Dag 14 – En artist/ett band du hatar
Jag antar att det får bli allt med Christer Sjögren, jag tål inte karl! Så fort jag hör hans stämma ryser jag av obehag och hans överfejkade smile får mig att vilja fly landet.
Jag antar att det får bli allt med Christer Sjögren, jag tål inte karl! Så fort jag hör hans stämma ryser jag av obehag och hans överfejkade smile får mig att vilja fly landet.
Ute i vad som från början var vårväder.
Vaknade tidigare än jag hade planerat idag, spelar roll egentligen antar att man får sova när man förtjänar det eller något *S*.
Hade Björns bil här så åkte och hämtade honom och hans kompis vid ett tiden och körde dem till piccolo där jag tog en jättegod räksallad. Efteråt åkte jag till min bror medan Björn och hans kompis samt William drog till Kniva.
Jag och brorsan glodde på lite ”its me or the dog” och sedan så åkte jag hem. Fick låna the walking dead boken första säsongen så den har jag nu läst ut.
Jag och William åt lite godis och kikade på 3 avsnitt av lilla huset på prärien.
Var väl min dag enkelt summerad.
Har ingen direkt bästa vän, däremot människor som jag bryr mig mycket om.
Inga nämnda inga glömda eller hur man brukar säga.
Nu blir de lite lördagsmys.
Fy vilket väder! Den som påstår att det inte finns dåliga väder bara dåliga kläder kan dra något gammalt över sig!
Seriöst anser jag inte att detta väder är fullt och helt okej i slutet av april, men det är bara att bita i och se glad ut eller vad är de såna där klämkäcka människor brukar säga?
Jag har alltid hatat klämkäckt folk, såna där som ”det kunde vart värre”. Innan jag fick William var jag ett vrak, jag har slängt alla dagböcker från den tiden för att aldrig minnas det igen. Under den tiden dagarna när man mådde som sämst och låg och stirrade in i väggen kunde folk säga; ”Det kunde vart värre?!”, eller ”tänk på mig då”, seriöst har jag aldrig förstått människor som tror att man blir gladare av att någon berättar hur jävligt andra har det! Det spelar ingen roll vad som hänt mår man dåligt så kommer man inte må bättre av klämkäcka kommentarer över hur jävla mycket svårare någon annan har. Smärta kan aldrig värderas, min säck kan aldrig vara helt jämn med din, men varken dig eller min smärta är värd mer eller mindre.Så fick jag spy ur mig det också!
Hur som haver så har jag inte rört examensarbetet idag, ska dock ta och gå till sängs med någon av dom, roligare än så är det inte i min säng kan jag berätta för den som nu verkar road… Då ska ni hålla till minnes att min litteratur är långt ifrån uppiggande och glädjande, det är ingen litteratur man skrattar åt direkt, att läsa om barn/ungdomar som gått igenom samma sak som mig, att jämföra och känna att vuxna (för tyvärr är det ju vuxna som är jävligast) är såna arslen när det kommer till barn som förlorar en förälder eller nära anhörig gör ont i mig. Inte för att jag inbillat mig att jag varit ensam om att känna mig som en märklig typ nästan hela skoltiden, jag får läsa så många berättelser om liknade saker och det gör ont i mitt hjärta. Tänkt hur många som kunde fått hjälp, så många som fått chansen att må bra, istället för dåligt de år som ska vara mest glädjande i ens liv, barn och ungdomen. Nu menar jag inte att glädjen är mindre som vuxen, absolut inte mitt liv och lycka kom när jag fick William, men jag tänker på alla de år jag förlorade, mina 10 år och 9 månader innan jag blev gravid med William. Att en förälder dör när man är nio år betyder också att ens barndom stjäls mitt framför dina naiva barnögon, när du tror att föräldrar kommer leva tills det är gamla och dör, jag skräms dagligen över att William ska behöva möta döden någon dag. Jag vill inte att han någonsin ska behöva möta den saken, fast jag vet att en dag gör han det. Jag är dagligen livrädd för att döden och jag tror att så fort William gått klart tvåan så kommer lite av denna dödsskäck försvinna eftersom jag då ”klarat” att leva längre än min pappa gjorde i mitt liv. Det enda som just nu håller mitt sken uppe är att jag läser den här litteraturen och därmed även får förklaringar och förstår att det är HELT normalt att känna som jag känner vilket känns som en sten som faller från mina axlar eftersom jag inte är totalt ensam i mina tankar och funderingar. Fan jag känner att jag bygger ord för rejäla ”dösnack”.
Hur som haver, jag smakade sushi och det var helt okej, eller ja den ena den med laxen. Det var gravadlax med ris den andra smakade för mycket fisk, thaimaten var supergod, och jag var riktigt nöjd. Var meningen att vi skulle till Sågmyra men klockan hann bli för mycket så blev en visit till Mio istället, hittade inget så vi åkte till citygross där jag köpte lite tassimolatte, drog mot expert där jag kom över ett DS-spel och sedan Kent singstar som jag visade bilder på, åkte till Siba och där hittade jag de där tio kronors skyddet till Ipaden.
Åkte till Kniva och träffade Williams katt Harry, sedan åkte vi till Williams farmor och fikade. Begav oss hem till Björn som skulle raka sig då han skulle på lugnet och relaxa med en kompis för att sedan gå på Eaa Eastwood ikväll på Marres.
Jag och William kom hem, åt lite fredagsmys i form av fruktsallad och såg på senaste Pirates of the caribbean som jag inte sett innan. Nu sover William och jag ska se; the vampire diaries och the secret circle.
Försökte fota Harry med Iphonen.
Idag var en sån dag när jag velat ha systemkameran med.
Fynd. iPad skyddet kostade 10 kr och Singstar 45:-. William fick ett ds-spel för samma pris. Kändes rätt okej faktiskt.
Från föräldrar och barns Facebooktävling.
Björn tycker jag ska prova sushi. Får se, har svårt att tro att de är gott…
| Cookie name | Active |
|---|