Psyket-arkiv - Orsakulla mamma vid 20 - Dalaliv, finporslin & pudelliv!

Vad gör man med en söndagsmorgon.

Madeleine Stenberg 19 oktober, 2025 18 Kommentarer

När jag gick på lågstadiet någon gång 1991-1992, och min biologiska pappa fortfarande levde så dök låten Mare Mare med Anders Glenmark upp på tv. Jag älskare den fullkomligt, fick av min mamma ett band med samtliga låtar och favoriten var Mare Mare. Jag misstänker skarpt att jag gick i ettan, tv-programmet kan ha varit 24 karat. Om det inte var något som gick på parabolen vi hade utanför fönstret. Vi bodde i alla fall på Staren i Orsa, i första fyran en trappa upp. Jag ser mammas vita tv på hjulställningen framför mig och hennes gråa skinnsoffa och två fåtöljer. Ser inte ögonvrån både min mamma och biologiska pappa på plats i lägenheten.

Varför jag just fick detta minne i skrivande stund kan man ju undra? Klockan är 7:38, och mig veterligen så har jag inte drömt om barndomen i natt utan något helt annat.

Men textraden passade väl in på dagens rubrik: ”Vad gör man med en söndagsmorgon”. Just denna morgon är jag nyvaken, hör en fågel utanför som kvittrar. Det ser ut att vara ganska ljust utomhus, sista ljusa dagarna innan fulhösten. Nu börjar vi närma oss den för varje dag. Den sista fina höstdagen brukar vara min älskade mormors dödsdag den 24 oktober.

Jag minns ännu den 24 oktober 2018, när min adoptivpappa ringde mig och berättade att nu hade mamma och hennes syskon samlats hos mormor för det var nära. Att jag skulle skynda mig dit, jag kände redan på morgonen på mig att det var annorlunda i kroppen. Jag som inte har morgontidningen hörde den ramla ner i brevinkastet. Då visste jag, idag dör mormor. Jag gick till jobbet, aldrig fattat varför men bad om att få göra annat än följa med på utflykten då jag inte mådde bra. Jag borde stannat hemma, men det var som att saker gick i något förutbestämt att så här ska det gå till.

Stod där i förrådet på Hälsinggårdsskolan som jag jobbade på, när samtalet kom. Skyndade mig till där Björn bodde och hämtade bilen. Ringde min lillebror Mattias som befann sig på sitt jobb, och bad han göra sig redo. Ringde vår lillasyster Cilla om saken, hon bodde under den tiden i Södertälje.

Sedan körde jag Mattias och mig mot Mora lasarett. Träffade vår lillasyster Melissa där och gick upp. I hissen upp kände jag, nu lever hon inte mer. Det var precis så, hon hade somnat in innan vi kommit fram.

Förr om åren kunde jag känna, varför stannade jag inte hemma? Varför ställde jag inte bilen närmare jobbet, varför kör jag alltid lagligt? Idag så tror jag allt var precis som det skulle. Vi skulle inte vara med, mormor hade inte velat det. Istället fick vi bevara det vackra med mormor och slapp se henne somna in.

Vädret där med flaggan i topp då det var på FN-dagen var första riktigt kalla dagen. Ännu vackert på träden, dagen efter var fulhösten ett faktum. Efter detta har jag sett mönstret. Varje år den 25 oktober är fulhösten här, det är som att finhösten orkar hålla ut till den 24 oktober för att sedan släppa och ge vika, inför mörkret och den kommande vintern.

Så Mare Mare, Vad gör man med en söndagsmorgon? Idag ska jag nog ändå försöka njuta av sista lediga söndagen innan fulhösten kommer för 2025.

Författarens egna ord.

Om nakengympa och det förflutna.

Madeleine Stenberg 17 oktober, 2025 12 Kommentarer

Började se på Uppdrag granskning och Duschvakten. Slungades tillbaka till när jag gick i skolan på låg- och mellanstadiet. I tvåan fick vi en idrottslärare, manlig sådan. Det gick mycket rykten om honom, just de ryktena som folk tog för sanning kanske inte var det. Men att han envisades med att komma in till oss i duschen däremot var sant.

Han öppnade dörren och stod sedan och stirrade på oss när vi duschade. Redan runt 2:an tyckte man det var obehagligt men med åren blev det värre. Speciellt när han uttryckte sig som att han behövde det. Vi lyfte saken med lärarna som inte tog så stor notis av saken, speciellt på mellanstadiet kände vi väl ett obehaglig, vill minnas att hans slutade komma in någon gång mot mitten av sexan. Vi var väl inte lika spännande att titta på då…

Fick höra för något år sedan att han sagt till en nära till mig efter att hon sagt ifrån att han stod där: ”Du ska de mig som din pappa!”. Vad vet jag som vuxit upp utan pappa, men jag har då aldrig upplevt att pappor stor och glor på sina barn i badrummet…

Ingen brydde sig, vi hade ju inget att visa upp som det så fint hette. Endast en naiv tror att barn inte är offer, tänker på det idag. Det är andra tider sedan 2007 och framåt, vi talar äntligen om att det finns människor som vill barn illa.

