Jag har fått den stora äran att skriva i en av luckorna i Orsakullans adventskalender.

Ska börja med att presentera mig. Min blogg heter Kraka, med undertexten Om livet, universum och allting. För den som läser mycket så är nog båda välkända. Kraka var en vikingakvinna som finns beskriven både i litteraturen och i konsten. Hon var, enligt sägnen, mycket klok och då Ragnar Lodbroke kom seglandes med sitt vikingaskepp för att söka sig en hustru ville han pröva henne. Hon fick därför till uppgift att komma klädd men inte klädd, ensam men inte ensam och fastande men inte fastande. En, kan det tyckas, omöjlig uppgift. Hon löste den galant. Hur kan du läsa i min blogg ifall du är nyfiken. Citatet ”Om livet, universum och allting” är hämtat från Douglas Adams bok Liftarens guide till galaxen.

I år har vår klokskap satts på extra hårda prov. För hur ska man hantera en pandemi? Vad är ens en pandemi och hur kunde det bli så här?

Alldeles oavsett vad och hur så är vi här nu. Allt fler blir sjuka både här hemma och ute i världen. Sjukvårdspersonal får sin ledighet indragen och istället för att fira jul med familjen måste de slita hårt inne på sjukhusen. Inte minst är intensivvården en tung plats att vara på. Det är där vi vårdar de allra, allra sjukaste. Varje dag. Dygnet runt.

Jag har jobbat 46 år i vården, varav de senaste trettio åren med intensivvård. Jag har jobbat fler jular än jag varit ledig, många fler. Ja, säkert de flesta.

I år ska jag vara ledig hela julhelgen. Visst jag har lite dåligt samvete för det när jag tänker på mina kamrater som måste jobba 12½-timmarspass hela helgen. Jag har haft förmånen att kunna välja eftersom jag numera är pensionär. Jag jobbar bara när jag vill, en förmåns som inte är förunnad den som är mitt i yrkeslivet inom vården. Speciellt inte nu.

Till dig som tröttnat på att inte få leva som vanligt. Som tröttnat på alla restriktioner och förhållningsregler. Som tycker det är tråkigt att vara hemma ensam på julen. Till dig vill jag säga: Stanna hemma! Shoppa inte i mellandagarna! För allas vår skull men kanske framför allt för sjukhuspersonalen som inte orkar mer nu.

Att vara ensam är inte farligt för dig som har ett socialt nätverk, som har vänner som tänker på dig. Ensamhet är farligt för den som är verkligt ensam, som skulle haft en ensam jul även om pandemin inte funnits. Ring till någon du vet skulle uppskatta att du hör av dig. Skriv ett brev till någon som du vet bara får räkningar men ändå väntar på att något spännande ska komma med posten. Ta med dig den vanan in i nästa år. Gör något för en medmänniska. Det är det julen handlar om. Det var det änglarna sjöng om på julnatten: »Ära vare Gud i höjden, och frid på jorden, bland människor till vilka han har behag!

Jag vill börja inlägget med att tacka Madeleine för att jag får vara en del av din December här på bloggen. Jag blev jätteglad när jag fick ta del av en lucka. 

Hej förresten! Jag heter Emelie och är 26 år gammal. Jag tänkte ägna mitt inlägg till att små prata lite, sprida lite glädje samt en liten påminnelse om att vi ska ta hand om varandra. 

Att vi lever i en annorlunda värld just nu har ingen missat och jag tänker inte tjata för mycket om pandemin som skakar om vårt samhälle, för jag själv är riktigt trött på den. Däremot tycker jag att det är viktigt att vi ta hand om varandra, skapar samhället så tryggt vi kan och hittar glädje i andra saker. 

