Jag var till psykologen idag. För första gången någonsin vågade jag öppna mig totalt. Hon ingav nog ett förtroende jag tidigare inte känt för någon för jag började berätta. Jag berättade allt, om mina rädslor. Att jag alltid letar efter flyktvägar där jag befinner mig. Att jag tog hissen ner från hotellet för att jag i huvudet bildar ett flygplan eller en brand som skulle uppstå. Att jag inte gör saker för att jag är så rädd för att dö, min fobiska rädsla för blod. Allt lämnade mig med orden, och så började jag att berätta om allt det jag burit på så länge att jag ibland tror att det aldrig hänt, fast jag vet att jag upplevt det.

Timmen gick så fort, det var som att den började och slutade i samma sekund. Ändå hann jag med att berätta massor, men inte allt. Hon vill träffa mig igen om två veckor. Fick höra att man så klart vill ställa en diagnos, hon sa jag har två i åtanke när jag pratar med dig det ena är GAD och det andra är PTSD. Hon tror mest på det senaste, PTSD, på något vis känns det inte helt främmande. Jag grät lite när jag gick därifrån, tårar av sorg för allt jag berättat och tårar av någon lättnad kanske jag äntligen kommer att få hjälp nu. Kanske mina rädslor för döden kommer att försvinna. Kanske jag äntligen kan få redskapen att kunna leva, att uppskatta resor som andra och sluta tänka att varje människa jag möter är en galning redo att döda.

Jag är trött nu och huvudet värker. Det pulserar i tinningarna, träffade Lisa en stund på Ica Maxi där hon bjöd mig på en semla och vi pratade lite om livet en stund. Det behövdes, träffa en vän efter att man tömt ut känslobanken. Kanske kommer jag att lyckas gå vidare nu, jag kanske äntligen får hjälp med allt det jag burit på sedan jag var barn och tonåring. Kanske mitt liv förändras äntligen.