Jag mår bättre psykiskt, bättre än jag mått sedan 2015. Stundtals förstår jag inte hur mitt mående kan vara så bra, samtidigt är jag livrädd om jag äter något. Med ett om som verkligen är just det. Varje gång jag tillåter mig själv att äta kommer det en våg av oro in i själen. Jävla sjukdom, jag vägde mig på Dala ABC och ätstörningen hittade den sista ingången den hade och satte sig direkt i kroppen på mig.

Trots alla som sagt lyssna inte nu stå på dig, och följ maten så var vikten det viktigaste. Jag har sagt det så många gånger till personalen ändå var det inte det jag fick jobba med. Utan istället har de hela tiden fokuserat på att det har med kontroll att göra. Nej det är att jag avskyr varje kilo, det har alltid varit vågen. Jag kontrollerar vikten med vågen, maten kan jag reglera med vågen. Så här är jag nu, mår bra psykiskt men är livrädd för att äta och drömmer om vikten och hur jag ska göra för att bli av med varje kilo.

Så psykiskt började jag må bra, men fysiskt så fick jag behålla ätstörningen. Det var ju liksom det valet jag fick, och då väljer jag ätstörningen eftersom jag uppenbarligen aldrig kommer bli frisk från den.

Jag har börjat att få en tid hos psykriatrin i alla fall, hos en väldigt bra psykoterapeut. När jag berättade om mitt liv, mina trauman sa hon: ”Jag har aldrig hört något värre!” Hon jobbar där extra och om jag förstod rätt är hon pensionär… Det säger väl en del om min ryggsäck, då har vi bara börjat öppna den lite.

Vi talade om hur jag agerar i krissituationer, så jag sa: ”Jag hamnar i en dimma, men blir alldeles lugn. Vet precis vad jag ska göra. Blir inte stressad eller något utan agerar helt utifrån situationen.” Då sa hon att jag tillhör dem som har en lösningsfokuserad hjärna som alltid är igång. Hon frågade hur jag var som person, och vi diskuterade att jag alltid har tusen saker för mig. Vilket tydligen är typiskt för denna form av hjärna. Hon frågade även om min skolgång, hur var den hade jag lätt för mig?

Jag svarade som det var: skolan var ett helvete och jag orkade ingenting, fattade ingenting och såg mig själv som värdelös. Men sa även: Men samtidigt har jag ju förstått att det där inte stämde. Jag hade inte varit där jag är idag, om jag inget begrep. Hon sa då: Din hjärna arbetade för överlevnad, hur skulle skolan prioriteras när du försökte överleva? Allt kändes så rätt då. Det där med överlevnad, hur skulle jag orka med allt när jag bara behövde överleva. Jag önskar att kunskapen kring sådant var mer etablerat i skolan, för hur ska man orka när livet gett dig erfarenheter där överlevnad varit viktigare?

Så fick jag rensa huvudet och själen en stund, jag söker ingen som ska tycka synd om mig. Men att bara få föra ut mina tankar till skrift får mig att lätta något.


Upptäck mer från Orsakulla mamma vid 20 - Dalaliv, finporslin & pudelliv!

Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.

16 kommentarer

  1. Ja det tär ju på en och man måste tänka på hur man ska göra för att inte känna så och det är verkligen inte det lättaste. De borde ju hjälpt dig också med vikttänket, håller med dig

  2. Många gånger är det bra att skriva av sig och sätta ord på sina tankar. Hoppas att samtalen hos psykoterapeuten ska vara till god hjälp för dig.

  3. Vilken bra psykoterapeut du träffade som verkligen gick in i djupet med ert samtal. Fy vad mycket du har gått igenom sedan barndomen och jag känner så igen mig. Kramis <3

  4. Låter som du har en riktigt bra terapeut nu i alla fall som verkar jobba i rätt riktning. Väldigt synd att du inte fått jobba med det som du tycker är viktigast men kanske kan du hitta rätt i det ändå men hjälp av terapeuten. Väldigt svårt för någon alls att sätta sig in i din situation – men det där med att ha en hjärna som alltid jobbar, som hanterar stress väldigt bra – det känner jag igen. Tyvärr sätter sig det på mig fysiskt istället i form av smärta. Och jag är bättre på att vägleda och hjälpa andra än lyssna på det själv.

  5. Vi har en förmåga att överleva, och hitta strategier för att klara det. Sen att det kan yttra sig på konstiga sätt är ju en annan sak. Tycker det lät sunt det din terapeut sa till dig. Hela samhället är fixerat vid att man ska se ut på ett speciellt sätt, vara smal, vältränad mm. Läkarna tänker bara BMI, och vi andra vet hur otroligt fel det är.

  6. Man ser på dina bilder att psykiskt är ditt mående bättre och då har du ju avklarat än sak även om man måste jobba på det andra. Jag hejjar på dej 🙂

  7. Vår tänk är ju att överleva. Har vi haft sen vi blev skapta av gud.
    Man ser på dig att du mår bättre nu ❤️.
    Sjukdomen är som vatten.
    Gött att du har fått en bra psykolog 👍. Synd bara att hon är rett hög i ålder å att hon jobbar extra. Hoppas att du får ha henne.
    Hoppas att du känner att hon har bra förklaringar på saker & så.

    Det är så Skönt att rensa skallen & själen lite!! 😊

    Ta hand om dig och va rädd om dig❣️
    Kram🤗

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Madeleine Stenberg

Orsakulla född (840211) boende i Falun. Mamma sedan 2004. Bor med min mellanpudeltik Lizzla född (230225), hon kom till min efter att hennes älskade och saknade storasyster Skilla (190919) dog framför mina ögon i en bilolycka den 15 april 2023..Jag älskar folkdräkt, finporslin och dalainspiration. Är glad, men reserverad och lugn men även harmonisk. Bloggen startade 2004 som en graviditets- och bebisdagbok. Idag är det så mycket mer!
Jobbar som examinerad specialpedagog, och speciallärare i språk, läs- och skrivutveckling med lärarexamen & förskollärarexamen i grunden. Är utbildad FUR-doula, hjälpmamma och kursledare hos Amningshjälpen.

Upptäck mer från Orsakulla mamma vid 20 - Dalaliv, finporslin & pudelliv!

Prenumerera nu för att fortsätta läsa och få tillgång till hela arkivet.

Fortsätt läsa