Dark Mode Off / On
Showing: 1 - 6 of 6 Articles
Läraryrket Specialpedagog

Arbetar du i skolan, får du snart förvänta dig döden…

Mina tankar med detta inlägg går till familjemedlemmar, vänner, kollegor, elever som misst människor ur sitt liv.

Så skedde det igen, skolattacker. Obehagligt nog så talas det knappt om saken, ja visst det syns i media i notiser. Men inte mer än så, när polisen blev mördad i somras var det tyst minut och folket stod upp mot våldet, helt i sin rätt!

Men ändå känns det märkligt när jag tänker på hur lite som människor tycks bry sig om skolattacker? Hur lite det tycks beröra människor att vi har personer som går in och dödar personal på skolor?! Visst det talas så klart om misslyckanden, eleven sågs inte i skolan, kände sig utsatt och det finns alla möjliga anledning och förklaringar till varför en elev skadar, hotar eller till och med dödar! Men när någonsin talar vi om hur vi ska förebygga att detta aldrig sker?

Att höra elever säga att den vill spränga hela skolan, döda dig eller kalla dig för könsord hör mer till regel än undantag. Man blir ganska avtrubbad, jag vet med detta att många inom min yrkeskår kommer säga att: Jag har aldrig… fast det spelar ingen roll om du aldrig fått höra saken själv, INGEN ska behöva bli hotad eller kallas för nedsättande ord på sin arbetsplats eller behöva oroa sig för att bli dödad! Vad exakt ger vi då för signaler till de andra eleverna?!

Skolan ska vara en plats fri från kränkande behandling, men om vi vuxna tillåter oss att bli behandlade så. Ja då tillåter vi indirekt att eleverna även behandlar varandra på samma sätt och gör det till okej för eleverna att stå ut att bli kränkta dagarna i enda.

Jag skriver sällan om skolan i min blogg. Helt enkelt för att det är känsligt, varje ord kan någonstans påverka mig. Men jag börjar ledsna ur!

Blir det några RIP för dessa två vuxna som dött igår? På sociala medier som Facebook? Kommer vi se någon färg på olika storys? Kommer folk stå upp för ”skolpersonalen” med olika bilder? Får dem en hashtag? Något i stil med: #Ingetmeravåldiskolan ? Jag tror inte det, men vem vet kanske jag ska bli förvånad…

Högkänslighet Specialpedagog

Specialpedagogens tankar kring själen som dött i klassrummet.

Under flera dagar har jag nu tänkt samma tanke. Jag avskyr möten…

Jag avskyr möten som inte har ett tydligt syfte, för mig ska ett möte kännas viktigt inte som två timmars bortkastad tid. Mina första år inom skolan trodde jag nog att det var en slump att möten var så ineffektiva. Att allt snack om samma sak vecka ut och vecka in, var på grund av att detta var en så kallad hjärtefråga på arbetsplatsen. Men med olika arbetsplatser i ryggsäcken har jag förstått att det är samma sak överallt.

Det kliar i kroppen på mig varje gång jag ska på möte. Då blir jag som ett barn i skolan som inget hellre vill än att resa mig från den där stolen som ger träsmak. Men jag sitter där plikttroget och kokar samtidigt som jag för varje stund stressas upp över att lyssna på ickefrågor som berör en liten del av alla som är inkallade.

En av det mest befriande, men också ovanliga sakerna inom skolan är när den som heller i mötet säger: ”Ni kan få gå nu, trots att vi är lite tidiga.” Just de där orden som medför att jag känner mig som ett skolbarn som fick lämna lektionen fem minuter tidigare… En känsla där jag vill skrika rakt ut: ”Jag är fri!”

Många gången så upplever jag det som att ett möte för oss inom skolan, går att likställas med en lektion för den som håller i mötet. Läraren kommer in för att ”lära” oss vuxna, som nu blir elever att fint sitta stilla vid våra ”bänkar” och lyssna på talaren (läs läraren) som äntligen får lära oss allt hen kan.

Att vi är personer som redan gått från elev till lärare/vuxna tycks stanna upp inom skolan. Där sitter vi istället och återgår till laglydiga små elever som ska läras inte vara jämlikar i kollegialet.

