När en nioåring förlorar sin pappa, idag är det 25 år sedan.

Pappas gravsten i Orsa, den delar han med sin bror Hans och min farmor Ulla.

Det är nu tjugofem år sedan min pappa dog. Jag var nio år och minnet är klart trots att den gamla film spelas upp i mitt huvud när minnet spelas upp där inne på repeat. Bilder från det förflutna och stunden jag gick från att ha en pappa i livet, till livet när han inte längre fanns där. Ett barns världsbild som förändrades inom ett par minuter och ett liv som nog aldrig riktigt blev sig likt. Dagen då min pappa dog i en bilolycka mellan Våmhus och Bäcka den 10 april 1993.

Jag och pappa.

När man är nio år och förlorar en förälder, förstår man inte riktigt vad som sker. Man vet och förstår vad död är. Man har förståelse för det definitiva med döden, men man förstår inte varför. Speciellt svårt är det att ta in att någon som endast är 39 år vid dödstillfället dör, när alla sagt till dig att det är gamla människor som dör. Det är svårt för en vuxen att ta in döden, men det ännu svårare för ett barn.


Pappa som liten.

Ju äldre jag blir, ju mer skenar tankarna iväg på honom. Kanske är det för att jag försöker hålla minnet vid liv. Åren och tiden i sitt eget liv gör att man glömmer och snart är minnen glömda för alltid. Jag undrar vem han var, och hur han varit om han idag levt? Det är svårt att föreställa sig mitt liv med pappa. Det är som att han inte har en plats i det livet jag lever. Jag tror det beror på att han fanns i mitt liv under alldeles för kort tid.


Pappa och hans hund Acke.

Ett sista fotografi av någon, en sista bild i ditt huvud av någon du än gång kände. Jag ser på bilden av pappa och Acke och ser två som inte längre finns här. Kanske både befinner sig på den plats bakom stjärnorna som jag brukade sjunga för som barn? Kanske är det så att de som lämnat oss ser våra framsteg varje dag någonstans bortom stjärnorna? Eller så är de bara en del av den luft vi andas in och ut. Oavsett vart vi hamnar efter jordelivet, lever människorna kvar i våra minnen. Idag minns jag den pappa jag nästan glömt, idag minns jag den barndom jag fick uppleva som Madeleine vars pappa är död.


Pappa och jag.

Idag minns jag dig pappa, från den plats vi kallar för jorden. Jag minns våra få stunder vi fick tillsammans under min barndom. Nio små år, men ändå viktiga år för att få minnas dig. Jag minns det inte så väl, men jag minns dig något. Jag minns tiden som var innan, den som var då, innan vi sa hej då.

Tre syskon säger hej då till sin pappa i kyrkan 1993.
På bilden: Jag står bakom min lillebror Mattias, och min lillasyster Cecilia.

Madeleine Stenberg

Orsakulla född (840211) boende i Falun. Mamma till William född (041003), i hemmet bor också mellanpudeltiken Skilla (190919). Jag älskar folkdräkt, finporslin och dalainspiration. Är glad, men reserverad och lugn men även harmonisk. Bloggen startade 2004 som en graviditets- och bebisdagbok. Idag är det så mycket mer! Jobbar som examinerad specialpedagog, med lärarexamen & förskollärarexamen i grunden. Är utbildad FUR-doula, hjälpmamma och kursledare hos Amningshjälpen.

28 thoughts on “När en nioåring förlorar sin pappa, idag är det 25 år sedan.

  • 10 april, 2018 at 18:30
    Permalink

    Beklagar sorgen! Måste kännas jobbigt även efter så lång tid ?

    Reply
  • 10 april, 2018 at 19:21
    Permalink

    Beklagar verkligen. Inga barn borde behöva mista en av sina föräldrar i så tidig ålder.
    kram <3

    Reply
  • 10 april, 2018 at 23:14
    Permalink

    Blev så himla berörd, kan inte ens föreställa mig hur det kändes, hur det känns. Fick ont i magen på riktigt och känner för att ge dig världens största kram! <3

    Reply
  • 11 april, 2018 at 07:16
    Permalink

    Minns den kvällen som igår, när telefonen ringde med beskedet. Fy så tårarna rinner när jag läser detta. Kram på dig jimmyster!! ❤️

    Reply
    • 12 april, 2018 at 09:33
      Permalink

      Förstår det <3. Är nog få av oss som glömmer. Stor kram till dig med Jimmyster <3.

      Reply
  • 12 april, 2018 at 12:48
    Permalink

    Vilket jobbigt, men otroligt fint, inlägg att läsa. Kan inte ens föreställa mig hur det skulle vara att förlora någon av mina föräldrar, samtidigt som det på något vis känns väldigt nära nu när vi går och väntar på att morfar ska få ro.

    Reply
    • 12 april, 2018 at 22:41
      Permalink

      Nej det var en tuff tid för mig som liten, har absolut påverkat mig som människa efteråt med :(.
      Förstår det <3. Stor kram!

      Reply
  • 13 april, 2018 at 16:39
    Permalink

    Alltså bilden på er tre små syskon vid kistan berör mig verkligen? kunde ju varit mina tre, så snabbt livet kan ändras!!! Måste vara så sorgligt att knappt komma ihåg livet med sin ena förälder heller?

    Vad hände med hans bror? Det är ju också sorgligt att ligga begravd med två av sina barn som absolut inte skulle ha dött så tidigt☹

    Reply
    • 14 april, 2018 at 22:32
      Permalink

      Ja det är sorgligt verkligen :(. Tänker ofta på det hur det varit om han levt :).

      Jag har för mig att hans bror dog i självmord. Jag var bara några månader när han dog så jag minns honom inte. Det är jättehemskt verkligen att min farmor fick begrava sina barn innan sin egen död. Min faster dog också innan min farmor, hon dog i cancer något år innan farmor dog. Då var det tredje barnet som dog :/.

      Reply
      • 15 april, 2018 at 10:32
        Permalink

        Nämen stackars henne, värsta mardrömmen ju ?
        är inte William ganska lik din pappa?

        Reply
  • 30 augusti, 2018 at 18:24
    Permalink

    Jag känner igen mig i de du skriver väldigt mkt, du är nog den jag känner igen mig mest i av alla inlägg jag läst om barn som förlorat en förälder.
    Min pappa dog också i en trafikolycka, jag var 12 år och de är dessutom tolv år sen det hände.
    Jag känner att jag gått vidare, men släpper man nånsin den enorma smärta och chock de var?
    Troligtvis inte.
    Jag minns som du skriver att man alltid var hon vars pappa dog, antingen fick jag en offerkoftan på mig eller så blev jag retad för de. Barn är elaka!
    Men också hur lite dom vuxna förstod, jag var ett barn som ibland gått igenom mer än en vuxen men hade förstånd som ett barn.
    Läste boken du är hos mig ändå, kan jag verkligen rekommendera!
    Ha de bra

    Reply
    • 30 augusti, 2018 at 21:36
      Permalink

      Så fint att du delar med dig <3. Jag tror aldrig att man kommer över det som barn, mycket för att det är ett trauma och att man aldrig riktigt kan förstå varför. Det finns ju aldrig möjligheten att få de frågor man skulle vilja ha svaren på. Stor kram till dig! Jag ska kolla upp boken <3

      Reply

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

CommentLuv badge

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: