Once upon a time
Madeleine Stenberg 
Var jag nio år och befann mig på min pappas begravning.
Barn i sorg
Drar till Orsa snart då.
Då åker vi strax, jag ska bara duscha men det går fort. Åker förbi statiol och lämnar in ett paket som ska åka med DHL, som jag förstått det ska det finnas kartonger för deras frakt där så det hoppas jag. Sen åker vi uppåt. Blir roligt att träffa mormor lite.
Tänkte ta med William till pappas grav också. Kanske morfars med. Känns som jag måste dit, har inte varit dit på sju år. I och för sig brukade inte besöken vara ofta förut heller men gick dit fler gånger en vart sjunde år i alla fall om man säger så. Sist jag var dit var alltså cirka tio år efter hans död.
Pappa har varit död i 17 år, jag har levt längre utan pappa i mitt liv än jag hade någon pappa. Jag antar att det är konstigt för många, för mig på något underligt vis känns det helt normalt. Människans hjärna har en tendens att sudda ut jobbiga saker och endast leva i nuet. Att vi alltid bär på sorg och saknad och funderingar men glömmer längtan och saker som för en känns konstigt. Döden är inte tabu för mig som för andra, jag kan helt okänslig fråga andra hur deras föräldrar dog för jag är helt enkelt ganska avtrubbad och tycker döden är så naturligt. ÄNDÅ är jag livrädd för att någon i min närhet ska dö eller jag själv, men att prata om folk som redan är döda är mer normalitet för mig. Jag kan diskutera det utan några som helst samvetskval och skräms inte det minsta av när folk berättar om hur någon dött i cancer utan lyssnar och JAHA.
Dör någon för en som barn stannar barnets lättsamma tankar kvar. Kanske för att barn inte ska fastna i saker, barn behöver den styrkan att själva acceptera saker för annars skulle deras naivitet dö ut av sig själv. Barn behöver sin naivitet och vara lättsam för annars skulle dom inte kunna vara barn.
När ett hjärta inte längre skriker.
Det är något fel, eller så är det mig det känns fel på.
Fick höra något för drygt en timme sedan och jag trodde jag skulle reagera totalt annorlunda men istället jag var så likgiltig. Kanske blir det så när man till sist känner att man till sist vet att man inget kan göra? Jag bryr mig, det är min skräck men samtidigt vad kan jag göra? VAD kan jag göra för att hjälpa när min hjälp ändå inte är vad som behövs?
Jag kanske är en hemsk människa, jag kanske inte borde känna så. JAG borde kanske borde göra så jävla mycket. FOLK förlitar sig alltid på mig, hela mitt liv har folk förväntat sig att jag ska lösa alla jävla problem. JAG är liksom den som ska ta hand om, ska vårda jag är den typiska storasystern som ska fixa så alla får veta saker. Jag är den vårdande kvinnan aldrig att någon behövt ta hand om mig. VILKET också gjort mig till den jag är. Jag behöver ingen i mitt liv som tar hand om mig jag har alltid klarat mig själv. Jag är ingen av dom som drömmer om en vårdande hand eller tror mig behöva detta. Jag har aldrig heller någonsin mött någon som varit villig att ens försöka ta hand om mig för den som försökt detta har jag genast stött bort. Jag är ingen som klarar av att folk ser mig som en svag kvinna jag hatar svaghet. Svaghet är inget för mig. Från det pappa dog insåg jag att jag var tvungen att vara stark för ingen annan skulle orka vara det. Jag grät den natten han dog och vaknade på morgonen med en vuxen känsla i bröstet. En känsla som aldrig försvunnit, den dagen pappa dog var jag den vuxne i ett barns kropp. Jag var 9 år men ändå kände jag mig äldre och visare på något vis. Kanske därför jag alltid känt mig som en mamma figur runt mina vänner, alltid oroat mig och lika så för mina yngre syskon. Kanske också därför jag fick barn när jag var 20 trots att jag inte alls hade dom typiska förutsättningarna för att skaffa barn. Ensam i en stad utan släkt, hoppat av gymnasiet, var varken tillsammans eller bodde ihop med mitt barns pappa som jag endast känt i 4,5 månader, inget jobb eller körkort. Jag var kanske myndig men inte fan var jag vuxen. Det ända jag hade var boende. ÄNDÅ jag var stark och visste att jag skulle klara av att ha barn och de gjorde jag. Aldrig tvekade jag med rollen