Att umgås med kompisar, släktingar, anordna lite partaj, gå och shoppa osv är något som jag verkligen saknar. Att tvätta händer, att inte nysa eller hosta en i facet är något jag kan tycka att man ska tänka på hela tiden, man måste inte heller stå och trycka på den framför i kassakön. Men att inte träffa personer man älskar och bry sig om eller tänka på vad man gör hela tiden är något som påverkar mig jättemycket. Hästen har varit min räddning under denna pandemi. Att få vara i stallet, ta hand om Fina, rida och ändå kunna röra på sig är något som gör mig lugnare. Jag vet att jag måste ta hand om henne dagligen och vara tillsammans med henne, åh vad jag värdesätter det! Vad har varit er räddning? 

Nu närmar vi oss jul med stormsteg och den kommer troligtvis inte vara som tidigare år. Däremot har jag försökt skapa mysfaktorn ändå. Jag pyntar lite mer, har ägnat tid åt det då jag älskar allt som har med julen att göra. December är den bästa månaden på hela året och den sprider så mycket ljus, värme, glädje och kärlek. Julen handlar ändå om att vara tillsammans och detta året blir det till viss del ett problem. Jag vet inte hur ni kommer fira jul, jag kommer däremot att vara tillsammans med min mamma och familj. Eftersom jag är själv så kommer jag vara tillsammans med dem, ingen ska behöva sitta själv vid jul. Man kommer långt med sunt förnuft och ansvarstagande. 

För mig är det väldigt viktigt med tacksamhet! Det är en fin gåva att känna tycker jag. Det finns så mycket som jag är tacksam över. Min familj, mina vänner, min häst, mina katter, mitt jobb, mitt liv, men framför allt alla fina i min omgivning. Jag älskar dem, de får mig att kliva upp varje morgon och ändå njuta av livet trots en dålig dag. Hur jobbig och tröttsam denna pandemi ändå är så har man hittat en ny innebörd av tacksamhet tycker jag och jag känner av den starkare från andra också. Det finns en starkare respekt för andra och att skapa en större trygghet för andra och inte bara sig själv. Vad är ni tacksamma över?

Vad vill jag mer komma med detta inlägg då? Jag vet egentligen inte, men bloggvärlden är underbar och den sprider för det mesta så himla mycket kärlek. Jag är väldigt glad över att ta del av den. Lärt känna massa nya underbara människor och jag få ta del av andras vardag och intressen. 

Om ni vill ta del av mitt liv lite mer så hittar ni mig på http://nouw.com/emelieanderssoon. Där bjuder jag på vardagsinlägg, en massa bilder, mitt hästintresse och en massa julkänsla (i alla fall ett tag till). Hoppas jag hittar er där 😉 Tack så mycket för mig och tack för att jag fick småprata lite om mina tankar just nu. Jag hoppas att ni får en underbar jul! 

När du skriver, har du någonsin tänkt på vilken tur det är att vi har bokstäver?

Oftast gör man inte det, utan man lär sig det i skolan och sen flyter det på. Bokstäver/skriftspråk är något som alltid funnits, men från början kommer detta någonstans i från. Skriftspråket har vuxit fram redan från tidslinjen innan Kristus. Ända tillbaka till forntidens Hieroglyfer kan de spåras, men det finns också en del av Babyloniens kilskrift i vårt skriftspråk. Det växte fram från ett bildspråk och blev till nutidens bokstäver. Vi kan sedan använda skriftspråket till att göra oss förstådd med människor världen över via brev, böcker eller dator.

Ungdomarnas språk, blir det en ny sorts skrift?

Tänk vilken lyx vi fått att bevara, jag önskar däremot att samhället kan lägga större vikt med att lära sig hur man hanterar skriften. Grammatiken hjälper oss att få ett ordentligt flyt och tyvärr märker jag att vår skrift har förändrats över tiden, eller kanske är det bara jag som inte hänger med i språkets utveckling. Jag får kanske erkänna att jag är för gammal helt enkelt för att förstå varför vissa ord läggs till där de gör och vissa ord ändras om.

Skriftspråket är min bästa vän.

