Lärarprogrammet

När CSN ger en lyckobesked.

Igår fick jag ett välkomnande brev i från CSN, det stod att jag fick 26217 kronor avskrivet från mina studier (vuxenstudierna) och sammanlagt har jag nu fått 76 861 kr avskrivet från mitt lån. Jag blev så glad, eftersom det är pengar som jag ser som toppen att slippa ha kvar i bagaget.
Jag hoppade av gymnasiet när jag var 18 år, på höstterminen. Var så sjukt less på skolan och kände mig helt enkelt omotiverad, eftersom jag gått ett år på IV innan så hade jag två år kvar. Dessa två år kändes alldeles för långa för mig som var skoltrött, sju månader senare flyttade jag till Falun och blev gravid bara ett par månader efter detta. Jag hade alltså om jag inte hoppat av gymnasiet och om ödet hade varit annorlunda varit gravid på min student. Hur som helst så  hoppade jag ju av gymnasiet, jag försökte börja studera igen våren 2004 när jag precis fått reda på att jag blev gravid, dock blev det bekymmer med pengar då så jag slopade det förslaget. Hade annars gått tvåan på gymnasiet som gravid, eftersom jag inte fick ta lån och bidrag kändes det fel. 950 (som var barnbidrag och studiebidrag på den tiden) och 2200 (barnpensionen) hade inte räckt för min bostad. I alla fall tänkte jag även där på sommaren 2004 söka vuxenstudier då jag var tjugo år och jag tänkte att jag kunde plugga med bebisen (William som då inte var född). Dock så avrådde alla mig från den saken och jag gick alltså 10 månader extra och väntade på att få börja med mina komvuxstudier (heter inte komvux här längre i och för sig utan vuxenstudier) 21 år gammal. Gick verkligen in för att klara av att få mina gymnasiebetyg och det fixade jag. Pluggade när William sov och lekte med honom när han var vaken, fördelen med just vuxenstudierna som jag skötte via distans insåg jag var att jag slapp pressen från klassrummet. På distansstudier kunde jag själv planera min vardag, jag fick själv ta ansvar och framför allt jag slapp med den där känslan av misslyckande som jag hela min skoltid känt av. För så var det, jag kände mig alltid värdelös inför alla andra. Även om jag klarade något jämförde jag mig med alla andra och tänkte att “jag är ändå sämst här”. Förmodligen var det en av anledningarna till att jag gick ut grundskolan med värdelösa betyg, jag minns att jag brukade tänka “MEN jag ska ändå inte bli något”. Lika så kände jag på gymnasiet där flera sa det till mig också “det är ju ingen idé att du satsar så högt eftersom du ändå inte ska studera vidare.” Så tänkte jag ju också, för mig var det självklart att jag skulle bli en bland mängden, högskolan det var ju endast för smarta och lyckade människor. Inte såna som jag misslyckade och malplacerade, jag kände mig alltid sämst och tog åt mig så himla mycket när jag också fick kritik, sög hellre åt mig av det negativa eftersom det spädde på mina bild av mig själv. Den negativa Madeleine, ofta har jag fått höra att jag ser livet så svart utan vita glimtar. En av mina åtskilliga psykologer under min uppväxttid (som jag träffade vid nittonårsålder) sa till mig att jag självmant valde att kontrollera maten för att jag inte kunde straffa min insida, den jag egentligen var förbannad på. Att det var lättare för mig att välja att inte äta än att ta tag i insidan som jag skämdes så mycket för. När jag blev mamma tjugo år gammal växte jag och kände att jag lyckades med något, jag var och är så stolt över mig själv. När jag sedan började studera tjugoett år gammal insåg jag att; jag var precis lika duktig som alla andra växte jag ännu lite mer,  när jag fick mitt körkort tjugotre år gammal var det som ett bevis på att jag inte är sämre än någon annan, och min första dag på högskolan (tjugotre år skulle fylla tjugofyra) kände jag mig så stark och så duktig som jag var precis lika som alla andra.
Att lyckas åter och åter igen har fått mig att inse att jag inte är världens mest misslyckade person, det har fått mig att känna mig stark jag är STARK. Stolt också, ibland tar jag inte åt mig av vad jag gjort.

Hur som helst så blev dessa CSN-pengar ett bevis på att jag lyckats med saker, jag är precis lika bra som alla andra. Visst jag gick inte gymnasiet och jag fick studielån men uppenbarligen så är det helt okej då jag lyckas få lånet avskrivet på grund av min motivation att bli något.

Jag lever och jag lyckas. Jag är stolt för den jag är, kanske inte perfekt, kanske inte bäst men jag är stolt över mig själv och det räcker för min del.

2 Comments

  1. Du ska vara stolt oxå! 🙂 Jisses va gött att få så mkt pengar avskrivna. Själv sitter jag här med mitt jäkla lån som jag aldrig lär bli av med. Är ju sådan ränta.. =/

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

CommentLuv badge

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Madeleine Stenberg

Orsakulla född (840211) boende i Falun. Mamma till William född (041003), i hemmet bor också mellanpudeltiken Skilla (190919). Jag älskar folkdräkt, finporslin och dalainspiration. Är glad, men reserverad och lugn men även harmonisk. Bloggen startade 2004 som en graviditets- och bebisdagbok. Idag är det så mycket mer!
Jobbar som examinerad specialpedagog, med lärarexamen & förskollärarexamen i grunden. Är utbildad FUR-doula, hjälpmamma och kursledare hos Amningshjälpen.

%d bloggare gillar detta: