Att hoppa upp på hästryggen igen.

Vilken lång dag det varit idag. Så där lång att huvudet inte hänger mer. Det är tur att det finns värktabletter måste jag säga. Nu ska jag inte säga att jag tycker att människor ska äta massa värktabletter men ibland så är det en räddare i nöden.

Jag har som sagt haft en tuff dag, såna dagar är det heller inte så roligt att skriva men samtidigt vet jag att skriften är min ventil och mitt sätt att lämna det jag känner för att få utrymme för annat. Så jag försöker tänka att jag får hoppa upp på hästryggen en gång till. Ibland önskar jag att jag slapp sådant, jag har kämpat hela livet. Det är något med det där att du kan inte vara stark för länge för till slut rasar du av. Jag kan inte vara stark som förut, det känner jag. Förr kunde jag bita ihop lättare, men det var förut. Nu gör jag det inte längre när något är tufft orkar varken jaget inombords eller den ytliga kroppen längre. Den vill inte, det känner inte.

En del av mig saknar så den jag en gång var. Den där glada människan som jag minns som ett skal, vart är hon? Jag önskar att jag kunde släppa människor in på livet igen men jag gör det inte, jag stannar för mig själv numera. Varför blev det så? Är det sådan jag är nu? Så många frågor i mitt huvud som inte finner svar, finns jag kvar?

Glöm inte anmäla dig till min julkalender.

Att lyckas & vad är framgång, utifrån dålig självkänsla.

Jag blottar mig ganska ofta, jag tänker att folk som känner mig eller läser bloggen dagligen nog förstår vilken oerhört dålig bild jag har av mig själv. Jag tror att vissa av oss har mer anlag för att få dålig självkänsla än andra. Jag tror att några av oss har lättare att suga åt sig av negativitet än andra, och att det i sin tur skapar känslor hos var och en av oss som kan vara jobbig eller lätta.

Ni har säkert sett citatet ovan. Det är som ni ser Pippi Långstrump och det sprids på sociala medier och är verkligen härligt eller hur? Pippi är en sån person som lätt skakar av sig andras negativitet. Hon står upp för sig själv och tror på sig själv, jag har hela mitt liv känt att jag är hennes exakta motsats. Jag har alltid tänkt att, det jag inte provat är heller ingen ide att prova eftersom jag ändå kommer misslyckas. Det här har i sin tur gjort att grundskolan inte var speciellt enkel för mig, jag gav upp och tyckte helt enkelt att det inte var någon ide. Lika har det varit med idrott, spel eller annat som krävt att jag måste prova och lyckas. Jag avskyr bokstavligen att utsätta mig för situationer där fler än jag faktiskt för se hur otroligt värdelös jag är. Det känns bättre att veta det själv än att alla andra också ska behöva veta saken.

Så då kommer vi till hur jag ändå lyckats ta mig framåt i livet? Hur kan någon som är så rädd för nya saker ändå studera på högskolan, bli lärare och nu studera till specialpedagog. Hur kan någon med sådan bild av sig själv våga ta klivet ut på osäker mark om och om igen? Den frågan ställer jag mig dagligen, kanske speciellt nu när jag reser ensam till Västerås och sover själv på hotell. Hur vågar jag detta, hur kan jag trots min självbild av att vara sämst ändå ta mig framåt? Jag har ändå någon drivkraft inom mig, någonstans där finns det någon som tror på sig själv uppenbarligen. Men jag undrar så vem hon är? Varför hon där som vågar sig fram då och då inte visar sig oftare, varför tar hon inte mer plats?

Det kanske är så att hon bara vill visa sig när hon verkligen behövs? Jag tror det är så, att min inre drivkraft finns där när den vet att jag måste vidare. Kanske finns den bara där när jag någonstans vet att det blir värre om jag inget gör åt saken? Jag kan ju undvika sport, eller att prata högt med allt och alla. Det behöver jag inte, däremot behöver jag utvecklas och det vet hon inom mig. Jag antar att jag lyckas med det jag vill, när jag verkligen behöver det för min skull och inte för andras. Jag vet att människor tänker framgång först när du gjort något stort för andra, men för mig är framgång att våga när jag inte tror att jag ska våga. Jag lyckas med saker när jag som minst tror att jag ska lyckas, framgången för mig är modet som finns när det behövs. Inte att alltid kämpa för att vinna något stort pris eller vara den som är bäst. För bäst är jag inte, men jag är tillräckligt bra och någonstans duger det så fint det med. Att våga vara jag, det är stort nog det är framgång och att lyckas för mig.

Hur är du som person? Är du som Pippi eller som mig?

Glöm inte anmäla dig till min julkalender.