Skriften är något som jag själv uppskattar otroligt mycket, ord och meningar kan röra mig till tårar, glädje, skratt och ilska. Så mycket som kommer fram bara på grund av några bokstäver. För mig betyder skriften allt, för det har varit mitt sätt att ventilera de gånger jag inte kunnat berätta mina känslor för andra. Brev, dikter, dagböcker och berättelser. Allt fick liv i min värld via de bokstäver som jag skrev ner på ett litet papper. Ingen fick se det jag skrev däremot, det var min lilla hemlighet och all skrift beskrev mina känslor på ett perfekt sätt. Hur skulle jag kunna visa det? Då skulle alla få veta vilken liten larv jag var som inte vågade stå upp för mig själv.

En flytt kan förändra hela ens liv.

För inte så längesedan började jag rensa här hemma, jag fann brev från vänner i lågstadiet och mina tårar rann. Kanske löjligt, men inte för mig. Jag har nämligen inga minnen förens jag var nio år, allt innan är ett stort svart hål. När jag var nio, det var då allt ändrades. Vi flyttade från den västra sidan av staden till den östra. Jag bytte skola, därmed gick från en skola där de kände mig sedan lekis. De visste allt om mig. Jag kom till en skola där jag blev utpekad för min hudfärg och för att min mamma var invandrare. Plötsligt kom jag från djupaste djungeln och vi åt mina huvuden på klassens timme.

Ett liv med lögner.

Men det var inte på grund av mobbningen som jag grät. Jag grät för att min mamma sagt att jag inte hade kompisar på den skolan heller. Men i varje brev jag läste stod det att vi var bästisar. Jag har även mött en av mina bästa vänner från då och vi har i dag hittat tillbaka till varandra. Det stör mig att min mamma inte försökte hålla kontakten med mina gamla kompisar när vi flyttade. Kanske hade jag känt mig säkrare då, lugnare och tryggare? Lögner och svek är tyvärr min familj uppbyggd av.

Skriften blev min bästa vän.

När jag blev tio så var det dagboken som blev min vän. Där kunde jag få ur mig all sorg och ilska. Jag började skriva dikter och berättelser, drömde om att någon dag ge ut min bok. Men eftersom jag verkade så hopplös och dum enligt min familj så försvann planerna om att ge ut en bok. Jag gömde mig i mitt rum från omvärlden och levde med mina berättelser, i mina berättelser. Redan då var jag djupt deprimerad, men ingen förstod. Inte jag heller.

Jag minns att på mellanstadiet så fick vi söka brevvänner via IYS (tror jag). Jag fick två, en kille i Spanien och en tjej i Tyskland. Med tjejen i Tyskland skrev jag i flera år, tills jag började gymnasiet. Jag har nu åter fått kontakt med den tjejen, allt på grund av några ord som bildade meningar på ett vykort till hennes gamla adress. Tänk så skriften förenar och skänker oss glädje.

Min psykiska ohälsa ledde mig till bloggandet.

Jag har sedan dess haft min depression och den har i sin tur blivit kronisk. Jag hittade plötsligt till bloggvärlden och under åren som gått har jag haft flera olika bloggar.

Hur kom sandifighter till?

Just namnet Sandifighter började som ett namn till ett instagramkonto, jag kallas för Sandi och jag anser mig vara en fighter. Givetvis passade det namnet bra även till min blogg och i dag är sandifighter ett eget företag, mitt företag. Jag sa upp mig från mitt jobb för ungefär ett år sedan. Jag är multisjuk (fibromyalgi) och hjärnan hänger inte med riktigt. I dag går jag utan lön, men det fungerar för oss. Nu ska jag få en chans att följa min dröm, att följa min passion. Jag ska satsa på mitt skrivande nu och kanske en dag blir det en bok. Vem vet?

Välkomna till min värld med allt som tillhör.

