Visar: 1 - 2 av 2 artiklar
Sorg & saknad

28 år utan en pappa.

Idag har det gått 28 år, någonstans inom mig känns det som år som är svåra att förstå. För 28 år på den här dagen lyste solen som idag och det var lördag. För 28 år sedan på denna dagen cyklade jag till min kusin för att leka. Denna dagen för 28 år sedan skulle jag spela Bingolotto som på alla andra lördagar. Denna dag skulle dock inget vara som förut. Det ringde på dörren och prästen stod där i solljuset som lyste upp vårat trapphus. Jag ropade på mamma, och ser hennes kroppsspråk förändras. Några minuter senare skulle jag få veta, min pappa hade dött i en bilolycka mellan Våmhus och Bäcka. Vetskapen om att vi brukade bada där vid Bäcka som barn, och att jag aldrig gjort det igen får mig ibland att undra över hur det varit att åka dit?

I 28 år har jag levt utan en pappa. Minnena bleknar för varje år, ibland vet jag inte om det jag minns är dröm eller verklighet, eller återberättande som jag kommer ihåg bara för det.

Men en sak minns jag, och det är dagen han dog. 28 år har gått och det är många år för ett barn som var 9 år när hennes pappa lämnade jorden.

Sorg & saknad

Två år av sorg och saknad, älskade mormor.

Så idag har det gått två år sedan du tog ditt sista andetag, två år sedan cancern tog dig efter några ynka månader i den hemska sjukdomen. Jag förstår inte att det är två år sedan du tog ditt sista andetag, två år sedan jag och Mattias satt där i bilen och jag körde mot Mora lasarett för att vi skulle säga adjö. Vi hann inte fram och jag tror att det var meningen så. När vi mötte Melissa där på parkeringen så var det som att jag visste att det redan var försent, i hissen upp och sedan där när vi knackade på dörren och alla dina barn var samlade. När jag såg dig ligga där i sängen, och när jag kramade om mamma. När vi tre syskon av fyra stod där och höll om mamma och grät, för vår mormor var borta. Ditt skal låg där i sängen, och jag pussade din panna sa att jag älskade dig och att vi ses igen.

När vi sa adjö där, och sedan åkte till Orsa och mamma tillsammans. Grät där allihop, av saknad till dig. När jag och Mattias tog bilen på kvällen tillbaka mot Orsa så var solen på väg att gå ner, det var den första kalla dagen den hösten och på radion pratar en man som heter Ingmar precis som din bror. Så när vi svänger ut från Orsa säger han: Jag har skrivit en jazz till min fru Barbro, som heter Barbros Jazz. Ditt namn precis där och då, till solnedgången och skymningen. Jag och Mattias tittade på varandra och jag sa det vi tänkte: Nu säger du hej då!

Man säger att tiden gör sorgen lättare, men det där är en myt. Sorgen finns alltid där, man lär sig acceptera den och leva med den. Men aldrig någonsin att den lättar. Fortfarande kan jag tänka att jag ska ringa dig, eller får för mig att berätta saker för dig. Fortfarande kan jag tänka på dig och känna hur du nuddar min hand. Du finns här, även om jag inte ser dig. Du är så saknad älskade mormor, du som var min andra mamma. Jag tänder lite ljus under din tavla idag, tavlan din pappa målade på dig som ung. Jag dricker kaffe ur Rörstrands Ostindia som du tyckte så mycket om och jag tänker på dig, saknar dig! Två år utan dig, två år av sorg och saknad. Två år som jag fortsätter att älska dig, berättar om dig, skrattar kring allt fint du låtit mig uppleva med dig!

%d bloggare gillar detta: