Såg idag att William är längre än mig nu. Märklig känsla, tänker att han som legat i min mage en gång nu är längre än mig. Det är så spännande alltihop att se honom växa och bli en vuxen människa. Älskade fantastiska unge, tänk att du är så stor. Tiden vart tog den vägen?
Jag har haft två otroligt tuffa dygn, idag var jag till läkaren och fick sömntabletter utskriva då jag hade ångest från 3:00 tills ja runt 15:00 idag, nu börjar det kännas bättre och det var en utlösande faktor som fick det att bli så här. Fick dubbelslag på hjärtat också så var bra att jag fick komma ner dit. Vad som hänt kanske jag orkar berätta om i framtiden, men just nu känns det för sårbart för mig. Ibland är det ju så, vi är sårbara och enligt läkaren kommer det här vara länge oftast är man inte helt frisk förrän det gått minst tre år efter man tillfrisknade så det kan alltså ske saker så här. Är glad över att jag har så bra vård och seriösa läkare i alla fall, jag hoppas kunna sova med tabletten inatt och imorgon ska jag jobba, det är bra som läkaren sa att inte låsa in sig.
Ett bakslag och jag väljer att inte skämmas för den saken, att vara svag är en del i att bli frisk. Jag är inte den jag en gång var, och så är det bara. Dock fick jag ändå höra av läkaren att jag kommit väldigt långt mot andra. Att jag inte tar på mig saker och sänkt min ribba markant. Det som skedde nu var en oförberedd och otroligt obehaglig upplevelse som utlöste saken, som sagt jag kanske orkar berätta om det i framtiden. Avskyr att skriva A och inte B, men det är ett sår just nu som jag måste få läka i ensamhet. Det är så ibland, och min blogg är sedan starten också min lilla dagbok som sätter plåster och blåser på sår för min egen del stundvis.
Hoppas allt är bra med er i alla fall?