Jag hoppas ni orkade läsa till slutet för ni är i så fall hjärtligt välkommen att följa mig i min värld bland vardag, egna tankar och reflektioner, mina sjukdomar och mycket mer. Hos mig får ni en ärlig blogg med både jobbiga och lätta inlägg att läsa, men också ganska långa. För det är sådan jag är och jag älskar skriftspråket mer än talspråket till och med.

sandifighter.se

Under lucka döljer sig mig – Hannas krypin. Vad roligt att få gästblogga här hos Madeleine igen.  Jag gjorde det för några år sedan med mitt inlägg ”från soffpotatis till fotbollsdomare och pilatesinstruktör. HÄR kan du läsa det inlägget om du vill. Skrev även samma inlägg på min blogg efter att ha deltagit här hos Madeleine. 

Hannas krypin – Från soffpotatis till löpare, pilatesintruktör och fotbollsdomare (blogg.se) 

I min blogg hittar du träningstips, min vardag, kanske inte så mycket om barnen men jag är i alla fall trebarnsmamma. Min stora passion är pilates så skriver en hel del om det i min blogg. Men det ska inte dagens inlägg handla om. Utan snarare träningstips, hur man kan träna under pandemin. 

Det är verkligen konstiga tider vi lever i. Pandemin ställer stora krav på oss alla. Eftersom jag gillar att träna och inspirera andra till träning och hälsa tänkte jag i dagens inlägg tipsa om ”coronasäker” träning.  Min form är uppbyggd på hemmaträning. Nackdelen med att träna hemma är att det kan bli svårare med motivationen. Soffan kanske lockar mer och det finns heller ingen som peppar på en när det går tungt. 

Du ska få några tips på hur du kan göra din hemmaträning ruggigt effektiv. 

• Det första jag vill skriva är att vänta inte på att få motivation till att träna. Motivation till att träna, det får man inte utan det måste man skapa sig genom att faktiskt ta tag i det och träna även om man egentligen inte har lust att träna. 
• Youtube!  Här finns allt. Allt från lugna pilatespass till riktigt högintensiv konditionsträning.
• Har du svårt att motivera dig till tuff träning hemma? En del gym sänder pass live som man kan anmäla sig till. En del använder också sina sidor på Facebook för att sända pass live. Det är perfekt. Då tränar du ensam men får ändå samma pepp som om du är på ett gruppass. 
• Har du en partner hemma? Med den persoen kan du göra olika parövningar. Det är grymt kul att träna tillsammans på det sättet. 

Hoppas att du känner dig peppad att ta din hemmaträning till nya höjder! Tack Madeleine för att jag har fått skriva några rader här på din blogg. 

I dag är det jag som är gästbloggare i Madeleines julkalender. Om ni blir nyfikna på att titta in på min blogg efter att ha läst min historia om hur jag upplever hur det är att vara ensamstående på heltid så hittar ni min blogg på nouw.com/jennysvardag

Min idé från början med min blogg var att just skriva om hur det är att vara ensamstående mamma. Som jag själv är så inne i att vara ensamstående mamma så ser jag ingen direkta problem eller att det är jobbigt. Visst att min och Louis vardag hade sett annorlunda ut om jag inte hade vart själv med Loui.

Att jag tänker positivt gör att allt blir så mycket lättare. Jag ser inte så många problem som andra ser. Jag tänker mer att jag kommer lösa det på ett bra sätt. Jag ger Loui så mycket kärlek att han känner sig trygg och älskad. Loui är för mig det bästa som har hänt mig i hela mitt liv. Vad skulle jag göra utan min älskade Loui?
Visst att det kommer perioder som kan vara lite tuffare men det brukar alltid bli lättare när perioderna är slut.
Hade jag inte vart ensamstående med Loui så hade vi inte haft en sån bra relation som vi har. Jag är säker på att vi kommer ha samma relation när Loui blir äldre.

Nu kanske ni tänker hur jag får ihop lite egentid när jag är med Loui hela tiden. Jo, jag gör som så att Loui får lägga sig tidigt på kvällarna och på så sätt så får jag ihop lite egentid på kvällarna och varva ner innan jag ska ska sova. Så har jag även den turen att min mamma och hennes man har Loui ibland.
Att Loui får sova tidigt och att han är hos sin mormor ger mig den avlastningen som jag behöver. Jag behöver inte mer avlastning än det som jag har. Loui älskar att vara hos sin mormor och hennes man och dom älskar att ha Loui hos sig. Så det blir win win där, vilket är perfekt.
Hade jag inte vart ensamstående så hade jag aldrig växt så mycket som jag har gjort. Att jag fick bli mamma till Loui är så fint, Loui är allt som jag någonsin har kunnat önska. Så mycket glädje och tokiga saker som jag och Loui har delat redan nu. Så mycket mer glädje och tokiga saker som vi kommer få dela i framtiden gör mig alldeles varm inombords.
Som ni märker så är min kärlek till Loui väldigt stor och växer för varje dag.

Jag är Annica. Men jag är så mycket mer än mitt namn. Jag är syn- och hörselskadad. Jag är bärare av en kromosomavvikelse som heter Turners syndrom. Jag är en mamma, sambo, syster och dotter. Jag är ett maskrosbarn. Jag är en pingstvän och LP-vän. Jag är simultant tvåspråkig. Jag är en släktforskare. Jag är en egenföretagare men jag är också en undersköterska som jobbar inom hemtjänsten (när jag inte är mammaledig). Jag har varit ett offer för sexuella övergrepp inom ett förhållande. Jag är en lejoninna när det behövs men är också en sköldpadda i vissa lägen. Jag är en medlare. Jag är en lyssnare. Jag är en bra vän, vill jag påstå. 

Hur definierar man en människa och hur formas en människa egentligen? För vad jag tror på, så föds inte en människa god eller ond. Det är utefter miljön, omgivningen och omständigheterna i ens liv som formar en. Så tror jag. Jag är för tillfället mammaledig med min yngsta dotter som nu är 7 månader (idag!) och detta får mig att tänka en hel del. Hur vill jag att hennes (och hennes systrars) uppväxt och liv ska bli? Hur vill jag att andra ska uppfatta dem? Hur vill jag att de ska må och hur de ska kunna uppleva världen? Såvitt jag vet kan jag inte skydda dem i en glasbur hela livet ut – även om jag flera gånger kommer att önska att jag kunde det. Jag kan inte ta ifrån dem känslor såsom ledsamhet, besvikelse eller ilska. Jag kommer inte kunna skydda dem från skrapsår, från sorgen efter en bruten förälskelse… Jag kommer inte kunna finnas där hos dem hela livet. Men med mina handlingar,  med mina ord kan jag ge dem så pass mycket styrka, så mycket självinsikt och så mycket mod, civilkurage och medmänsklighet att de kan klara sig själva i livet. Jag vill ge mina fyra döttrar en helt duglig livsstil. Jag vill visa på att materiella ting inte är viktigast utan det är kärleken, sammanhållningen och det är de sociala relationer man har som faktiskt kommer att spela roll resten av livet. Vad vill jag ge vidare till mina barn? 

I min strävan efter att forma barnen till goda samhällsmedborgare med stort civilkurage och mycket medmänsklighet och kärlek i sig, till sig själv men även till andra, så vill jag slå ett slag för Nära Föräldraskap. Det handlar helt enkelt om att gå efter din egna magkänsla. Att knyta an till sitt barn genom sina egna instinkter. Att vara nära, att bära och mata fritt. Att tro på att barnets skrik faktiskt betyder någonting, dvs barnet skriker inte för att manipulera. Känner du att du vill plocka upp din baby, är det förmodligen det bästa även om farmor säger att du skämmer bort barnet. Inget i naturen skriker utan anledning så det är konstigt att många tror att ett spädbarn skulle göra det. 

Jag som idag skriver hos Madeleine heter Annica, som ni ju förstått. Tack för att jag fick skriva här. Jag skriver annars i min egna blogg som heter http://annicasplace.wordpress.com – kika in där och se vad jag och mina fyra barn har för oss. 

Hej Marie heter jag men kallas för Mirre och det är väl det alias jag använder på bloggen. Jag har bloggat i många år, faktiskt sen 2004. Jag hoppas att jag fortsätter i fler år till. Min blogg förknippar man nog mest med foto.