Jag tar lite bladet från munnen nu, är obekväm. Att berätta vad som föregick i Orsa under mina barndoms år på skolan, och fritiden är hemligheter som folk finner obehagligt när man tar upp. De lyfter bort locket på idyllen många vill ha kvar. Men det var ingen idyll i Orsa. Det fanns många mörka delar. Jag älskar min folkdräkt därifrån, tiden som liten med mormor och morfar. Men annars finns det inget gott med samhället jag växte upp på. Att alla min blogg Orsakullan är endast för att påminnas om mormor och morfar, men allt annat därifrån ger mig mardrömmar. Jag kommer bit för bit berätta för er, för en del i att bli fri.

Ett dalaliv Författarens egna ord.

Tankar i hösten.

Madeleine Stenberg 6 oktober, 2025 16 Kommentarer

Igår tog jag med Lizzla ut på en promenad efter stormens framfart. Jag har tittar in på en av förskolorna här i området som har en av de kårebockar som flera företag sponsrade med för kanske 15 år sedan. Just denna hörde till Dalarnas tidningar visade det sig, måste varit en personal därifrån som skänkt till förskolan.

De såg olika ut allihopa, och var de tog vägen vet jag inte. Har sett två på senare år, denna på förskolan samt en som står på en tomt här I närheten.

Jag har haft massa ångest på sista dagarna, är orolig och sover dåligt. Känner mig inte helt bekväm i kroppen. Jag insåg dock idag att orsaken är ganska logiskt och det här måste jag ta tag i, innan det gått för långt. Är dock jobbigt, jag förstår dock att i mitt liv finns det begränsningar. Jag lider av PTSD och GAD, och när min hjärna säger stopp måste jag stanna upp för en stund. Det kommer bli bra, men behöver bara ta tag i saken nu.

Denna dag har gått i ett och började med jobb non stop, sedan hem och sitta i fackligt möte. Sedan lagade jag en köttfärslimpa, drog till gymmet och sedan en långpromenad med Lizzla. Nu är det dags att sova, hoppas att jag ska få sova ut i natt. Får se hur det blir med den saken.

Författarens egna ord. Högkänslighet

Psykisk ohälsa – Att våga ta bort det som skadar.

Madeleine Stenberg 10 maj, 2025 18 Kommentarer

Jag blev förbannad igår efter mitt deltagande bidrag i Elisas, Fem en fredag. Mitt svar på första frågan var att jag försöker hålla mig borta från saker som talar om allt elände i världen. Får då följande kommentar:

”Världen blir bara mer eländig om man blundar och inte har koll…”

Jag brände verkligen av. Försökte lugna mig men så såg jag att Hannas Krypin fått ungefär samma kommentar och då vill jag inte bara hålla tyst.

Att vara så uppe i sitt eget arsel att man uttalar sig kring att folk blundar för nyheter är så sjukt i sig. Man har ingen aning om varför människor väljer att inte leva i nyhetsflöde.

Jag började sålla bort nyheter när kriget i Syrien var på sin spets. Det var terrorattacker så ofta, även det i Stockholm och jag hade panik. Under denna period gick jag rakt in i psykisk ohälsa och utvecklade ångest för att åka kollektivt. Från att aldrig haft några som helst rädslor kring att åka buss, till att känna att alla på bussen skulle döda mig.

Jag började se lastbilar som potentiella dödsmaskiner och slutade göra saker. Utöver det fick jag också blodbrist kan tilläggas, varför vet jag inte. Gick rakt in i ätstöringen och blev sjuk! Någonstans här började jag försöka undvika nyheter för jag insåg att jag kunde sitta i TIMMAR och läsa på om olika tragedier.

Så kom pandemin, jag kastade mig då återigen in i nyheter och blev riktigt dålig i min psykiska ohälsa igen. Slutade umgås med människor, tvättade händerna och vägrade mer eller mindre att handla mat. Fick behandling för ätstörningar med dagvård och var livrädd varje minut.

Jag har varit fast ett bra tag sedan dess, så fär någon månad sedan med allt kring Trump, Putin, kriget i Israel och Palestina, samt framförallt skolattacken i Örebro, dödsfallen i min närhet bland bil och lastbil, insåg jag återigen.

Jag mår inte bra av detta!

