.