• 

• 

Fast jag har fler intressen och har även plats för dem på bloggen också. Min blogg är den vardagliga konstnären inom mig kan man säga. Jag vill förmedla mina känslor i bild och text till er. Fast det som talar mest för min blogg är nog trots allt då foto, det är min nisch har jag fått höra. Då tiden finns tar jag med mig kameran ut för att fota i det vackra vädret. När man fotograferar kan man skapa konst tycker jag. Det är inte bara att knäppa av ett kort utan du gör kortet med din egen fantasi. Ingen kan komma säga att ditt kort inte är lyckat, har du lyckats med det du ville då du fotade så har ju du lyckats, inte sant?

Men foto har sin charm även i det vardagliga och det är det som jag även vill få fram också i min blogg. Jag vill även visa er vem jag är utan att bli för personlig.

Därför tror jag att vi kan hitta något gemensamt med varandra så välkommen in till mig på sweetwordsbymirre.com.

Vi ses där.

– Jag har fått äran att vara lucka 12 i julkalendern hos saramadeleine.se – 

I år älskar jag julen extra mycket.

Anledningen till det är att jag trivs så mycket bättre där jag bor sedan tidigare. Därför kör jag all in på julafton i år och har pyntat mer än någonsin. Här får ni se mina finaste juldetaljer från mitt hem.

Först ut är min julren som är så mjuk och go. Just nu sitter den på en högtalare vid tv-bänken och dinglar med benen. 

Min adventsljusstake har ni sett tidigare men visar den åter igen. En favorit på köksbordet och kommer att använda den många jular framöver. 

Har pyntat en hel del på tv-bänken. På ena sidan av tv-bänken går all julpynt i silver och grått. 

På andra sidan av tv-bänken blev det mer färg på julpyntet. Gillar dessa kontraster och det blir så fint med levande ljus om kvällarna. 

Dessa ledljus som föreställer snöflingor lyser så fint i mörkret. Dom skiftar mellan flera olika färger men har inte bestämt mig för om vart dom ska stå. Någonstans i vardagsrummet ska det ändå bli.

Har skapat en egen blomma med dekoration. Från början var det tre hyacinter i en plastvas. Nu är det en hyacint tillsammans med annat pynt som jag satte runt omkring blomman. Det blev vita lingon i plast, en kotte och en torkad apelsinskiva. Plastkrukan ersattes men en finare kruka och ett klistermärke på det.

Hittade klistermärken med olika julmotiv och klistrade på några snöflingor på min runda hylla i köket. Även en liten tomte fick plats i hyllan. Att så lite kan göra så mycket. 

Nu valde jag att inte visa min julgran. Eftersom den inte är helt färdig. Idag ska jag köpa mera julkulor och när allt är klart så ska ni få se resultatet.

Vill ni se mer av min inredning eller är nyfiken på mina övriga kategorier inom mode, skönhet, psykisk ohälsa, min vardag eller tips? Min bloggadress är: https://starbys.se

//PUSS ♥

Hej!
Jag heter Amanda och idag får jag äran att blogga hos Madeleine. Det ska verkligen bli kul. Så Tack. Något jag alltid har älskat sedan jag har varit liten är böcker. När jag var yngre så läste jag bland annat Kitty böcker. Idag är det nostalgi för mig. Redan när jag bodde hemma älskade jag att få böcker både i jul och presenter. Vet att jag hade både Kitty böcker och böcker om Narnia. Narnia stod hemma hos pappa. Men hade lite kitty böcker både hos mamma och pappa.
När jag började blogga för flera år sedan så skrev jag mest om min vardag. Det gör jag fortfarande men sedan några år tillbaka har jag börjat gett mer och mer boktips på min blogg. Vilket jag är glad för. Böcker är något jag brinner för. Idag kan jag önska att jag hade skrivit om böcker tidigare i min blogg, redan från start, men tror jag inte gjorde det för att jag tänkte att folk skulle tycka att det var ointressant att läsa om.

Idag dock så har jag insett att det är väldigt många som uppskattar mina boktips och tycker det är kul. Jag lyssnar även flitigt på ljudböcker. Det är så bra om man har svårt att få ro till att läsa eller bara vill ha något att lyssna på när man gör något. Självklart är vi alla olika och har olika intressen. Mitt är böcker och det är helt okej. Vi är många som är boknördar. Jag har dock haft/har perioder där läsningen svackar lite. Men jag har alltid hittat tillbaka till mitt flow till läsningen. Men tror nog att många tror att man kan sluka böcker hela tiden. Men för mig har jag perioder då det blir mindre läsning.

Idag ser jag mig lite som en bokbloggare då jag tipsar en hel del om böcker både fysiska och ljudböcker. Jag älskar ljudböcker. Jag lyssnar på ljudböcker när jag städar eller lagar mat. Vissa föredrar musik jag föredrar ljudböcker. Det är också ett bra sett att få mer böcker läst. Så tycker du om böcker och gillar att få tips antingen till dig själv eller nån annan så läs min blogg här pratar jag en hel del om böcker📚

Vill återigen säga tack till Madeleine för att jag fick blogga hos henne.

Min blogg hittar ni på https://amandizan.wordpress.com/ Hoppas vi ses där.
Kram/Amanda

Det är bättre att bo i en stad för där har man tillgång till allt”. Låter det bekant? Så här har det förmodligen låtit ända sedan urbaniseringen började. Och faktum är att statistiken talar sitt tydliga språk. Över nittio procent av befolkningen i Sverige bor i en stad. Som tur är betyder inte det faktum att något är populärt att det är bra. Livet är inte bättre i städerna.

Jag bor i ett litet samhälle i södra Lappland. Närmsta stad ligger cirka 25 mil bort, och invånarantalet i mitt samhälle är bara lite högre än det årtal vi befinner oss i nu. Vi har två mataffärer, ungefär lika många andra butiker som en människa har fingrar och några restauranger. På ytan tänker man att samhället är dött och att det inte finns något att göra, men inget kunde vara mer fel.

Den som försvarar valet att bo i en stad brukar ofta lyfta utbudet som det viktigaste för att vilja bo där. Vi har teaterföreställningar, konserter och bio här också. Visst kanske man inte kan välja exakt när man vill se det man är intresserad av, men det finns. Det finns en mångfald av föreningar, och de organiserar inte bara barn och ungdomar.

Vet ni vad som faktiskt finns här som inte finns i staden? Boenden till överkomliga priser. Det behövs inte två välbetalda jobb för att kunna bo i villa. Naturen är bokstavligen runt hörnet. Här behöver vi inte göra en särskild utflykt för att kunna skogsbada. Och, i motsats till vad många säger, finns det jobb. Att de mest kvalificerade tjänsterna återfinns i storstäderna behöver inte längre vara sant. Den pågående pandemin har väl om något visat att man inte längre behöver sitta på ett kontor i stan fyrtio timmar i veckan, så länge man har en internetuppkoppling. Och internet, det finns här.

Jag tror inte på att livet ska levas i stora städer. Jag tror inte på att spendera flera timmar i kollektivtrafiken för att ta sig till jobbet. Jag tror inte på att tvingas jobba heltid för att ha råd att leva. Istället tror jag på att kunna promenera på en rimlig tid till sitt arbete. Jag tror på att jobba för att leva, och kunna anpassa livet efter hur mycket man vill jobba. Jag tror på den här kraften som finns i den gemenskap vi som bor i samma lilla samhälle har. Jag vet att om man inte har upplevt den så kan man inte förstå den, men tro mig, den finns.

Jag som har skrivit texten ovan heter Ina och bloggar om min vardag som är i glesbygd. Vill du läsa mer av och om mig hittar du min blogg på http://innehosina.com

Stort tack till Madeleine som lät mig göra ett inlägg här!