När pappa besöker mig.

Hehe, har spotify på och lyssnar på Eddie Meduzas glasögonorm, jag glömmer aldrig första gången jag hörde den. Jag och pappa åkte i hans bil, samma bil som ha ett år senare dog i. I alla fall vi åkte i skogen på en grusväg (jag mådde illa som vanligt) och kikade ut genom rutan och pratade med pappa medans glasögonorm gick på hans bilstereo med bandspelare, solen lyste över skogen. Var lite kalhyggen men mycket skog bakom jag minns att jag trodde den handlade en om en orm med glasögon. Förstod inte alls att det var något man kallade folk. Samma kväll lyssnade vi på Dire Straits och Walk of life, jag satt där i bilen och det där minnet vårdar jag så ömt. Ett bra minne av mig och min pappa, inte massa bråk som andra minnen handlar om utan jag och pappa i hans bil och solen lyste och vi lyssnade på musik och letade efter älg i skogarna i Orsa. Någonstans ovanför Hansjö, pappa brukade lukta skinn. Skinnjacka, så som äkta skinnjacka luktar. Så luktade min pappa med lite ciggarett rök blandning. Jag har en plånbok i skinn, samma plånbok han hade i sina byxor som jag alltid föreställt mig var jeans pappa använde alltid jeans vill jag minnas som han hade den dagen han dog. Den plånboken har jag här hemma. Det finns fortfarande spår av pappa i den, den luktar som min pappa luktade. Skinn och rök, det är det jag minns av min pappa. Inte djupare minnen än så. Jag minns också dagen han dog. Den dagen kommer jag aldrig glömma, kanske har jag skrivit om den tidigare? Jag vet inte jag kan skriva om saker så kommer det än gång till. Mina minnen kommer och går och jag bara skriver när jag skriver.

Men det jag minns av dagen när pappa dog. Det är snart påsk och då är det dags igen, påskångesten. NÄR jag ska låssas inför alla att jag är precis lika normal som alla andra och gilla att fira påsken…

Dagen min pappa dog var det påskafton, jag hade målat ägg hos min mormor och morfar. Fick skjuss ner till Orsa, tog cykeln och åkte till storgärdet för att träffa min kusin Nathalie som var i Orsa på besök, vi lekte och jag minns att solen värmde mycket den dagen. Jag tror jag hade t-shirt till och med. Vi satt uppe på den lilla ruschkanan i lekparken och pratade, kom på att jag fick lov att åka hem så jag skulle hinna spela bingolotto. Tog min cykel vinkar åt Nathalie och börjar cykla vänder mig om och ser en präst varandra in i farmors hus.
Jag och mamma spelar bingolotto när det ringer på dörren, jag springer och öppnar och samma präst jag redan sett en gång står utanför, han frågar om min mamma är hemma. Så jag ropar ”MAMMA det står i präst i dörren” , går tillbaka till soffan, ser mamma… Jag ser hur min mamma förvandlas och förändras jag förstår något har hänt. Allt blir som en dimma, mamma går till köket och gråter, hon sitter på stolen. Jag är nio år och mitt liv ska förändras förevigt, solen lyser in genom fönstret jag ser skuggan av mamma i väggen och säger MAMMA vad har hänt? HAR någon dött? Mamma stirrar in i mina ögon och gråter och säger ”Ja, pappa har dött Madeleine. Pappa är död” och där försvann något inom mig. Jag grät, min pappa hade dött , men hur var det möjligt? Pappa var inte gammal, det var ju bara gamla människor som dog. Inte pappor och mammor dom levde. Dom skulle finnas där med sina barn inte dö. INGA föräldrar dör, det stämmer inte. Mamma kramade mig och grät. Mormor och morfar kom ner, jag bara grät där i soffan såg bingolotto i tv:n och mormor som kramade mamma och mig. Solen lyste in genom mitt sovrumsfönster trots att jag hade persiener och rullgardin neddragen, jag låg där och stirrade upp i taket, nere i fotändan låg mitt överkasst och några mjukdjur och jag kände dom med fötterna när jag tittade på min mormor och sa ”mormor jag kommer aldrig kunna sov igen, jag kommer aldrig kunna somna. ALDRIG sova en hel natt igen” . Mormor kramade mig och sa jo då, sov nu. Du kommer kunna sova. Jag somnade och vaknade på morgonen och förstod att jag inte drömt min pappa var död och skulle aldrig mer återvända. Inte idag, inte imorgon aldrig någonsin. Jag var nio år gammal och min pappa hade lämnat världen för att aldrig mer återkomma. Mormor gav mig pengar att gå till helikon och hyra film för. Film valet blev ”änglahund” en film jag sett på bio med pappa. Samma stund som jag skulle se den, så berättar mamma för mina syskon Cilla 5 år och Mattias 4 år att pappa har dött, dom tog på barns vis det väldigt lätt. Dom sa JAHA, och sprang vidare och lekte. Jag därimot blev aldrig mer den jag varit. Jag förstod, jag visste att dog man så dog man, då kom man aldrig tillbaka. Mina syskon var små dom förstod inte och det betydde inte så mycket för dom heller, på det viset är det nog bättre att vara riktigt liten om en förälder dör förtidigt.

Varför tänker jag på detta ikväll? Hur kan minnena så starka bubbla upp till ytan bara så där? Igår när jag var på skidspelen kom jag och gick i backen på väg upp möter jag en person från mitt förflutna. En tjej som jag gick på fritids med. Jag känner henne inte, vi har ingen kontakt och jag tror inte heller hon har koll på mig, men jag har koll på henne. Det var hos som berättade om hur det var när pappa dog. Hennes mamma var eller är sjuksköterska och kom i bilen strax efter det att pappas bil åkt in i trädet där mellan Bäcka och Våmhus, hon hade skrikit åt sina barn att kolla bort då dom satt i bilen. Sedan hade hon sprungit ut och känt på pappas puls, han hade puls, då sprang hon över till han som körde bilen och han var redan död. Då hörde hon honom, min pappa… Han drog sin sista suck och dog där på andra sidan bilen. Den tjejen berättade allt det här för mig där på fritids, och jag har hela livet haft en bild i huvudet av hur pappa satt där död i bilen. Min pappa som aldrig använde bilbälte, min pappa som jag tog så förgivet som det barn jag var. Men jag visste också från den stunden han dog att man aldrig ska ta livet förgivet. Det ända vi inte kan ta förgivet är livet, livet måste man ta vara på. LEVA livet fullt ut och aldrig någonsin tro att det man har är något som alltid kommer finnas där, för imorgon kan allt vara förändrat. Inget barn ska behöva veta sånt, men jag fick veta detta i alla fall.