År: 2011

William fick sin chokladkalender till frukost. Jag valde att vara lite ”hård” i veckan och sa att William inte skulle få någon legokalender utan att jag köpt den till Melissa som skulle ha den för ett arbete i skolan. Melissa är min fjortonåriga lillasyster, först trodde William mig inte men jag har hört att han på slutet gjordet det och då han endast fick chokladkalendern imorse så ställde han in sig på det, men köpte det liksom. Så hade tydligen inte tvn funkat så han hade bara fått se halva julkalendern, eller tvn funkar men har boxer och de funkar inte här TYVÄRR! Längtar tills jag får comhem om en månad, men nog snackat om de. Williams kompis kom hit och då såg dom tjuvarnas jul tillsammans, innan hade jag glömt legokalendern under soffbordet och så när Williams kompis sa, NU kan du öppna luckan William så böjde sig William ner (för att visa att han redan gjort det) och då låg legokalendern där. WILLIAM bara! MEN är den min?! Sen sa han jag trodde jag skulle få den, men sen trodde jag inte det ändå. Han blev jätteglad, det är liksom så jag vill att han ska ha det, att han inte ska ta förgivet att han ska få saker. Problemet är att William som är enda barnet också får allt, jag förstår att det är konstigt för många men har man bara ett barn så har man bara EN att skämma bort, en att ge saker och kostnaden för ett barn är inte lika stor som för fler. Till exempel kostade legokalendern 149 kronor hade jag haft två barn hade det blivit 298 kronor vilket är en väldig skillnad, har man ännu fler blir det ju ännu dyrare men jag har bara en och då kan jag lägga dessa pengar på honom svårt att förklara men det liksom bara blir så. Hur som helst här kommer det foton från lucköppningen.

Chokladkalendern köpte på citygross

Premiär

Mammans gömma

Leta efter ettan.

Hittade den!

Men seriöst! Det är Williams återkommande mening här hemma. Allt är ”Men seriöst”, följt med en djup suck och himlande ögon. William tycker nämligen att man ska var grymt seriös hela tiden och att jag, hans mamma är fjantig och omogen och så pinsam stundvis. Han kör med meningen, men seriöst när man skämtar med honom, men seriöst när man säger något han tycker verkar löjligt och men seriöst när han berättar något allvarligt. Hans mamma brukar svara med orden ”ja, jag är grymt seriös”. William blir så ännu mer suckandes och ger mig blicken att ”du fattar ju ingenting.”. Lilla tonåren eller vad liksom?!

Jag är då en retsticka till max, att retas är något jag finner roande. Till exempel när William sa ”ska vi slå vad?” här i måndags, då sa jag visst och slog (läs inte SLOG utan duttade. Förutsätter att folk fattar att jag inte slår mitt barn men finns säkert någon som behöver förklaring till detta.) till hans vad och sa. Nu har vi slagit vad. William bara, MEN mamma! Seriöst du vet vad jag menar! Hehe själv ansåg jag mig slagit huvudet på spiken och garvade som fan.

Jag skämtar extremt mycket med William, igår till exempel när jag gjorde spagetti och köttfärssås så bytte jag ordet spis till toalett och det där fick till och med William att dra på munnen och bara, MAMMA du är så knäpp typ.

Det är en härlig ålder med en sjuåring i huset, det är verkligen helt underbart! Kunna skämta och diskutera, få uppkört i ansiktet ena minuten att man är är en skitförälder för att nästa ha en kramade människa i famnen som uttrycker det med att man är världens bästa förälder och ingen annan kan ta ens plats.

När andra föräldrar blir sårade och rent av arga när ens barn säger så tar jag det lugnt, han är ju en liten tonåring en liten tweenie. En grabb i stadiet mellan småbarn och tonåring, han är en fasen i livet när han vill testa och prova. Jag ger honom chansen för så länge han vågar kalla mig för skitmamma och tycker att jag är pinsam är det sunt. För ett barn som vågar visa vad den känner är ett barn som mår bra, det är ett bevis på att han mår bra. Självklart är det jobbigt men det är en naturlig del i hans utveckling. För när han kryper upp i mitt knä eller lägger sig bredvid mig och ger mig en kram och säger ”jag älskar dig mamma”, har jag fått mitt bevis. Barn behöver få vara arga på oss vuxna ibland för att våga visa hur mycket dom älskar oss. <3