När jag talar med andra inom andra branscher har de definitivt onödiga möten, men de behöver inte straffas för att någon kommer fem minuter för sent med att alla ska sitta kvar fem minuter extra. De behöver inte känna att: ”Ni får går på rast 1 minut tidigare”, det är heller inte så att ett möte hålls inom en tidsram med utfyllnadstid för att det står på schemat att vi ska hålla på i två timmar och då ska mötet hålla på i två timmar, oavsett om vi gått igenom allt eller inte.

Jag avskyr möten, det kryper i mig. Stundtals inser jag varför skolan utöver år av mobbning från min lågstadielärare (du kan lyssna på mig från förra veckans Karlavagnen där jag medverkade här och talade om min skoltid. Lyssna från 45:39). Hur jag avskydde att sitta i dessa ljusa rum, och lyssna på läraren timme ut och timme in. Hur jag avskydde att lyssna på mina klasskamrater som berättade om saker som de kunde, och hur den saken tog tid från det som kallades mitt liv.

Ibland tror jag att det har och göra med att jag redan som liten var ett barn med så pass mycket livserfarenhet att jag aldrig hade orken till den där meningslösheten som vi förväntas hantera. Mitt liv sa mig att dessa saker var oviktiga i det stora hela.

Jag har alltid sprungit framför elden och räddat det som inte skall förstöras. Att sitta och vänta på regnet har inte varit mitt sätt att leva på, vilket medfört att möten tagit död på min kreativitet hela livet. Som det lilla skolbarnen som jag var, som bara ville känna mig fri men som fick sitta där och plågas för att minuten på klockan är viktigare än innehållet på det vi gör.

Specialpedagog

Rast på en studiedag i hemmet.

För första gången i min karriär inom skolans värld spenderar jag min studiedag hemma. Jag har lust käkat lunch och ligger här på soffan en stund innan mötet jag ska medverka på börjar. Denna förmiddag har jag hunnit med en av många saker som stressat mig en tid, det kännas skönt. Varje sak att dra över och tänka klart med är glädjande. Ni vet som dockan Sigrid i Beppes Godnattstund som ropade färdig! Ungefär så känner jag mig när något är klart.

Efter jobbet idag ska jag passa på att städa lite här hemma, sedan den dagligen långpromenaden förstås. Längtar dock efter solen igen, hur tråkigt är det inte med grått på himlen så här sista dagarna i mars?

Hörde dock ett glädjande rykte om att sommaren 2021 ska bli varmare än sommaren 2018! Hoppas verkligen det, då kan jag härda ut i det tråkiga gråväder som mars säger hej då med.

Ett dalaliv Hälsa & motion Skilla vår mellanpudel Specialpedagog

Promenader i regnet.

Idag har klockan ställts om som vanligt vilket så klart varit lika förvirrande i kroppen som alltid. Jag har inga problem med hur vi ska ställa fram eller tillbaka på hösten (än så länge). Utan att min kropp blir trött och förvirrad, men det brukar dörja en vecka tills kroppen fungerar normalt igen.

Hur som helst, jag, Skilla och Björn har promenerat här på eftermiddagen. Vi gick till Klacken och sedan hem till honom igen. Så himla skönt med promenader om inte annat. Nu ikväll ska vi äta spagetti och köttfärssås här hos Björn.

Imorgon vankas det studiedag i kommunen, vi får arbeta hemifrån och det är jag oerhört tacksam över. Varje dag med minskas smittrisk är en skön dag!

Läraryrket Specialpedagog

Covid19 – när endast fritiden skall bibehållas till rekommendationerna.

Innan du börjar läsa texten vill jag göra dig uppmärksammad på att texten handlar om barnfritid, att det som står här handlar om skoldagens slut och när eleverna gått hem. Det är alltså inte frågan om att barnen/eleverna ska vara hemma under skoltid.

Ett av skolans uppdrag är att fostra och ge adekvata redskap för att rusta framtidens samhällsmedborgare. Skolan skulle därmed behöva spegla samhället, så ser det absolut inte ut. Många gånger ligger skolan ljusår efter samhällets utveckling och ingen orkar ens påtala denna brist. Vi rustas alldeles för sent för framtiden ingen tycks överhuvudtaget reflektera över saken.

