William frågar en hel del om döden just nu, vad händer när man dör. Kommer man till himlen? Idag sa han, MAMMA jag vill inte grävas ner under jorden det tycker jag verkar läskigt. Vill du det mamma? Jag vill hellre bli begrav under stenar.
Jag sa att jag vill bli bränd, och till aska. Gillar inte att prata om döden, men eftersom William är i den fasen och han tydligen tycker att döden är intressant just nu lär jag prata om det. Jag har inga problem med att diskutera redan döda människor, eller vad jag tror sker efter döden. Däremot har jag problem att diskutera min eller nära personers död, döden skrämmer mig något enormt. Jag avfärdar dock inte Williams frågor med svar som, SÅNT pratar man inte om eller så. Jag svarar och säger vad jag tror och att jag inte vet, ingen vet vad som sker efter döden.

Nyss frågade han mig om man har kvar tatueringar när man är död. Stannar dom på kroppen då mamma? Svarade att, visst gör dom de. Själen tar inte med sig tatueringen. Jag har sagt att jag tror att alla ha en själ, en ande som släpper kroppen och vandrar vidare. Jag har också förtydligat att det är vad JAG tror, det är vad jag vill tro. Jag vill inte tro att jag den jag är blir nedgrävd under marken och för alltid får ligga där och försvinna. Jag vill tro att den jag är förs vidare, vart vet jag inte men någonstans.

Enda sedan jag var barn och pappa dog har jag tänkt att det finns någon annan plats man försvinner inte bara, detta då jag absolut inte vill det bara försvinna. Jag godtar att andra tror att inget sker att man bara dör men jag hatar när andra ska tala om det för mig som deras tro är den enda rätta. Jag vill tro på liv efter döden, det är viktigt för mig precis på samma sätt som det är viktigt för andra att tro att vi helt enkelt bara försvinner. Alla har rätt att ha sin tro på livets kretslopp utan att någon annan ska lägga sina värderingar i saken. Jag diskuterar ofta det med William, att en sak kan vara rätt för en person men fel för en annan och att båda kan ha rätt även om man inte håller med.

Döden, ja det skrämmer mig. Så pass mycket att jag får dödsångest och tror att jag kanske har cancer, eller inte kommer leva så länge till vissa dagar. Denna period är jätte jobbig, aldrig tidigare har jag haft sådan dödsångest som nu. Den kryper på mig och samtidigt pratar William med mig om döden. Jag behöver det nog får fundera över döden och svara honom. Livet är märkligt ibland, det man skräms för måste man också mötas av. Pratat om döden, något som skrämmer men också bör uttalas. För är det något människan verkligen vet är det att en dag ska vi alla dö. Så definitivt, så skrämmande fast det ändå är bland det mest naturliga vi kommer uppleva i våra liv den dagen det är vår tur. Jag hoppas att jag får uppleva massor till den dagen, kanske fler barn, barnbarn, barnbarnsbarn, lycka och motgång. Som Ronja Rövardotter säger; “Livet är en sak man måste vara rädd om.” Vårda livet, älska livet och lev varje dag som en ny utmaning med nya saker att uppleva här och nu.

4 kommentarer

  1. tycker oxå det e obehagligt att prata om döden. tror att det finns något efter för det kan juh inte bara ta slut:P men vad som händer e väl en annan sak att fundera på:)vi kanske kommer till körsbärsdalen:D

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

CommentLuv badge

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Madeleine Stenberg

Orsakulla född (840211) boende i Falun. Mamma till William född (041003), i hemmet bor också mellanpudeltiken Skilla (190919). Jag älskar folkdräkt, finporslin och dalainspiration. Är glad, men reserverad och lugn men även harmonisk. Bloggen startade 2004 som en graviditets- och bebisdagbok. Idag är det så mycket mer!
Jobbar som examinerad specialpedagog, med lärarexamen & förskollärarexamen i grunden. Är utbildad FUR-doula, hjälpmamma och kursledare hos Amningshjälpen.

%d bloggare gillar detta: