Det är något fel, eller så är det mig det känns fel på.

Fick höra något för drygt en timme sedan och jag trodde jag skulle reagera totalt annorlunda men istället jag var så likgiltig. Kanske blir det så när man till sist känner att man till sist vet att man inget kan göra? Jag bryr mig, det är min skräck men samtidigt vad kan jag göra? VAD kan jag göra för att hjälpa när min hjälp ändå inte är vad som behövs?
Jag kanske är en hemsk människa, jag kanske inte borde känna så. JAG borde kanske borde göra så jävla mycket. FOLK förlitar sig alltid på mig, hela mitt liv har folk förväntat sig att jag ska lösa alla jävla problem. JAG är liksom den som ska ta hand om, ska vårda jag är den typiska storasystern som ska fixa så alla får veta saker. Jag är den vårdande kvinnan aldrig att någon behövt ta hand om mig. VILKET också gjort mig till den jag är. Jag behöver ingen i mitt liv som tar hand om mig jag har alltid klarat mig själv. Jag är ingen av dom som drömmer om en vårdande hand eller tror mig behöva detta. Jag har aldrig heller någonsin mött någon som varit villig att ens försöka ta hand om mig för den som försökt detta har jag genast stött bort. Jag är ingen som klarar av att folk ser mig som en svag kvinna jag hatar svaghet. Svaghet är inget för mig. Från det pappa dog insåg jag att jag var tvungen att vara stark för ingen annan skulle orka vara det. Jag grät den natten han dog och vaknade på morgonen med en vuxen känsla i bröstet. En känsla som aldrig försvunnit, den dagen pappa dog var jag den vuxne i ett barns kropp. Jag var 9 år men ändå kände jag mig äldre och visare på något vis. Kanske därför jag alltid känt mig som en mamma figur runt mina vänner, alltid oroat mig och lika så för mina yngre syskon. Kanske också därför jag fick barn när jag var 20 trots att jag inte alls hade dom typiska förutsättningarna för att skaffa barn. Ensam i en stad utan släkt, hoppat av gymnasiet, var varken tillsammans eller bodde ihop med mitt barns pappa som jag endast känt i 4,5 månader, inget jobb eller körkort. Jag var kanske myndig men inte fan var jag vuxen. Det ända jag hade var boende. ÄNDÅ jag var stark och visste att jag skulle klara av att ha barn och de gjorde jag. Aldrig tvekade jag med rollen som mamma och aldrig har jag heller tvekat eller ångrat mitt beslut, för även om jag inte var VUXEN i den bemärkelsen så var jag vuxen på andra plan. Den där vuxna flickan i ett barns kropp som jag talade om. Den där slags kluvna personligheten, jag drömde ofta som tonåring om att faktiskt vara som mina vänner. SÅ där naiva och godtrogna som trodde livet var en saga där drömprinsen skulle dyka upp. Jag drömde många gånger om att jag också kunde vara så där naiv och tro att livet var så jävla enkelt att inte jag var en av alla dom som hade en död pappa som genom att ens ta upp ämnet skrämde livet ut dom flesta jag försökte bli vän med. Jag hade vänner men som tonåring var jag ändå så ensam, visst gjorde jag saker som inte var speciellt mogna men ändå fanns en känsla där av att JAG måste vara vuxen och ta hand om alla andra. Mig själv tog jag aldrig hand om, för jag själv betydde inte ett skit alla andra gjorde det. Kanske det är därför också jag blev mamma för jag alltid tyckt om att ta hand om människor, kanske är det därför jag blir lärare för omsorgens skull och viljan att hjälpa andra barn och ungdomar som var som jag. Jag försöker lära mig att ta hand om mig själv, och det har jag gjort. Jag har 1,5 år kvar sen är jag lärare , jag jobbar extra, har körkort och insåg förut idag att SHIT jag som inte hade ett ända jävla vuxenpoäng på nått test jag gjorde när jag väntade William nu klamrat mig in på vuxen i topplistan. DET är en jävla merit. Jag är liksom VUXEN. Även om jag på många plan blev vuxen psykiskt redan som barn, men jag är både vuxen psykiskt och fysiskt nu. Jag känner mig vuxen och jag bryr mig om andra människor precis som jag alltid gjort är därför jag ska bli lärare. Men just idag för första gången i mitt liv kände jag mig avtrubbad för jag kände att jag kan inte hjälpa andra hur gärna jag än vill göra det. Människor måste ibland hjälpa sig själva, och jag har kommit till en ny punkt i mitt liv där jag låter människorna hela sig själva också utan min hjälp. Jag kan inte finnas där för alla alltid, hur mycket jag än älskar dom och bryr mig om dom.

7 kommentarer

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

CommentLuv badge

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Madeleine Stenberg

Orsakulla född (840211) boende i Falun. Mamma till William född (041003), i hemmet bor också mellanpudeltiken Skilla (190919). Jag älskar folkdräkt, finporslin och dalainspiration. Är glad, men reserverad och lugn men även harmonisk. Bloggen startade 2004 som en graviditets- och bebisdagbok. Idag är det så mycket mer!
Jobbar som examinerad specialpedagog, med lärarexamen & förskollärarexamen i grunden. Är utbildad FUR-doula, hjälpmamma och kursledare hos Amningshjälpen.

%d bloggare gillar detta: