Jag känner för mycket.

Så ofta känner jag det där, varför känner jag så oerhört mycket? Det är svindyrt att känna. Jag önskar mig slippa vara en sådan känslomaskin, en sådan som faller ner i känslor och bara behöver lugnet då och då.

Jag spenderade mig söndag med att kolla på serier, sova och att skotta av bilen från all snö som fallit ner på den. Det var galna mängder, barnen på jobbet lär vara glada idag när snön vräkt ner som den gjort. Det är februari och jag tror det blir lika mycket snö i år som 2018.

Så att känna då, jag känner att jag går mot att bli ganska matt och trött. Jag hoppas på att det ska vända mot något bättre snart. Men när man är i sorg får man må sämre. Jag försöker intyga mig själv om att det är okej att känna. Känner man lever man, inte sant? Snart kommer våren, kanske bär våren med sig lite hopp och liv.