som mamma och aldrig har jag heller tvekat eller ångrat mitt beslut, för även om jag inte var VUXEN i den bemärkelsen så var jag vuxen på andra plan. Den där vuxna flickan i ett barns kropp som jag talade om. Den där slags kluvna personligheten, jag drömde ofta som tonåring om att faktiskt vara som mina vänner. SÅ där naiva och godtrogna som trodde livet var en saga där drömprinsen skulle dyka upp. Jag drömde många gånger om att jag också kunde vara så där naiv och tro att livet var så jävla enkelt att inte jag var en av alla dom som hade en död pappa som genom att ens ta upp ämnet skrämde livet ut dom flesta jag försökte bli vän med. Jag hade vänner men som tonåring var jag ändå så ensam, visst gjorde jag saker som inte var speciellt mogna men ändå fanns en känsla där av att JAG måste vara vuxen och ta hand om alla andra. Mig själv tog jag aldrig hand om, för jag själv betydde inte ett skit alla andra gjorde det. Kanske det är därför också jag blev mamma för jag alltid tyckt om att ta hand om människor, kanske är det därför jag blir lärare för omsorgens skull och viljan att hjälpa andra barn och ungdomar som var som jag. Jag försöker lära mig att ta hand om mig själv, och det har jag gjort. Jag har 1,5 år kvar sen är jag lärare , jag jobbar extra, har körkort och insåg förut idag att SHIT jag som inte hade ett ända jävla vuxenpoäng på nått test jag gjorde när jag väntade William nu klamrat mig in på vuxen i topplistan. DET är en jävla merit. Jag är liksom VUXEN. Även om jag på många plan blev vuxen psykiskt redan som barn, men jag är både vuxen psykiskt och fysiskt nu. Jag känner mig vuxen och jag bryr mig om andra människor precis som jag alltid gjort är därför jag ska bli lärare. Men just idag för första gången i mitt liv kände jag mig avtrubbad för jag kände att jag kan inte hjälpa andra hur gärna jag än vill göra det. Människor måste ibland hjälpa sig själva, och jag har kommit till en ny punkt i mitt liv där jag låter människorna hela sig själva också utan min hjälp. Jag kan inte finnas där för alla alltid, hur mycket jag än älskar dom och bryr mig om dom.
En kväll i April och mötet med min pappa.
Idag hörde jag fiskmåsarna ovanför maxi. Jag bara kikade dit och tänkta VÅÅÅR, och innan de hade jag hört små fåglar kvittra. Jag kan inte låta bli att njuta av ljudet av dessa vackra djur som lockar våren hit. Jag älskar våren och sommaren, snön försvinner mer och mer och nu ser man asfalten mellan förskolan och vårat hem där sällan någon annan går än jag och William.
Jag gick över till grannen för att hämta William innan. Min granne är barnmorska så av en slump kom vi in på förlossningar. Det hela började med att William gick in på hennes toalett och gömde sig i mörkret jag sa då att han är mörkrädd så jag är väldigt impad av att han törs det där. Så sa jag att han är rädd för spöken men att jag sagt till honom att jag tror spöken är änglar och inte alls farliga. På något vis har detta lugnat William dom senaste dagarna. Jag har nämligen berättat om ”mötet” med pappa som jag upplevde när William föddes. Vissa kan säkert ha teorier om att det inte stämmer, det finns inga vetenskapliga belägg osv. MEN jag vet vad jag kände, jag är säker på min sak. Det kom bara ur mig idag när jag pratade med min granne, vet inte varför jag brukar akta mig för att säga såna saker för det upprör människor men jag såg att hon verkligen trodde mig och det kändes så SKÖNT, för jag ser tvivlande i alla andras ögon.
När jag födde William den där dagen den 3 Oktober 2004 var jag rädd. Visserligen gick förlossningen snabbt men jag var rädd. Ultraljudet som visat en cysta, ojämnhjärtrymt, och stressen över att inte alls veta om jag skulle föda ett friskt barn. När jag låg där stannade tiden, jag minns hur jag liksom ”klev” ut från min kropp och tiden stannade om bara för en sekund. Jag såg min kropp ligga där och sakerna runt mig och hur ont jag hade och hör någon viska tätt in till mitt öra ”oroa dig inte HAN är frisk” för att sedan komma tillbaka till min kropp och känna sånt lugn som att inget skulle hända, allt skulle gå bra. Det gjorde det också han föddes frisk.
