Den där kvinnan hade inte kunnat få in pengarna men hon skulle få hjälp av banken idag så lär kanske ha pengarna till måndag eller nått? SKÖNT, tänkte gå till banken efter lucia firandet. Tar självklart med min systemkamerna och knäpper med. Är så mysigt med lucia framträdande. Känns tråkigt att det blir sista för sonen nu. Snart förskoleklass. Ändå tror jag han kommer trivas, det märks på honom att han börjar se fram i mot skolan. Själv har jag så dåliga erfarenheter av skolan, jag försöker verkligen inte visa dom för sonen men dom känns i hjärtat. Skolan är mest präglad av ångest för mig.

När jag började lekis (förskoleklass) så tyckte jag det var skit kul. MINNS det året som ett av dom roligaste i mitt liv faktiskt. Men så när jag börja ettan. Det var ett helvete från början till slut. Hela grundskolan är som ett jävla pissigt minne. Min lärare psykade ner mig totalt och jag hade inget självförtroende alls. Att hon inför klass talade om hur jag var klassens dåligaste elev. Hur jag gjorde allt fel, hur hon fick mina klasskompisar att också tycka att jag var sämst på alla sätt och vis. Glömmer aldrig hattstuga kan inte ha gått i skolan allt för länge, minns hur solens strålar kikade in genom fönstret i klassrummet och hur min HON ber mig läsa hattstugan in för klassen, hur jag börjar med att läsa b a r n e n med bokstav för bokstav för att kunna läsa ut ordet hur hon suckar och hånler och säger “JA Madeleine du kan absolut ingenting, SER ni klassen dåligaste elev” inför alla som skrattade hugget i mitt hjärta och känslan av att vara totalt värdelös. När jag tränade skrivstil och hur hon talade om hur fult jag skrev, när jag fick boken äppel och hon blev arg för jag fick den före en av hennes favorit elever och slet av mig boken och gav den till honom, jag var ändå så dålig så jag behövde inte den boken. Hur jag inte ville gå till skolan i trean utan låg med magvärk och vägrade kliva upp en morgon där i april när HON hävdat att jag inte var bra för en av dom jag umgicks med att leka med. Att den personen borde hålla sig borta ifrån mig. Inte för min tid i grundskolan ändå var jobbig, min pappa dog och hur hon berättade det med ett leénde på sina läppar när jag gick i tvåan. Men där i april sa min mamma till mig, jag kan berätta en hemlighet men säg den inte till någon “Idag ska du få din hund” MIN hund. Min alldeles egna hund jag var tio år och hade sparat och längtat så länge. Vi åkte till Falun, närmare bestämt z-krog och träffade henne. Hon var så liten och pluttig och alldeles svart med sin lurviga päls. Och jag fick hålla henne. Bar henne i min famn till bilen och hon “grät” hela vägen hem till hemorten. Men jag mådde så bra, veckorna tills jag slutade trean kändes inte alls lika långa. Den där som kallade sig min lågstadielärare mobbade mig varje dag, men jag var stark för jag hade henne där hemma. Min alldeles egna lilla valp min alldeles egna lilla Sassa. Det var också på grund av Sassa jag vågade stå upp mot kärringen som kallade sig min fröken. Hon började helt enkelt anklaga mig för att inte gjort läxan när jag skrivit ut hela boken, min hund hade varit hemma med mig hela dagen och vi hade varit ute och gått sen gick jag hem hade henne vid mina fötter när jag skrev läxan. JAG blev arg och sa “DET HAR JAG VISST” och hon sa “VAD använder du för ton nu?!” Jag sa, jag använder den tonen jag brukar använda när jag är arg. Hon blev chockad och gick till kartedern, sen den dagen sa hon inte ett ljud mer till mig och jag hatade henne, jag vägrade göra något för henne. Jag gav henne ingen kram i trean och av mig fick hon inte en krona till insamlingen för vi slutade. Jag har hatat henne i 15 år nu, och jag hatar henne fortfarande. Hon förstörde hela min skolgång. 4-6:an var också ett stort skämt, läraren var bra i fyran men sen blev hon bara sträng och verkade mer eller mindre uttråkad av sitt jobb, och högstadiet? Ja, jag ville inte ens gå dit. Sonen frågade mig, mamma vad gör man i åttan igår. Jag svarade jag vet inte, jag var aldrig där. Jag var nog där men jag me verkade inte. Mest skolkade jag hela högstadiet, men jag var inte där när jag fanns på lektionerna heller. Jag var borta i ett annat land, det psykologiska landet. Där man helt enkelt gråter inombords och en röst talar om för en varje sekund att “DU är värdelös, varför försöker du ens” , och så kände jag mig. Värdelös, VÄRDELÖS, V Ä R D E L Ö S . Jag är därför rädd för grundskolan, känslan av att ge över mitt barn till något som förstört så mycket av det som jag kunde mått bra av. Jag är rädd för att han ska behöva leva sig igenom 9 år av psykologisk terror precis som jag gjorde. Jag läser till lärare, jag tror min styrka ligger här. JAG vet hur man inte ska göra mot barn, men precis som när jag kör bil. Litar jag mer på mig själv än resten i trafiken. Precis så kommer jag nog vara som lärare, jag kommer lita mer på mig själv än jag litar på resten av arbetslaget för jag vet att bakom klassrummets stängda dörrar kan vad som helst hända. Den där trevliga läraren som alla föräldrar älskar och all personal kan vara en psykopat som faktiskt bryter ner sina elever totalt.

1 kommentar

  1. 2009-12-13 @ 00:46:21

    fy fan vad sorgligt! Jag hade också en sån där äcklig kärring till lärare..En gång slet hon loss en hårtuss av min klasskompis för hon “var inte lydig”, vissa borde inte få vara lärare! KRAM <3

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

CommentLuv badge

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Madeleine Stenberg

Orsakulla född (840211) boende i Falun. Mamma till William född (041003), i hemmet bor också mellanpudeltiken Skilla (190919). Jag älskar folkdräkt, finporslin och dalainspiration. Är glad, men reserverad och lugn men även harmonisk. Bloggen startade 2004 som en graviditets- och bebisdagbok. Idag är det så mycket mer!
Jobbar som examinerad specialpedagog, med lärarexamen & förskollärarexamen i grunden. Är utbildad FUR-doula, hjälpmamma och kursledare hos Amningshjälpen.

%d bloggare gillar detta: