I augusti beslutade jag mig för att ta reda på saker från min barndom och tonårstid. Det var dags att få svar på frågor jag så länge undrat över. Jag kontaktade tre instanser och har fått svar från två, kan väl lite förstå att den tredje vill stoppa huvudet i sanden men jag kommer höra av mig dit snart igen.
Hur som helst först ut att få svar var från Region Dalarna och BUP. Jag behövde få veta varför jag blev inskriven där, och det var ingen rolig läsning. Jag blev ledsen över det jag vågade säga och vad jag inte sa. Ondast gjorde det när jag läser hur jag sagt till psykologen att jag kräks och svälter mig, av rädsla att bli tjock. Varpå hon svarat att: ”Det inte var någon risk för hon ser att jag är mycket smal”, och att jag i det såg nöjd ut. Jag brast itu. Antingen förstod hon min problematik, eller så gjorde hon det inte men jag vågade ju berätta och vad hände sedan? Ingenting, förutom år av ätstörningar och ett liv där jag alltid kommer kämpa med vikten.
Idag kom nästa svar. Jag kontaktade nämligen Polisen i Dalarna och önskade få ut förundersökningen från när min biologiskt pappa dog. Hon på polisen var verkligen tillmötesgående och letade tills hon hittade den hos Riksarkivet och jag fick höra av mig dit och göra en ansökan. Sedan hörde jag inget, förrän idag när jag fick den och betalade 52 kronor för allt.
Så många svar som föll på plats, när jag läst förundersökningen. Jag önskat att den varit något jag fått läsa som barn, eller åtminstone sett bilderna på bilen. Det blev så självklart att han dog där och då, alla saker som folk sagt till mig som inte alls stämde men som nu är svart på vitt. Jag fick äntligen veta! Jag vet äntligen, mitt lilla nioåriga jag vet! Av de få jag pratat med idag har frågan varit om jag blev rädd, och om jag är okej. Men jag mår bra! Jag fick se, fick veta! Vet tiden, fick se bilen fick förstå.
Mycket var också annorlunda i mitt huvud mot förundersökningen, jag trodde bilen var röd men den var vit. Den såg inte ut som jag trodde. Jag kände igen en sak också, men blev inte rädd få heller. Snarare kändes det som att jag kunde vila i saken, jag kanske kommer kunna sova nu. Äntligen kanske sömnen för mig blir lugn.
När min pappa dog den där påskafton 1993, och jag grät så sa jag till min mormor: Jag kommer aldrig kunna sova igen. Varpå hon sa att det kommer du. Men jag har aldrig sovit en full natt, och jag har aldrig gråtit en tår över hans död sedan då jag fick veta.
Alla människor som sagt ditten och datten. Fritids som tyckte det var en bra ide att några dagar efter hans död fråga mig om jag inte ville åka dit och titta, för mina vänner på fritids ville se. Vem frågar ens ett barn på 9 år en sådan sak? Jag sa ja, för att jag kände mig pressad då mina vänner ville se. Som tur var minns jag det knappt, jag var väl i chock.
Där kommer vi till mitt tredje svar på sanningen om min barndom. Orsa… Orsa som gett mig mardrömmar, som skapat ett inre kaos och ilska hos mig. Barndomens förbannade näste där som jag skyr som pesten, vars enda goda ting är orsadräkten och de få i min familj/släkt som bor kvar där, samt en vän som bor där. Men annars hatar jag platsen. Det är dags för dem att plocka fram sina papper om mig, jag vill läsa vad ni gjorde mot mig ur era ord. Hur kunde tillåta att en lärare mobbade ett barn på sju år till tio år. Hur ni kunde tillåta att den manliga idrottsläraren skulle stå i dörren till duschrummet och titta på oss tjejer från årskurs 2 till 6.
Hur ni kunde ignorera mig när jag bad socialtjänsten om hjälp som femtonåring. Hur ni totalt sket i att sätta in resurser när tre små barn förlorar en förälder!
Jag vill veta hur ni tänkte när jag skolkade, eller som man idag skulle säga led av problematisk skolfrånvaro. Hur ni kunde missa att jag vägde 45 kilo. Jag vill veta, och jag kommer inte ge mig, även om ni ignorerat min fråga en gång kommer den igen, jag söker svaren i det förflutna för att läka det lilla barnet som skrek på hjälpen som aldrig kom.