Dagen efter när vi låg på neonatal avdelning 33 här i Falun, för observation barn dom in William till mig och la honom i mina armar i det lilla rum som egentligen var en skrubb och sonens pappa sprang i väg på toaletten. När jag låg där ensam kände jag en kall vind komma in i rummet och än en gång stannade tiden. Jag kände så hans närvaro trots att jag inte sett honom på elva år, jag visste att det var min pappa som klivit in i rummet för att hälsa på sitt barnbarn, jag kände det. Jag sa då, ”visst är han fin” och det jag får som svar är en smekning på min kind och en vind som försvinner i väg från mig.
Folk vill säkert tolka det som något annat, men jag vet vad jag kände och vad som var där. Jag tror på andar och änglar, jag kan inte säga om det finns något men jag tror helt klart att dom som en gång lämnat oss kan komma tillbaka till oss när vi verkligen behöver dom eller när något speciellt händer i våra liv. Vissa människor är mer mottagliga än andra. Vi som är mer mottagliga kanske är dom som framställs som konstiga eller inte har vetenskapligt rätt, men vi dömer inte er som vill ha vetenskapliga bevis på allt, döm inte därför heller dom som känner något.
I alla fall så kom vi in på förlossning på grund av detta, jag tänkte vilket spännande jobb dom har barnmorskor att få hjälpa barn till världen. Mitt jobb kommer att vara att hjälpa barnen till att bli starka individer för att klara vuxen livet. När man jobbar med människor är det alltid så att man hjälper dom som behöver en mest. Jag tror att det tuffaste och bästa yrke man kan ha, är det yrket där man hjälper människor på ett eller annat sett, oavsett storlek på människan.
När pappa besöker mig.
Hehe, har spotify på och lyssnar på Eddie Meduzas glasögonorm, jag glömmer aldrig första gången jag hörde den. Jag och pappa åkte i hans bil, samma bil som ha ett år senare dog i. I alla fall vi åkte i skogen på en grusväg (jag mådde illa som vanligt) och kikade ut genom rutan och pratade med pappa medans glasögonorm gick på hans bilstereo med bandspelare, solen lyste över skogen. Var lite kalhyggen men mycket skog bakom jag minns att jag trodde den handlade en om en orm med glasögon. Förstod inte alls att det var något man kallade folk. Samma kväll lyssnade vi på Dire Straits och Walk of life, jag satt där i bilen och det där minnet vårdar jag så ömt. Ett bra minne av mig och min pappa, inte massa bråk som andra minnen handlar om utan jag och pappa i hans bil och solen lyste och vi lyssnade på musik och letade efter älg i skogarna i Orsa. Någonstans ovanför Hansjö, pappa brukade lukta skinn. Skinnjacka, så som äkta skinnjacka luktar. Så luktade min pappa med lite ciggarett rök blandning. Jag har en plånbok i skinn, samma plånbok han hade i sina byxor som jag alltid föreställt mig var jeans pappa använde alltid jeans vill jag minnas som han hade den dagen han dog. Den plånboken har jag här hemma. Det finns fortfarande spår av pappa i den, den luktar som min pappa luktade. Skinn och rök, det är det jag minns av min pappa. Inte djupare minnen än så. Jag minns också dagen han dog. Den dagen kommer jag aldrig glömma, kanske har jag skrivit om den tidigare? Jag vet inte jag kan skriva om saker så kommer det än gång till. Mina minnen kommer och går och jag bara skriver när jag skriver.
Men det jag minns av dagen när pappa dog. Det är snart påsk och då är det dags igen, påskångesten. NÄR jag ska låssas inför alla att jag är precis lika normal som alla andra och gilla att fira påsken…
Dagen min pappa dog var det påskafton, jag hade målat ägg hos min mormor och morfar. Fick skjuss ner till Orsa, tog cykeln och åkte till storgärdet för att träffa min kusin Nathalie som var i Orsa på besök, vi lekte och jag minns att solen värmde mycket den dagen. Jag tror jag hade t-shirt till och med. Vi satt uppe på den lilla ruschkanan i lekparken och pratade, kom på att jag fick lov att åka hem så jag skulle hinna spela bingolotto. Tog min cykel vinkar åt Nathalie och börjar cykla vänder mig om och ser en präst varandra in i farmors hus.
