I augusti beslutade jag mig för att ta reda på saker från min barndom och tonårstid. Det var dags att få svar på frågor jag så länge undrat över. Jag kontaktade tre instanser och har fått svar från två, kan väl lite förstå att den tredje vill stoppa huvudet i sanden men jag kommer höra av mig dit snart igen.
Hur som helst först ut att få svar var från Region Dalarna och BUP. Jag behövde få veta varför jag blev inskriven där, och det var ingen rolig läsning. Jag blev ledsen över det jag vågade säga och vad jag inte sa. Ondast gjorde det när jag läser hur jag sagt till psykologen att jag kräks och svälter mig, av rädsla att bli tjock. Varpå hon svarat att: ”Det inte var någon risk för hon ser att jag är mycket smal”, och att jag i det såg nöjd ut. Jag brast itu. Antingen förstod hon min problematik, eller så gjorde hon det inte men jag vågade ju berätta och vad hände sedan? Ingenting, förutom år av ätstörningar och ett liv där jag alltid kommer kämpa med vikten.
Idag kom nästa svar. Jag kontaktade nämligen Polisen i Dalarna och önskade få ut förundersökningen från när min biologiskt pappa dog. Hon på polisen var verkligen tillmötesgående och letade tills hon hittade den hos Riksarkivet och jag fick höra av mig dit och göra en ansökan. Sedan hörde jag inget, förrän idag när jag fick den och betalade 52 kronor för allt.
Så många svar som föll på plats, när jag läst förundersökningen. Jag önskat att den varit något jag fått läsa som barn, eller åtminstone sett bilderna på bilen. Det blev så självklart att han dog där och då, alla saker som folk sagt till mig som inte alls stämde men som nu är svart på vitt. Jag fick äntligen veta! Jag vet äntligen, mitt lilla nioåriga jag vet! Av de få jag pratat med idag har frågan varit om jag blev rädd, och om jag är okej. Men jag mår bra! Jag fick se, fick veta! Vet tiden, fick se bilen fick förstå.
Mycket var också annorlunda i mitt huvud mot förundersökningen, jag trodde bilen var röd men den var vit. Den såg inte ut som jag trodde. Jag kände igen en sak också, men blev inte rädd få heller. Snarare kändes det som att jag kunde vila i saken, jag kanske kommer kunna sova nu. Äntligen kanske sömnen för mig blir lugn.
När min pappa dog den där påskafton 1993, och jag grät så sa jag till min mormor: Jag kommer aldrig kunna sova igen. Varpå hon sa att det kommer du. Men jag har aldrig sovit en full natt, och jag har aldrig gråtit en tår över hans död sedan då jag fick veta.
Alla människor som sagt ditten och datten. Fritids som tyckte det var en bra ide att några dagar efter hans död fråga mig om jag inte ville åka dit och titta, för mina vänner på fritids ville se. Vem frågar ens ett barn på 9 år en sådan sak? Jag sa ja, för att jag kände mig pressad då mina vänner ville se. Som tur var minns jag det knappt, jag var väl i chock.
Där kommer vi till mitt tredje svar på sanningen om min barndom. Orsa… Orsa som gett mig mardrömmar, som skapat ett inre kaos och ilska hos mig. Barndomens förbannade näste där som jag skyr som pesten, vars enda goda ting är orsadräkten och de få i min familj/släkt som bor kvar där, samt en vän som bor där. Men annars hatar jag platsen. Det är dags för dem att plocka fram sina papper om mig, jag vill läsa vad ni gjorde mot mig ur era ord. Hur kunde tillåta att en lärare mobbade ett barn på sju år till tio år. Hur ni kunde tillåta att den manliga idrottsläraren skulle stå i dörren till duschrummet och titta på oss tjejer från årskurs 2 till 6.
Hur ni kunde ignorera mig när jag bad socialtjänsten om hjälp som femtonåring. Hur ni totalt sket i att sätta in resurser när tre små barn förlorar en förälder!
Jag vill veta hur ni tänkte när jag skolkade, eller som man idag skulle säga led av problematisk skolfrånvaro. Hur ni kunde missa att jag vägde 45 kilo. Jag vill veta, och jag kommer inte ge mig, även om ni ignorerat min fråga en gång kommer den igen, jag söker svaren i det förflutna för att läka det lilla barnet som skrek på hjälpen som aldrig kom.
Det var ingen rolig läsning, alls. Du är väldigt modig att du söker svar idag som vuxen. Så modig skulle jag aldrig vara. Jag skulle nog ”sopa skiten under mattan”, glömma det gamla och satsa på nutiden och framtiden.
