Att jag är sådan som inte tror på mig själv är ett faktum. Men samtidigt är jag en obotlig drömmare. Jag har nog alltid drömt om saker, funderat på vad jag vill och hur jag vill göra saker. Rastlös är jag absolut, jag har sällan tålamod att stanna på samma plats för länge och jag vill göra saker. Att sitta ensam hemma en hel helg är inte direkt något jag tycker är roligt. Jag vill bort, för mig kan bort bara vara att lämna Falun en stund för att se något annat. Jag tankar energi av att inte sitta fast på samma plats. Det kanske också är därför jag är en drömmare.

Jag drömmer ofta om saker jag skulle vilja göra. Att jag sedan inte gör sakerna är en sak, men jag drömmer om det. Fantiserar och leker i huvudet, på nätterna drömmer jag ofta också. En återkommande dröm är att jag leker med Barbie igen och har så där roligt som jag bara kunde som barn. Jag minns när jag inte längre kunde leka med Barbie lika fantasifullt som innan, det var nog en sorg.

Jag lekte sista gången med Barbie i sjuan. Det var högst förbjudet minns jag men så roligt, sen också sorgligt att jag inte vågade behålla leken för att i sjuan skulle man vara stor. Jag var inte speciellt stor, jag var rätt liten och älskade att fantisera precis som nu. Så jag övergick istället att skriva långa noveller. Förmodligen för att behålla den leken eftersom det inte var okej att leka i verkligheten.

Nu som vuxen har jag så svårt för att leka. Jag är absolut inte den som hittar på roliga lekar med barn, något som är jättetrist. Fantasin finns där, men jag har glömt hur. Kanske är det en del i att bli vuxen att glömma den magiska värld barn får leva i.

Så istället drömmer jag, drömmer stor och härligt. Drömmer om en villa på landet, att jag inte var allergisk och kunde ha flera djur. Jag drömmer om saker jag inte vill skriva ut här, och om att göra saker som faller mig in. Man ska våga drömma, det är viktigt även om drömmarna inte alltid slår in. Men fortsätt att drömma, det är en fin känsla att fly verkligheten en stund för att bara tänka på annat.