Detsamma syns nu så väl vid denna pandemi. I skolans värld är det ojämlikhet som påvisas rejält. På vissa skolor har man övergått till digitala möten, full förtoendetid (tid lärare själva arbetar, 10 timmar i veckan utöver arbetstiden som vi sedan får ta ut i en enkelt förklarad ”komp” för de ledighetdagar som finns bland annat efter vår semester på fem veckor under sommaren) andra skolor kräver möten på plats och att förtroendetiden skall vara efter arbetsdagen slut. De arbetsplatserna anser att det fortfarande är viktigt med utbildningar och att träffas kollegialt. Där ska man hänga tillsammans så mycket det bara går.

Det är upp till varje huvudman att bestämma reglerna för eventuellt distansarbete. Myndigheten uppmanar till att alla som kan ska arbeta hemifrån men det är fortfarande cheferna som bestämmer. Tänk er om man kunde pussla så att alla vuxna kunde få sin planeringstid och möten utanför arbetstid. Om det en dag är få barn på fritids/skolan eller förskolan så kunde förskollärare, barnskötare, assistenter och fritidspedagoger arbeta hemifrån kanske halvdag och byta av varandra. Men nej vi ska vara på plats det är det absolut viktigaste.

Medan företag litar på sina anställda är vi inom skolans värld tydligen opålitliga anställda som skulle missbruka distansarbetet. Att det finns mycket som tyder på att folk arbetar mer effektivt hemifrån verkar man inte ens vilja lyssna till.

Tänk om lärare i sin tur gavs möjligheten arbeta hemifrån direkt efter skoldagens slut. Färre skulle trängas i kollektivtrafiken, gå på mataffärerna samtidigt och röra sig i samhället.

Men det är så ojämlikt att det endast är vissa som får detta, inte alla. Det är helt galet! Beroende på vart du jobba har du olika förutsättningar trots att ni kan arbetar inom samma kommun.

En annan sak är detta med skydd. Vetskapen om att vissa blivit nekade munskydd och visir på arbetsplatsen. Jag blev därmed så glad att en förskola i vårat land fått rätt från arbetsmiljöverket om att få använda munskydd och visir. Jag hoppas det gäller för oss i högra åldrar i skolvärlden med, jag har frågat både facket och kommunen som ännu inte kunnat ge några svar. Jag har beställt hem visir och munskydd som borde komma idag, utöver det har jag plasthandskar.

Risken finns att jag blir tvungen att ta av mig saken, men jag väljer ändock att prova. Om jag kan minska risken att smitta andra, så kanske andra uppmuntras att minska risken att smitta mig. Jag vet hur man bär munskydd säkert, har haft det förr och blev då upplärd av en läkare, så jag känner mig trygg med saken. Trygg att inte smitta ner andra.

Det finns nu en kravlista med underskrifter där flera kräver full förtroendetid och distansarbeten på eftermiddagarna för oss lärare. Jag får se om den bidrar till förändring, men självklart skrev jag på, gör gärna det du också. Låt oss hjälpas åt att minska smittan, utbildning och framtiden börjar i skolan. Då måste skolan följa resten av samhället och erbjuda sin personal att vara hemma i så höggrad det går när barn/elever inte är på plats. Lita på oss! Vi sköter våra jobb!

Författarens egna ord.

Varför jag hatar grundskolan.

Den där kvinnan hade inte kunnat få in pengarna men hon skulle få hjälp av banken idag så lär kanske ha pengarna till måndag eller nått? SKÖNT, tänkte gå till banken efter lucia firandet. Tar självklart med min systemkamerna och knäpper med. Är så mysigt med lucia framträdande. Känns tråkigt att det blir sista för sonen nu. Snart förskoleklass. Ändå tror jag han kommer trivas, det märks på honom att han börjar se fram i mot skolan. Själv har jag så dåliga erfarenheter av skolan, jag försöker verkligen inte visa dom för sonen men dom känns i hjärtat. Skolan är mest präglad av ångest för mig.