Jag och mamma spelar bingolotto när det ringer på dörren, jag springer och öppnar och samma präst jag redan sett en gång står utanför, han frågar om min mamma är hemma. Så jag ropar ”MAMMA det står i präst i dörren” , går tillbaka till soffan, ser mamma… Jag ser hur min mamma förvandlas och förändras jag förstår något har hänt. Allt blir som en dimma, mamma går till köket och gråter, hon sitter på stolen. Jag är nio år och mitt liv ska förändras förevigt, solen lyser in genom fönstret jag ser skuggan av mamma i väggen och säger MAMMA vad har hänt? HAR någon dött? Mamma stirrar in i mina ögon och gråter och säger ”Ja, pappa har dött Madeleine. Pappa är död” och där försvann något inom mig. Jag grät, min pappa hade dött , men hur var det möjligt? Pappa var inte gammal, det var ju bara gamla människor som dog. Inte pappor och mammor dom levde. Dom skulle finnas där med sina barn inte dö. INGA föräldrar dör, det stämmer inte. Mamma kramade mig och grät. Mormor och morfar kom ner, jag bara grät där i soffan såg bingolotto i tv:n och mormor som kramade mamma och mig. Solen lyste in genom mitt sovrumsfönster trots att jag hade persiener och rullgardin neddragen, jag låg där och stirrade upp i taket, nere i fotändan låg mitt överkasst och några mjukdjur och jag kände dom med fötterna när jag tittade på min mormor och sa ”mormor jag kommer aldrig kunna sov igen, jag kommer aldrig kunna somna. ALDRIG sova en hel natt igen” . Mormor kramade mig och sa jo då, sov nu. Du kommer kunna sova. Jag somnade och vaknade på morgonen och förstod att jag inte drömt min pappa var död och skulle aldrig mer återvända. Inte idag, inte imorgon aldrig någonsin. Jag var nio år gammal och min pappa hade lämnat världen för att aldrig mer återkomma. Mormor gav mig pengar att gå till helikon och hyra film för. Film valet blev ”änglahund” en film jag sett på bio med pappa. Samma stund som jag skulle se den, så berättar mamma för mina syskon Cilla 5 år och Mattias 4 år att pappa har dött, dom tog på barns vis det väldigt lätt. Dom sa JAHA, och sprang vidare och lekte. Jag därimot blev aldrig mer den jag varit. Jag förstod, jag visste att dog man så dog man, då kom man aldrig tillbaka. Mina syskon var små dom förstod inte och det betydde inte så mycket för dom heller, på det viset är det nog bättre att vara riktigt liten om en förälder dör förtidigt.
Varför tänker jag på detta ikväll? Hur kan minnena så starka bubbla upp till ytan bara så där? Igår när jag var på skidspelen kom jag och gick i backen på väg upp möter jag en person från mitt förflutna. En tjej som jag gick på fritids med. Jag känner henne inte, vi har ingen kontakt och jag tror inte heller hon har koll på mig, men jag har koll på henne. Det var hos som berättade om hur det var när pappa dog. Hennes mamma var eller är sjuksköterska och kom i bilen strax efter det att pappas bil åkt in i trädet där mellan Bäcka och Våmhus, hon hade skrikit åt sina barn att kolla bort då dom satt i bilen. Sedan hade hon sprungit ut och känt på pappas puls, han hade puls, då sprang hon över till han som körde bilen och han var redan död. Då hörde hon honom, min pappa… Han drog sin sista suck och dog där på andra sidan bilen. Den tjejen berättade allt det här för mig där på fritids, och jag har hela livet haft en bild i huvudet av hur pappa satt där död i bilen. Min pappa som aldrig använde bilbälte, min pappa som jag tog så förgivet som det barn jag var. Men jag visste också från den stunden han dog att man aldrig ska ta livet förgivet. Det ända vi inte kan ta förgivet är livet, livet måste man ta vara på. LEVA livet fullt ut och aldrig någonsin tro att det man har är något som alltid kommer finnas där, för imorgon kan allt vara förändrat. Inget barn ska behöva veta sånt, men jag fick veta detta i alla fall.