Jag hört det ofta, det där med att jag kan sätta ord på mina känslor. Att jag vet hur jag känner och kan uttrycka det på ett speciellt sätt. Jag påstår inte att det gör mig till speciell, men jag antar att inte alla har orden för att beskriva hur man mår och hur man känner och upplever saker. Men jag har känt hela mitt liv, och jag var tidig att tala. Jag har tidiga minnen och jag glömmer aldrig något som hänt mig, eller sagts till mig.

Det här i sin tur medför att jag också kan sätta fingret precis prick på det jag upplever. Jag var så psykologen och vi pratade, jag fick henne att skratta. Hon skrattar väldigt ofta i mitt sällskap och ibland känns det som jag pratar med en vän när jag är där. Som att vi utbyter tankar i yrkesrollerna fastän jag är där för mitt sätt att försöka må bra. Jag sa en sak och hon bröt ut i världens gapskratt och sa:

”Haha, gud så härligt att du säger detta. Det är helt okej att känna som du gör. Det är sunt, det farliga blir när man gör något farligt. Men att känna, det är helt okej”

Vad det var tänker jag inte berätta. Inte för att jag tycker det är kul att säga A och inte B, utanför att allt i mig är inte något jag vill delge världen. Men jag vill påvisa att som människa vet exakt vad jag känner, tycker och lever för. Det finns inget falskspel bakom mig, tycker jag inte om en person så kommer jag inte låtsas göra det. Människor vet när de är viktiga eller oviktiga i mitt liv.

Jag tänkte på det där med att sätta orden på saker, jag älskar att bli lämnad ifred. Inte för att jag någonstans inte tycker om människor, men jag har inte behovet av att socialiseras med dem. Jag tycker om mina vänner och familj, och där får jag mig energi. Men resten av ställena är platser där jag möter människor som jag sedan lämnar. De gör intryck i mitt liv, men det är inte där som jag får min energi.

Vi lever i en värld där vi ska vara så galet sociala hela tiden. Där förväntningarna på varje individ är att samarbeta dygnet runt. Vi förväntas att alltid älska varandra och aldrig någonsin välja en annan väg. Vi ska vara som robotar som tänker och handlar lika, ingen får sticka ut. När då några robotar tänker individuellt och utanför boxen skapas det ett obehag. I en värld där alla ska dricka samma drink, använda samma kläder och vara engagerade i samma för stunden aktuella samhällsfråga, finns det ett otroligt obehag till de som inte visar samma engagemang eller intresse.

Jag har alltid tagit min egen väg, alltid gått dit mina fötter burit just mig. Jag har aldrig varit hon som följer flocken. Jag har velat se något mer? Ha något mer, hitta något annat. Det här gör att jag fullkomligt avskyr att bli bevakad eller iakttagen. Jag vill bara bli lämnad ifred, jag vill bara att människor ska lita på min förmåga att klara mig alldeles själv. För att klara mig alldeles själv är precis det jag är bäst på, det är min absoluta superkraft. Jag litar alltid på att andra människor gör sitt bästa, det enda jag begär är att andra gör det samma med mig.

Det går att jämföra mig med ett bi, jag surrar gärna runt från blomma till blomma. Om du lämnar mig ifred kommer jag låta dig vara ifred. Men om du retar mig tillräckligt länge kommer jag ge igen med ett stick som gör riktigt ont. Lita på att jag tar mig från blomma till blomma utan din hjälp, så kommer du få ta del av min ljuva honung. Låt mig arbeta ensam så finner du en harmonisk människa i naturens land.