Men du är en finkänslig person och söker svar på vad orsakade dina problem som du fortfarande kämpar med. Lycka till med Orsa Kommun nu.
PS. Kanske dags att byta ut ”Orsakullan”. Jag menar om du hatar din uppväxtort så mycket så… DS.
Nej, men jag måste verkligen få svaren. Det har varit en tung kista att bära mitt liv. Nu vill jag få det uträtt bit för bit. Jo tänkt så ibland men det är också ett statent. Orsa tog min barndom, men jag är därifrån över om Falun är mitt.
Visste inte (kommer inte ihåg om du sagt tidigare) att din pappa gått bort. Beklagar.
Fy va hemskt att dom ville veta var & hur allt det där. Okänsligt eller va man säger. Hemskt.
Han dog när jag var nio. Min biologiska pappa, har en adoptivpappa numera 😊
Måste vara mycket att ta in. Har några saker jag gärna vill ha svar på själv. Frågade mina föräldrar, men dom tittade på mig som jag var dum i huvudet ungefär.
Frågade mina syskon och där är det lika. Samtidigt så är dom sådana som vägrar prata. Har mina misstankar efter att ett medium tog mig tillbaka till barndomen.
Ja det är det, önskar lite det fanns någon att prata med om informationen men har ingen. Förstår det du skriver om dina föräldrar i den saken.
Vad bra att du fått veta saker kring din barndom. Kan tänka mig att en hel del var jobbigt att läsa. Reagerar starkt på vilket svar du fick av psykologen. Hur tänkte den personen egentligen? Säga så till ett barn? Ännu märkligare med fritidspedagogen som tyckte att det var rimligt att ta med ett barn som precis förlorat sin pappa till olycksplatsen. Förstår att du hatar Orsa efter allt som skolan gjort mot dig där. Hoppas att du får svar på dina sista frågor med. Så hemskt att ett barn ska behöva vara med om så mycket. Kram!
Ja det känns bra, men är mycket inom mig. Jag undrar också det, varför sa hon så? Förmodligen för att ingen någonsin förstått hur allvarligt saker är. Jo tack, blir arg bara jag tänker på det.
Ojojoj….vilken resa du gett dig ut på, jag får gåshud bara jag läser ditt inlägg med den lilla information du ger där…
Förstår din ilska helt å fullt å är ganska övertygad om att du inte är ensam om dylika erfarenheter i Sverige! Hoppas du har människor omkring dig nu som stöttar, för även om man får svar på sina frågor försvinner inte automatiskt alla negativa känslor såsom sorg, ilska, bitterhet… barndomens ryggsäck får man alltid bära med sig, men man lär sig att acceptera å hantera den.
Önskar dej ALLT GOTT…. du är modig som delar med dig!
Nej så är det verkligen. Har ingen runt mig egentligen på det sättet, hade önskat det för hade varit bra att få prata men lärt mig genom åren att hjälp får man aldrig.
Då hoppas jag att svaren ger dig det som du behöver för att kunna förstå fullt ut och för att delvis släppa och gå vidare. Jag tror att det har hänt en del under senare år. Man inser mer och mer vikten av att barn behöver veta och få sanningen för att kunna förstå.
När jag var liten sopades mycket under mattan. Min moster skilde sig när hon var mycket ung men det tog många år innan det var talbart. Det blev inte bra…
Tack det hoppas jag. Absolut der har hänt en del, men mycket med barn är fortfarande oförståelse. Märker det ofta när man möter kollegor kring sorg och barn som ”borde sluta med det där nu”. Som att det finns en av och påknapp.
Vilken svår läsning. Så tungt att du inte fått den hjälp du har behövt.
Ja det har varit, och är min inre kamp.
Jag lider med Dig och känner igen hanteringen, tyvärr.
Det är märkligt att barn inte blev sedda och behandlades som hur ska jag säga – människor med känslor… – det är som om sjukvården, BUP och psyk liksom barnomsorg och skola trodde att barn var helt okänsliga eller glömde bort allt med detsamma.
Lite som att det små barn opererades utan smärtlindring eftersom de kände inget.
Fritidspersonalen skulle ha en rejäl käftsmäll, att tycka att en olycksplats är ett lämpligt utflyktsmål… hur galet.
Ja visst är det konstigt, man får bara leta sig fram själv. Är helt galet, lättare att laga barn är trasiga vuxna.