En månad sedan vi sågs senast, em månad sedan du levde. Du fattas mig så Skilla, idag gick vi med din lillasyster på en promenad i Kniva. Mitt under promenaden inser jag att det var precis där du sprang dina allra sista levande minuter. Jag fick panik, sa förlåt till dig inombords om och om igen. Ångesten jag inte känt lika starkt på ett tag kom tillbaka.
Jag ser händelsen spelas upp för mitt inre, känner ännu mig osäker om jag någonsin kommer kunna använda jackan från Polarn o Pyret som var snordyr, men som ditt blod fanns på efter olyckan. Den hänger fortfarande hemma hos Björn. Utan blod då han tvättat den, eller min tröja från Me&I som jag kallade My little pony-tröjan som även den är tvättad, men varit täkt av ditt blod. Den ligger på dagbädden sedan förra veckan, en förflyttning från torkställningen.
De som känner mig vet att jag älskar att ha städat hemma, men aldrig har mitt hem varit så ostädat som nu. Det finns ingen ork efter din bortgång. Inte så att det ligger saker på golvet, men det finns damm något som annars inte alls finns här.
Orken finns inte, jag saknar dig för mycket. Älskade Skilla, du fattas mig!
Sorg är en process som tar tid och måste få göra det.
Förstår att det var väldigt jobbigt att gå på samma plats igen. Men kanske är cirkeln delvis sluten när du nu har gått där med en ny och älskad fyrbent vän.
Ja så är det verkligen. Jo Lizzla tar verkligen och värmer upp hjärtat för mig <3. Hon mildrar i sorgen.
All kärlek till dig ❤
????????????
Tack!