Visar: 1 - 2 av 2 artiklar
Författarens egna ord.

Om jag blundar tillräckligt hårt.

Så kanske tiden går snabbare. Har ni någon gång tänkt den tanken? Eller om jag blundar och räknat till tjugo då är det min tur. Allt för att stå ut i det ekande som finns när man väntar på vad det nu kan vara.

Det är helg, och jag har flytt som vanligt med Skilla till Kniva. Någonstans blir det min tillflyktsort när jag behöver det som mest. Att vara här ute på landet gör mig gott, speciellt på helgen. Det är här jag tankar någon form av energi och får skratta. Här försvinner vardagens krav för en stund.

Jag har lagt pussel, eller ja hjälpt till med pussel. Jag har ätit gott, och sovit. Tittar på filmer och tv-serier, samt lyckats få ryggskott. Någonstans är det livet i ett.

Om jag blundar tillräckligt hårt så…

Ja vad händer då?

Författarens egna ord.

Abort.

Igår natt (lördag till söndag) drömde jag något så verkligt. Ibland drömmer jag saker som känns som jag upplever dom. En sån dröm var natten efter det jag plussat med William. Jag drömde om två barn, en pojke och en flicka som stod och tittade ut över en äng hållandes varandra i handen och jag kände sådan mamma känsla att när jag vaknade i min kompis säng (sov över hos en tjej kompis jag umgicks med mycket den natten) visste jag att jag ville behålla William.

En annan sån där dröm var när William var nyfödd, jag drömde att jag var gravid igen. Redan då efter den drömmen ville jag ha fler barn. Men ja livet går inte att planera så som man vill det men det kändes så verkligt.
För ett år sedan drömde jag att jag hade fått trillingar, jag hade fasliga besvär med att hålla dom på plats, William var med i drömmen och var lite större. Han ropade på dom. I alla fall sen för ett par månader sedan drömde jag att jag låg på en sjukhusbrits med blod som liksom rann ner för britsen och hur dom plockade ut en flicka ur magen på mig. Sedan stod jag i min hall och fick frågan varför jag inte älskade henne.

I alla fall, i går natt drömde jag en sån där verkligen dröm igen. Jag var gravid i drömmen och tiden kändes så som den var när jag väntade sonen där i början. När det kändes som alla bara ville att jag skulle ta bort honom, att det var det ända rätta och jag visste att det var det mest felande jag kunde göra. Så kändes denna dröm också. Jag befann mig på sjukhuset och jag stod där med ett piller i min hand och bara grät, JAG vill inte. Snälla låt mig slippa jag vill inte döda det här barnet jag vill ha det. Men alla runt mig försökte intyga mig om att du måste, du kan inte vara ensamstående mamma till två barn begriper du väl. Allas ögon och allas hat mot det jag drömde att jag hade där i min mage. Jag befann mig sedan i mitt barndomsrum. Det rummet där jag en gång låg när min mamma höll på att förblöda på grund av moderkaksavlossning, där låg jag och liksom skakade i min gamla barndom säng. Där jag började mina ätstörningar, där jag ofta låg och tänkte på min dröm att bli smal, där jag brukade planera min död. DÄR låg jag gravid och runt mig stod alla och hetsade mig till en abort. Jag vaknade med ångest och kände mig illa till mods. Den här drömmen fick mig inte direkt glad. Jag kände mig rent av rädd. Vad kan något sådant betyda?

%d bloggare gillar detta: