Etikett: Tweenieåldern

Efter en hel dag med folk som lagt upp troll me fick jag lov att skaffa den själv.
Grymt kul! Min humor rakt igenom!!!

Idag till frukosten frågade jag William efter att han svarat mig, DET är barnsligt om en sak och jag genast frågade över varför det skulle vara fel att vara barnslig.
Jag ställde då motfrågan jag egentligen visste svaret på. ”Vad är bäst? Att vara barn eller vuxen?” Hans svar var ju inte direkt oförväntat, det blev direkt och snabbt. Vara vuxen så klart!

Jag förvånas inte, vår värld är uppbyggd på att bli vuxen så snabbt som att vuxenheten är det enda viktiga i livet. Hur många gånger hörs inte mantrat ”när jag var barn, lekte vi minsann ute, det är skillnad mot dagens barn som bara sitter vid datorn.” Jag tänker stilla att är det så konstigt? När vi var barn erbjöd miljöerna till lek, idag erbjuds miljöerna och samhället till att ”sitt still och håll käften unge”. När jag växte upp fanns det lekplatser på varenda gård. Nu för tiden finns det en, och den är så fallfärdig att barnen som går dit väljer att inte leka. För hur inbjudande är det med precis samma sand som dina föräldrar lekte i, och hur roligt är det när gräsmattan syns vid varje kant i sanden? När jag var liten fanns det ibland 4-5 gungor som inbjöd till att leka, idag finns det två. En för bebisar och ett däck som börjar vittra sönder. När jag var liten lät inte gungorna, de svischade i takt med vinden. Idag gnisslar gungorna så man med rädsla i magen tror att snart lossnar en mutter. När jag var liten vågade vuxna gunga bredvid sina barn, idag vågar man inte gunga för gungorna är inte byggda för vuxna.

När jag var liten drogs alla barn till lekplatsen tillsammans, idag vill inga barn dit för den roligaste lekplatsen finner du vid din datorn där du kan bygga den och utforma den själv eller tillsammans med dina vänner.

Vi har skjutit oss själva i foten med att forma barn som inte vill leka ute, barn vet sitt värde och med det värderade priset på lekparkerna i denna kommun så har jag svårt att tro att barnen vill leka. För den leken erbjöds när jag var barn, den erbjuds inte för dagens.

När barnen föds längtar vi efter att de ska tala och gå, när det blir skolbarn ska de lära sig vara tysta och sitta stilla. 
Vi förbereder barnen på att bli vuxna snabbt för att vi själva vill det, och det är inte barnens fel. Det är vi vuxna som väljer att godta att lekplatserna och utemiljön får se ut som den gör. Barn har ingen talan, men de har vi.

Det här är en av många saker jag gillar med helgen. Att ligga nerbäddad i en säng man renbäddade på kvällen innan. Att inte behöva slänga sig ur sängen direkt man vaknar utan satt man bara kan ligga och lyssna på ljudet av Williams skratt vid paddan.
Nu blir det frukost och fånga dagen!

Idag har jag inte enbart fixat naglarna, jag har städat också. Jag och William tog också ett gemensamt beslut att röja bort saker från hans rum. Han leker mindre och mindre och små enkla steg mot tonåren närmar sig. Visst har han fortfarande lekbehovet i behåll men mycket av leksakerna är sedan länge förbrukade och glömda. Den enda viktiga leksaken är legot, annars har intresset veknat för allt de han en gång höll kärt. Bilar, köket, utklädningskläderna, Ikeas mammut-serie, pärlplattor och pussel. Vi tog och plockade och resonerade över vad som behövdes vara kvar. Vi slängde och sparade, vi gjorde fint. Efteråt sa William WOW och var nöjd. Jag ser hur han växer, hur han blir större och större framför mina ögon. Jag ser hur han som jag för nio år sedan längtade efter med en längtan så stark att mänskligheten ännu inte fått ord för den. Jag ser hur han som jag födde för snart nio år sedan och älskat så mycket sedan den stunden att det varken finns känslor eller ord för att beskriva känslan jag har för honom.
Jag ser hur han vandrar mot att bli vuxen med nya kliv varje dag, jag vet att han snart kommer gå ut genom dörren för sin första stund på bio ensam. Jag vet att det inte står på förrän han vill hänga själv på stan och shoppa sina egna kläder, för egna pengar. Jag vet att han kommer stå där om bara några år och välja gymnasium. Varje litet steg han tar, tar han mot en annan värld. Varje litet steg han tar älskar jag honom bara mer. Bandet mellan föräldrar och barn är så fantastiskt, det är en gåva så stark och så fin. Jag vårdar mig gåva med hjärtat, och välkomnar min sons steg mot sin framtid. Vi går den tillsammans jag och han, det finaste i livet har jag burit under mitt hjärta och kan numera hålla i min hand.