Nu är det helg igen.

Underbara älskade helgen, nu är du här igen. Jag älskar helger, säga vad man vill om livet men känslan av att gå hem och veta att det är helg den är fantastisk.

Så vad står på planeringen? Imorgon ska jag till blodcentralen för att förhoppningsvis Ge Blod igen. Förhoppningsvis eftersom jag är osäker om det är okej när jag tagit sömntabletter för en vecka sedan. Men tänker att säger de nej, så är det väl så då går jag bara hem igen och väntar några veckor till.

Jag tycker om att vara blodgivare, det känns fint att veta att mitt blod kommer till användning för någon som behöver det. Jag brukar tänka på alla de som behöver blod som jag bidrar till kan få ta del av mitt blod, det är fint. Själv är jag 0 rh positiv, men min bror är 0 rh negativ och det är även Björn.

Eftersom både jag och Björn är 0 så är William det också, men jag har ingen aning om hans RH benämning. Jag tycker ändå att det är rätt spännande, har ni koll på era blodgrupper? Lämnar du blod?

I längtan efter helgen.

Idag är det skönt att det är torsdag och “fredag” för mig. Jag känner att jag behöver lite helg och uppladdning. Det är nämligen så att det är mycket just nu med förberedelser inför kommande nationella prov. Tänk så skönt det kommer bli i framtiden sen som specialpedagog när det inte ligger lika stort på mitt bord så att säga. Det är så mycket man måste tänka på inför nationella prov och man känner en stressnivå hela tiden.

Jag tänker på det nästan varje dag. Dagen när jag bli specialpedagog och får arbeta med just sådant jag brinner för. Alla är vi olika och det krävs alltid en väg dit man ska. Som jag längtar efter när den vägen tagit slut. Det är inget gnäll, utan enbart bara en längtan, precis efter julen eller sommaren. Man får längta, längtan är viktig.

I vintermorgonens mörker.

 

Befinner mig nerbäddad, det är inte långt tid kvar innan jag måste gå ur sängen och äta frukost. Tänk att dagar kan kännas så långa ibland. Det är klart att vi alla är olika, en varje morgon tycker jag det känns som en evighet tills det äntligen är kväll igen och det är dags att sova igen.

Jag tänker ganska ofta på hur skönt det är att sova, speciellt vintertid. Kanske beror det på att det aldrig är riktigt varmt eller så? Men främst är det nog mörkret speciellt så här i november. Det är ju som att gå upp på natten och lägga sig på natten.

Får erkänna att jag reagerade något när jag vid 15:00 tittade ut genom klassrumsfönstret samtidigt som eleverna höll på att plocka ihop och jag såg att solen började gå ner. Jag drogs då till ett minne från högstadiet, vilket bör ha varit årskurs sju någon gång i december. Jag hade fotografisk bild på elevens val och vi slutade nog fyra den dagen. Minns hur jag och en vän gick hem i vinterkylans Orsa och det hade redan mörknat.

Jag har nog aldrig tyckt det varit speciellt kul när hela dagens ljus försvunnit innanför dörrar. Någonstans tror jag vi alla mått bättre av mer solljus än vi får. Jag äter D-vitamin annars hade jag nog varit lite borta som andra år, för nog är det så att vintermorgonens mörker påverkar mer än man tror.