Kategori: Författarens egna ord.

Medan jag stod och grejade med håret nyss kom ett spöke och talade till mig genom ljudet av hårtorken. Jag hamnade i idrottsalen på min låg och mellanstadieskola och kände samma klump i magen som jag kände vid varje idrottspass vi hade. Jag avskydde idrottssalen och fortfarande som vuxen får jag ångest varje gång jag befinner mig i idrottssalar med ribbstolar, basketkorgar, linjer och allt de som påminner om den ångest som idrott gav mig under hela skoltiden. Eller ja under hela skoltiden jag gick dit tills jag insåg hur underbart skolk kunde vara…

Jag förespråkar inte mina livsval och ser mig inte alls som en förebild för den jag varit, dock är mitt förflutna något jag lätt knyter an till jag minns och kan därmed förstå och känna som de elever jag har. Jag minns idrotten och dess hemska tid när jag verkligen mådde ILLA varje gång jag visste att idag har vi idrott och hälsa. Jag minns lättnaden när man råkat glömma idrottskläderna innan man var så stort att man gjorde det medvetet. Jag minns hur underbart det var att SLIPPA vara med, för jag hatade idrotten. Jag verkligen minns den där hemska känslan och klumpen i magen när läraren kom fram med sina band och delade in oss i lag eller ännu värre de gånger läraren lät ELEVERNA välja lag! Jag var den som blev vald mot slutet, kanske inte allra sist men något åt de hållet. Jag som hade astma utan att veta om hade djävulskt svårt att hänga med i de där springa sakerna, fan det kändes ju som LUFTEN skulle ta död på mig, jag kunde inte andas! Dålig kondis och du måste träna mera, jag hatade skiten och önskade många gånger bara att idrottssalen skulle brinna upp… Så lyckligt lottad var jag så klart inte… Utan istället led man, led av att vara med i spökboll och de buande rösterna som blev när man var sist på plan och de ”äntligen” träffade en så man leken var slut. För alla ville ju ha ut de bästa först och vi som var sämst var ju även de som sedan ansågs av laget som den som gjorde att vi förlorade. Jag hatade verkligen idrotten, det enda jag minns var lite kul var när vi hade redskap och fick snurra i ringar och runt stång. Då tyckte jag det var kul! Hinderbanor och sånt, men gruppsporter. Jag mår fortfarande illa när jag ser på fotboll, hockey eller liknade på tv för jag hamnar i någon flashback från låg och mellanstadiet när man blev vald sist och redan från början visste att MIG vill ingen ha i sitt lag.

Jag brukar mer och mer fundera över om det är grunden till att jag trots att jag får någon form av lyckokänsla i kroppen ändå förknippar hälsa och motion som något av djävulens påhitt. Om det är därför jag har sån dålig motivation när det kommer till att röra på mig hemma, köpa hantlar och sånt. Att jag bra ger upp för jag känner mig sämst om och om igen.

För några år sedan läste jag om en skola som delat in sina elever på idrotten efter nivåer. Folk rasade och var jättearga eftersom detta kunde påverka elevernas självförtroende hur skulle det kännas att hamna i ”sämsta” gruppen? Jag tänker så här, som elev vet du redan när du är sämst det vet dina klasskamrater också om. När du är sämst får du aldrig fotbollen, du får ALDRIG chansen att  bli bra på fotboll heller för ingen i din klass kommer passa till den sämsta eleven och ge denne chansen att bli bra. Utan det är alltid ELITEN som får bollen eller medelmåttan medan de sämsta aldrig får chansen. Idrott och hälsa ska ju likt alla andra ämnen i skolan ge alla elever chansen, men i en värld där det endast är eliten och medelmåttan som får chansen blir det ju inte så. Så varför inte kategorisera? Varför inte dela in grupperna i tre och låta ALLA få chansen. För inget säger att du kommer stanna i samma kategori för evigt, får du chansen att träna upp dig och ha kul kan du också utvecklas. Visst alla kan inte bli proffs men alla kan med rätt förutsättningar.

Det var dagens tankar om läraryrket.

Jag i 6an.