Torsdag är det är som att livet verkligen kommer med förändringar. Jag märker hur jag mer och mer öppnat mig, jag står upp för mig och vad jag anser vara rätt. Tidigare har jag varit den där people pleasern som trippat runt på tårna för att inte göra något ledsen, eller kanske framförallt besviken. Men jag har ju istället gjort mig själv besviken när jag inte gett mig själv rätten att säga hit men inte längre.

Jag tänker att mitt liv lite är som en knopp på ett träd, ni vet de där första knopparna som vittnar om att våren är här och snart slår du ut. Jag har kommit hit, till idag genom alla år jag kämpat för mitt mående. Det är så många som säger att vi kommit så långt när det kommer till acceptans kring psykisk ohälsa, men jag skulle påstå att vi bara är på toppen och snuddar. Vi behöver mer acceptans. Jag valde inte min ätstörning som ett exempel, lika lite som någon med cancer väljer sin sjukdom.

Vi kan ju inte undvika människor i samhället för att vi rädslas över att de har en sjukdom. Du kan ha allergier, migrän, psykisk ohälsa, kronisk värk, eller något obotligt men du är fortfarande en människa med ett värde. En människa som förtjänar samma behandling som alla andra.

Jag har på senare tid tänkt på att, jag valde inte min historia. Jag valde inte att uppleva flera trauman som barn. Jag valde inte att se vad mina ögon sett. Vi väljer inte vår bakgrund, och vi behöver därför vara ödmjuka mot varandra inför våra olika livsöden.