Jag kör en bloggutmaning i september. Vill du följa med? Skriv en kommentar, och blogga om ämnet du med. Klickar du på länken, så kommer du till samtliga ämnen att skriva om.
Vad ska man välja kände jag, saker som gått sönder. Jag beslutade mig att för att skriva om en tallrik på en bricka för 22 år sedan.
Nu tänker du vem minns en tallrik för 22 år sedan? Jag gör, året var 1997 jag hade gått några veckor på högstadiet när jag lyckas slinta med min bricka och tallriken hoppar på brickan rakt ner i golvet. Det flög sallad, och någon i nian började jubla och klappa händerna. På den tiden sa inte lärare ifrån utan det var en förnedring som skulle kännas. Jag fick panik, så jag vänder mig om och börjar gå. Hör en lärare skrika ”MADELEINE STANNA”, det enda min kropp skrek var ”ALDRIG I LIVET”, så jag började springa. Efter kom läraren, jag sprang neråt och han kom efter. På den här tiden var jag snabb så i paniken lyckades jag springa ifrån honom, sprang in bakom någon pelare och han sprang förbi. Själv smög jag smidig som en vessla och tog mig till ett säkert förvar utanför skolpsykologen. Där stod jag sedan tills mina två vänner kom och hittade mig.
Det var sista gången jag besökte skolmatsalen, dels hade jag redan mina ätstörningar men så var det också en ren och skär ångest att tänka mig att gå dit igen. En tallrik gick sönder, och paniken bröst ut inom mig. När jag tänker på det var det kanske bland de första gångerna jag drabbades av ångest, inte för att jag riktigt förstod vad det var men en tallrik gick sönder och så även jag.
Deltagare i septemberutmaningen är:
Står du inte med på listan? Säg till så lägger jag till dig.
BP-Computerart
MinResaTumörMittLiv
it_is/Anette
ditten_datten
Mina
StenhagenBettan
Zinnie
Tänk så hårt vissa minnen sitter, det spelar ingen roll hur lång tid det går, dom bleknar inte ett dugg. Jag förstår att det där måste ha varit en hemsk upplevelse…
Ha en fin dag idag <3
Ja visst är det så. Jag tänker också på sånt ibland när folk talar om att man glömmer. Nej det gör man inte med allt.
Ussh minns den där tiden.
Jag var en sån blig tjej då.
Är en idag men inte på samma sätt.
Då var det nästan sjukligt.
Har gjort bort mig oxå o det sätter sina spår.
Kram
Fy man blir så ledsen när man tänker på sånt där, den där känslan av total förnedring :(. Tänk liksom att man blir så påverkad flera år senare. <3
Den minst sagt olyckliga händelsen har verkligen etsat sig fast i din hjärna och fick ju ödesdigra konsekvenser för dig. Hemskt att en sådan sak, som skulle ju kunnat ha hänt vem som helst och till och med en vuxen i en restaurang har satt sådana spår.
Ja verkligen, vissa minnen glöms aldrig bort.
Fy vilken hemsk upplevelse!
Men det fick mig att minnas en gång på bespisningen när jag gick på högstadiet. Då hade vi en ”vakt” i matsalen som hade stor respekt med sig. Kallades Gestapo av eleverna (när han inte hörde, såklart).
En dag när jag hade lassat min bricka så lyckades jag ramla och allt for i golvet – inklusive jag själv. Jag såg först den röda brickan, sen hans snörpjäxor, följde benen uppåt och nådde till slut hans ögon som såg ned på mig på ett elakt vis (som jag tyckte). Det var HELT tyst i matsalen och alla tittade på oss. Jag skämdes som bara den. Då sa Gestapo åt mig med en röst som hördes över hela stället:
– Du behöver inte äta upp gurkan.
Haha! Som jag skämdes och hur elak var väl inte han? Men såhär i efterhand tror jag faktiskt att han skämtade 🙂
Usch vilken händelse, kan vara så att han skämtade men samtidigt så är det inte riktigt okej att skämta vid ett sådant tillfälle 🙁
Usch, jag får lite ont i magen av ditt inlägg… Vilken mardröm! Så utlämnad du måste ha känt dig. Nu ska jag fundera på om jag kan skriva om något under samma tema.
Ha en bra dag!
Ja fy det var hemskt :(. Gör det, är nog många som känner igen sig.