När jag åker till jobbet och tänker tankar som att, detta är nog min sista resa. Eller när jag hör sjukhushelikoptern och tror att det kanske är ett krigsplan som ska bomba platsen runt mig. Eller när jag går på jobbet och tänker var ska jag gömma mig om någon kommer hit och skjuter? Då lever jag inte längre ett liv där jag får må bra! Jag lever ett liv i skräck!

Jag har diagnosen PTSD, jag är högkänslig och har en känslighet inom mig. Att jag då väljer att undvika nyheterna för att må bra är ett val jag gör för MIG. Världen blir inte bättre av att jag håller koll på den, men mitt liv blir ett elände när jag gör det. Så innan du kommenterar något kring att jag skulle medföra mer elände till världen för att jag inte orkar med nyhetsflöde. Borde du kliva ner från dina höga hästar och fundera ett varv till, människor gör olika saker för att överleva. Det ena är inte mer rätt än något annat.

Författarens egna ord.

Äntligen torsdag.

Madeleine Stenberg 15 juni, 2023 8 Kommentarer

Sällan har jag varit så trött om nu. Denna vår har onekligen tagit slut på all form av energi för mig, och det känns. Från arbetssökande till nytt jobb, till att förlora Skilla i en bilolycka, till att köpa lilla Lizzla. Att gå på valpkurs varje söndag och onsdag, att ha studentfirande och att försöka sälja av mina Me&I kläder. Kroppen orkar inte mer just nu, den skriker efter en paus i helgen. Och paus ska det bli, för idag går jag hem för ledig helg. Jag ska på valpkurs på söndag, och det var egentligen vad jag mäktar med utöver lek med Lizzla.

Jag har lärt mig att lyssna när kroppen säger stopp, vi är ju olika. Vissa av oss får energi av att umgås och göra massor av saker. Själv så behöver jag vara socialt inaktiv i perioder för att få tillbaka mig till piggare mood. Jag är dock glad över att insett detta, förr skulle jag vara med på saker för ”normen” ansåg att man skulle flänga runt. Nu har jag istället insett att normen inte är för alla. Och jag behöver återhämtning för att må bra, det gör mig inte till en tråkig människa. Det gör mig till en person som vet vad jag behöver.

Ätstörningar Högkänslighet

Psykiska måendet, ätstörningar och min hjärna.

Madeleine Stenberg 16 oktober, 2022 16 Kommentarer

Jag mår bättre psykiskt, bättre än jag mått sedan 2015. Stundtals förstår jag inte hur mitt mående kan vara så bra, samtidigt är jag livrädd om jag äter något. Med ett om som verkligen är just det. Varje gång jag tillåter mig själv att äta kommer det en våg av oro in i själen. Jävla sjukdom, jag vägde mig på Dala ABC och ätstörningen hittade den sista ingången den hade och satte sig direkt i kroppen på mig.

Trots alla som sagt lyssna inte nu stå på dig, och följ maten så var vikten det viktigaste. Jag har sagt det så många gånger till personalen ändå var det inte det jag fick jobba med. Utan istället har de hela tiden fokuserat på att det har med kontroll att göra. Nej det är att jag avskyr varje kilo, det har alltid varit vågen. Jag kontrollerar vikten med vågen, maten kan jag reglera med vågen. Så här är jag nu, mår bra psykiskt men är livrädd för att äta och drömmer om vikten och hur jag ska göra för att bli av med varje kilo.

Så psykiskt började jag må bra, men fysiskt så fick jag behålla ätstörningen. Det var ju liksom det valet jag fick, och då väljer jag ätstörningen eftersom jag uppenbarligen aldrig kommer bli frisk från den.

Jag har börjat att få en tid hos psykriatrin i alla fall, hos en väldigt bra psykoterapeut. När jag berättade om mitt liv, mina trauman sa hon: ”Jag har aldrig hört något värre!” Hon jobbar där extra och om jag förstod rätt är hon pensionär… Det säger väl en del om min ryggsäck, då har vi bara börjat öppna den lite.

Vi talade om hur jag agerar i krissituationer, så jag sa: ”Jag hamnar i en dimma, men blir alldeles lugn. Vet precis vad jag ska göra. Blir inte stressad eller något utan agerar helt utifrån situationen.” Då sa hon att jag tillhör dem som har en lösningsfokuserad hjärna som alltid är igång. Hon frågade hur jag var som person, och vi diskuterade att jag alltid har tusen saker för mig. Vilket tydligen är typiskt för denna form av hjärna. Hon frågade även om min skolgång, hur var den hade jag lätt för mig?

Jag svarade som det var: skolan var ett helvete och jag orkade ingenting, fattade ingenting och såg mig själv som värdelös. Men sa även: Men samtidigt har jag ju förstått att det där inte stämde. Jag hade inte varit där jag är idag, om jag inget begrep. Hon sa då: Din hjärna arbetade för överlevnad, hur skulle skolan prioriteras när du försökte överleva? Allt kändes så rätt då. Det där med överlevnad, hur skulle jag orka med allt när jag bara behövde överleva. Jag önskar att kunskapen kring sådant var mer etablerat i skolan, för hur ska man orka när livet gett dig erfarenheter där överlevnad varit viktigare?

Så fick jag rensa huvudet och själen en stund, jag söker ingen som ska tycka synd om mig. Men att bara få föra ut mina tankar till skrift får mig att lätta något.

Högkänslighet

Mina styrkor och svagheter.

Madeleine Stenberg 2 mars, 2018 20 Kommentarer

Mina styrkor och svagheter, jag vet att det borde stå tvärtom. Mina svagheter och styrkor eftersom svagheterna är mer de som jag definierar mig själv med. Varför är det så? Varför är det alltid lättare att se sina svagheter än sina styrkor? Vad är det som får oss att sätta våra svagheter framför styrkor, små barn ser sina styrkor och aldrig svagheter. Varför blir vi lärda att se våra svagheter först?

Nu när jag ska börja min KBT, inser jag åter att jag bör ta tag i det här med att sluta se mina svagheter i första hand. Att ge dem mitt allt istället för att ge utrymme för mina svagheter. Jag vet att min största svaghet är att släppa människor in på livet, att öppna mig så andra får flytta in. Samtidigt är det en styrka för jag har sluppit bli besviken på människor genom att inte släppa in dem i mitt liv. På så vis har jag inte behövt känna mig berövad på min tillit.

Jag är vänlig, skulle vilja påstå att jag rent av är ganska kärleksfull mot andra. Jag bryr mig om personer och tänker till kring varje liten sak jag gör. Därav blir jag väldigt upprörd och ledsen när människor misstror mig. Jag bär alltid tanken att på varje plats gör människor sitt bästa utifrån sina förutsättningar. Men jag har lärt mig att andra inte är sådana utan istället känner misstro och väljer att inte lita på att alla gör sitt yttersta varje dag. Jag tror ingen människa gör saker för att sabotera för någon annan, eller har en baktanke med saker de gör. Istället förutsätter jag att varje människa faktiskt tänk igenom sina beslut och fattat dessa utifrån flera olika aspekter. Man kan inte göra alla glada jämt, det är omöjligt. Det här är nog både svaghet och styrka, att jag faktiskt blir ledsen när människor misstror mig. Samtidigt som styrkan är att jag alltid själv tänker att alla gör sitt bästa.

Svagheter och styrkor, de går så lätt hand i hand. I vår ska jag jobba på att bringa fram mina styrkor.

Författarens egna ord.

Jag skulle stanna här hela dagen, men livet har så mycket mer att ge.

Madeleine Stenberg 15 juni, 2014 Inga kommentarer

Ligger forfarande i sängen, ska alldeles strax kliva upp och göra frukost åt mig och William. Efteråt ska jag väl duscha och slänga in en ny maskin med tvätt.
Jag har en jobbig känsla i bröstet, varför blir det alltid så tufft på sommaren? Varför är det som att min kropp blir ledsen och funderar alldeles för mycket just sommartid? Jag försöker pusha känslorna åt ett annat håll men de kryper sig in under mitt skal. Trötthet, utmattning och förflutna känslor som bultar? Jag vet inte men jag behöver nog få lite mer tid att vara bara jag nu ett tag.

Psyket

Vad gör man med en söndagsmorgon.

Om nakengympa och det förflutna.

Tankar i hösten.

Psykisk ohälsa – Att våga ta bort det som skadar.

Äntligen torsdag.

Psykiska måendet, ätstörningar och min hjärna.

Mina styrkor och svagheter.

Jag skulle stanna här hela dagen, men livet har så mycket mer att ge.

Du missade

Unicef julkula 2025.

7 år utan mormor, och hundar kan räkna.

Fem en fredag v. 43: Destination (o)känd

Specialsök tillfälle 3 av 4.

Vem är jag.

Vilka personuppgifter samlar jag in och varför jag samlar in dem

Kommentarer

Media

Kontaktformulär

Cookie-filer

Inbäddad innehåll från andra webbplatser

Analys

Vilka jag delar dina data med

Hur länge jag behåller dina uppgifter

Vilka rättigheter du har över dina data

Vart skickar jag dina uppgifter

Din kontaktinformation

Ytterligare information

Hur vi skyddar din information

Vilka procedurer vi har för dataläckor

Från vilka utomstående parter vi tar emot data

Vilket automatiserat beslutsfattande och/eller profilskapande vi gör med våra användaruppgifter

Branschkrav om delgivning av information