Hej! Det känns verkligen så roligt att få gästblogga här hos Madeleine! Jag har som hon också bott i Falun och fullkomligt älskar den staden fortfarande och tycker så mycket om att få se små glimtar från min gamla hemstad. Jag kommer dock inte från Falun utan längre norrut i Dalarna, jag är nämligen uppväxt i Grövelsjön i Idre sameby och flyttade till Falun när jag började gymnasiet. Men, jag bor inte ens kvar i Sverige längre för efter en mellanlandning på sex år som aupair i Frankfurt i södra Tyskland hamnade jag på Irlands västkust! Fråga mig inte hur det hände, det är en lång historia, men nu bor jag i alla fall här i Clare med min man och våra två barn!

Så vem är jag, förutom en utlandssvensk same?! Jag heter Angelica Andersson Renhuvud (ja jag planerat att byta till Renhuvud-Keane men det har fallit mellan stolarna) och har precis fyllt 32 år. Jag har två barn, Chloe är 5 och Nate 3. Jag och min man träffades i Frankfurt hösten 2012 och 2014 flyttade jag till honom i Irland. Vi gifte oss först på pappret i Irland i januari 2016 och sen hade vi ett stort samiskt bröllop i oktober samma år.

Det finns massor jag skulle vilja skriva om i detta gästinlägg. Tex om min uppväxt i en renskötande samefamilj i Sveriges sydligaste sameby. Hur livet som aupair förändrade mig och gjorde mig vuxen eller hur och varför jag tillslut gifte mig (två gånger!) med en irländsk man. Men det som känns mest aktuellt är kanske att skriva om hur min vardag ser ut precis just nu. Hur det har varit, och fortfarande är, att leva i Irland under 2020.

Det började för oss den 12 Mars. Jag skulle ha flugit till Sverige tillsammans med mitt yngsta barn för att hälsa på vänner och skaffa ett svenskt pass till sonen. Eftersom det spreds ett virus rätt snabbt i just Stockholm dit vi skulle så hade jag bestämt mig för att inte åka och när jag skulle hämta min dotter på förskolan samma dag som flyget skulle ha gått här jag på radion att from samma kväll stänger alla skolor och förskolor på Irland de kommande 2 veckorna. Skolorna öppnade inte på hela den terminen och min dotter fick aldrig gå sitt sista år på Montessori innan hon skulle börja ”stora” skolan efter sommaren. Det väntades 3 månader i lock down där allt var stängt och vi inte fick träffa några människor utanför familjen. Sommaren gick och restriktionerna lättade så pass att vi kunde åka på kortare semesterresor inom landet, men hem till Sverige på kalvmärkning tog vi oss inte i år.

Som tur var öppnade skolorna som planerat efter sommaren och trots att vi nu är inne i vår andra lockdown (som avslutas helt idag med att restauranger och caféer får öppna igen, med restriktioner såklart!) så har det lagt sig någon slags vardag över våra liv. På morgonen går jag upp med barnen, packar deras lunchlådor (ja, här i Irland måste barnen ha med sig egen lunch och mellis), hjälper femåringen på med sin uniform och går sedan till skolan med barnen. Väl framme säger jag hejdå genom munskyddet och går hem igen. Kanske måste jag åka och handla (med munskydd såklart, annars får vi inte komma in i affären) annars är jag bara hemma eftersom vi inte får hälsa på eller ha besök hemma i våra hus. Klockan 12 hämtar jag Nate som går på play school och 1.5h senare går vi och hämtar Chloe som går Junior infants i primary school. På eftermiddagarna åker vi till en lekplats om det inte regnar, träffar vänner utomhus, försöker glömma att vi lever i den konstigaste av världar.. Kvällarna går och ingenting händer. Inga restauranger är öppna, inga pubar, ingen bio eller något gym. Allt. Är. Stängt. Som sagt har det i perioder varit öppet med restriktioner, men nu har vi återigen avnjutit 6 veckor av husarrest. Vi har inte träffat familjen i Sverige på 1.5 år nu, det är.. tufft. Tuffare än man kan tro.

Men å andra sidan så är vi fortfarande friska. Barnen får äntligen gå i skolan och träffa kompisar varje dag. Jag har vänner som är i samma sits med småbarn i ett land i lock down och min man har inte, som så otroligt många andra, förlorat sitt jobb. Så visst kanske jag inte ska klaga, men efter 10 månader med munskydd och restriktioner som gjort att vi inte fått träffa familjen i Sverige så är jag trött och ledsen. Jag kan verkligen förstå att människor som är ensamma inte mår bra. Vi behöver andra människor för att känns lycka och glädje, det är vad jag tar med mig från det här året. Att det allra allra viktigaste är våra relationer.

Nu är det 20 dagar kvar till jul. En jul som jag inte får fira i Sverige som tanken var. Och trots det, rätt negativa blogginlägg jag tillslut skrev, så kommer det bli fint det med. Barnen är så peppade som bara en treåring och en femåring kan bli och jag planerar att baka så mycket julgodis att det piper ut genom öronen på oss! Det kommer fler jular. Det kommer att bli bra.

Vill ni läsa mer om mig och mitt liv får ni jättegärna gå in på min blogg
Angelicarenhuvud.vimedbarn.se och följa mig på Instagram där jag heter arenhuvud. Jag och min syster har också en podd där vi pratar mycket om våra respektive liv i Sverige och Irland, psykisk ohälsa och den samiska kulturen och allt som har med det att göra. Den heter åabpapodden och ni hittar den där poddar finns! Hoppas ni orkat läsa så här långt och TACK Madeleine (min dotter heter förövrigt Chloe Madeleine 🙂 för att du ville ha med mig i din blogg!

1 kommentar

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

CommentLuv badge

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Madeleine Stenberg

Orsakulla född (840211) boende i Falun. Mamma till William född (041003), i hemmet bor också mellanpudeltiken Skilla (190919). Jag älskar folkdräkt, finporslin och dalainspiration. Är glad, men reserverad och lugn men även harmonisk. Bloggen startade 2004 som en graviditets- och bebisdagbok. Idag är det så mycket mer!
Jobbar som examinerad specialpedagog, med lärarexamen & förskollärarexamen i grunden. Är utbildad FUR-doula, hjälpmamma och kursledare hos Amningshjälpen.

%d bloggare gillar detta: