Ätstörningsbehandling: Med känslorna överallt.
Madeleine Stenberg 
Det är så mycket känslor nu. Känslor kring att känna mig full, ja inte full av alkohol men av mat. Det känns som att det finns mat i hela magen på mig. Hur varje liten matbit jag äter sättet sig på kroppen, på platser jag absolut inte vill ha den och hur jag sväller upp.
Jag känner mig som en stoppad korv, och alla plagg känns obehagliga mot kroppen. Tanken på att se mig i spegeln gör mig nervös. Det blev skitjobbigt idag när det stod vägning på schemat på dagvården. En del av mig vill inget hellre än att veta vad jag väger. En annan del av mig är livrädd. Ätstörningen älskar att se vad jag väger, den gör mig som besatt och får mig helt lycklig av tanken på att trycka ner mig.
Jag fick gå upp baklänges för att inte se, fick stöd och orden att vågen efter behandlingen bara ska bara siffror. Kan det ens bli så? Bara siffror? Jag sa till behandlaren: Den där symboliserar hela mig. Jag menar det, vågen är vad som ger mig värdet som människa. De siffror som står där talar om hur lite jag är värd, hur hela jag är delbar på vågen och hur ett självhat växer sig inom mig.
Efter vägning, men även en kunskapsstund om ätstörning var jag så slut att jag tog mitt täcke och kudde vi har på dagvården och la mig på en madrass och sov. Jag var helt utslagen och sov i en timme, gick ner och åt lunch och sedan efteråt åkte jag för att hämta Skilla. Vi åkte hemåt och sov vi också. Jag sov i 3 timmar! Nu ligger jag igen, ska strax sova. Är helt utmattad! Kroppen vill bara sova och jag är helt vidrigt trött, tröttare än jag trodde det var möjligt att vara.