När jag började lekis (förskoleklass) så tyckte jag det var skit kul. MINNS det året som ett av dom roligaste i mitt liv faktiskt. Men så när jag börja ettan. Det var ett helvete från början till slut. Hela grundskolan är som ett jävla pissigt minne. Min lärare psykade ner mig totalt och jag hade inget självförtroende alls. Att hon inför klass talade om hur jag var klassens dåligaste elev. Hur jag gjorde allt fel, hur hon fick mina klasskompisar att också tycka att jag var sämst på alla sätt och vis. Glömmer aldrig hattstuga kan inte ha gått i skolan allt för länge, minns hur solens strålar kikade in genom fönstret i klassrummet och hur min HON ber mig läsa hattstugan in för klassen, hur jag börjar med att läsa b a r n e n med bokstav för bokstav för att kunna läsa ut ordet hur hon suckar och hånler och säger ”JA Madeleine du kan absolut ingenting, SER ni klassen dåligaste elev” inför alla som skrattade hugget i mitt hjärta och känslan av att vara totalt värdelös. När jag tränade skrivstil och hur hon talade om hur fult jag skrev, när jag fick boken äppel och hon blev arg för jag fick den före en av hennes favorit elever och slet av mig boken och gav den till honom, jag var ändå så dålig så jag behövde inte den boken. Hur jag inte ville gå till skolan i trean utan låg med magvärk och vägrade kliva upp en morgon där i april när HON hävdat att jag inte var bra för en av dom jag umgicks med att leka med. Att den personen borde hålla sig borta ifrån mig. Inte för min tid i grundskolan ändå var jobbig, min pappa dog och hur hon berättade det med ett leénde på sina läppar när jag gick i tvåan. Men där i april sa min mamma till mig, jag kan berätta en hemlighet men säg den inte till någon ”Idag ska du få din hund” MIN hund. Min alldeles egna hund jag var tio år och hade sparat och längtat så länge. Vi åkte till Falun, närmare bestämt z-krog och träffade henne. Hon var så liten och pluttig och alldeles svart med sin lurviga päls. Och jag fick hålla henne. Bar henne i min famn till bilen och hon ”grät” hela vägen hem till hemorten. Men jag mådde så bra, veckorna tills jag slutade trean kändes inte alls lika långa. Den där som kallade sig min lågstadielärare mobbade mig varje dag, men jag var stark för jag hade henne där hemma. Min alldeles egna lilla valp min alldeles egna lilla Sassa. Det var också på grund av Sassa jag vågade stå upp mot kärringen som kallade sig min fröken. Hon började helt enkelt anklaga mig för att inte gjort läxan när jag skrivit ut hela boken, min hund hade varit hemma med mig hela dagen och vi hade varit ute och gått sen gick jag hem hade henne vid mina fötter när jag skrev läxan. JAG blev arg och sa ”DET HAR JAG VISST” och hon sa ”VAD använder du för ton nu?!” Jag sa, jag använder den tonen jag brukar använda när jag är arg. Hon blev chockad och gick till kartedern, sen den dagen sa hon inte ett ljud mer till mig och jag hatade henne, jag vägrade göra något för henne. Jag gav henne ingen kram i trean och av mig fick hon inte en krona till insamlingen för vi slutade. Jag har hatat henne i 15 år nu, och jag hatar henne fortfarande. Hon förstörde hela min skolgång. 4-6:an var också ett stort skämt, läraren var bra i fyran men sen blev hon bara sträng och verkade mer eller mindre uttråkad av sitt jobb, och högstadiet? Ja, jag ville inte ens gå dit. Sonen frågade mig, mamma vad gör man i åttan igår. Jag svarade jag vet inte, jag var aldrig där. Jag var nog där men jag me verkade inte. Mest skolkade jag hela högstadiet, men jag var inte där när jag fanns på lektionerna heller. Jag var borta i ett annat land, det psykologiska landet. Där man helt enkelt gråter inombords och en röst talar om för en varje sekund att ”DU är värdelös, varför försöker du ens” , och så kände jag mig. Värdelös, VÄRDELÖS, V Ä R D E L Ö S . Jag är därför rädd för grundskolan, känslan av att ge över mitt barn till något som förstört så mycket av det som jag kunde mått bra av. Jag är rädd för att han ska behöva leva sig igenom 9 år av psykologisk terror precis som jag gjorde. Jag läser till lärare, jag tror min styrka ligger här. JAG vet hur man inte ska göra mot barn, men precis som när jag kör bil. Litar jag mer på mig själv än resten i trafiken. Precis så kommer jag nog vara som lärare, jag kommer lita mer på mig själv än jag litar på resten av arbetslaget för jag vet att bakom klassrummets stängda dörrar kan vad som helst hända. Den där trevliga läraren som alla föräldrar älskar och all personal kan vara en psykopat som faktiskt bryter ner sina elever totalt.

%d bloggare gillar detta: