Tog med William ner på stan en sväng, behövde uträtta lite ärenden så tog det som en stund för mig och honom. Var ganska mycket folk ute och sånt tycker jag är drygt, är mycket därför jag föredrar att handla på lovdagar mitt i veckorna eftersom folk då har en benägenhet att stanna hemma. Hela den här veckan har varit sån där vecka när jag trivts bäst i mitt eget sällskap. Jag har såna perioder, ibland har jag stort behov av att bara vara mig själv. Då är jag osocial och blir irriterad när folk ringer och vill prata om onödiga saker. Det brukar hålla sig så några dagar för att sedan bli bättre, det går visserligen i ett ganska klart mönster det här med min osociala period. Det är runt påsktider, på onsdag är det 20 år sedan pappa dog. Tjugo år, när man är nio år och förlorar sin förälder tror jag inte riktigt man har hunnit förstå känslor på samma sätt som när man är äldre. En fråga som plågat mig sedan jag blev äldre är om jag älskade pappa? Eller hur jag kände för honom, för hur jag kände har jag ingen aning om. Hur sjukt det än låter för er som förlorat föräldrar i senare skede i livet och VET hur man saknar och älskar någon så är det annorlunda för mig. Jag kan tänka på hur livet skulle sett ut om han inte klivit in i bilden där gången, om vem jag varit om han fortsatt leva. Jag känner sorg över att William aldrig får träffa sin biologiska morfar även om han har en morfar i mammas man. Men jag känner ingen sorg i det faktum att jag vuxit upp större delen av mitt liv utan en pappa. Jag kan känna sorg över att jag inte kan svara på om jag älskade pappa, och jag känner sorg över att jag har så få saker efter honom. Som fotografier, en tillhörighet vad som helst. Jag kan också känna sorg över att jag inte minns hans röst, eller kan förnimma hur han skrattade, att jag inte vet hur han talade eller vad han tyckte om.
Sånt sörjer jag, framför allt i dessa tider. Jag säger inte för den sakens skulle att jag tror att mitt liv sätt bättre ut om han levt. Jag föredrar att tänka att allt sker av en anledning och att ödet har en stor det i vad som sker. Men jag kan ändå fundera, starkt tänka kring saker om hur, vad och varför. Att jag dessutom skäms över att skriva eller tala om saken är ännu värre. Sorg är något du helst ska bära inom dig, och är inget folk orkar höra dig älta. Sorg ska endast finnas där några månader men sen är det dags för ditt liv att gå vidare. Jag som bar sorgen så tidigt tror inte jag förstod den fören mycket senare och då var det redan för sent. Här blev det dystert, men det måste få vara dystert ibland här. Det är min ventil mitt utrymme att få använda de känslor jag bär inom mig. Jag avskyr att behöva ställas till svar för mina känslor, jag har ställts till svar för dem så länge. Här är det min rätt att uttrycka mig utan att behöva be om ursäkt för det.

2 kommentarer

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

CommentLuv badge

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Madeleine Stenberg

Orsakulla född (840211) boende i Falun. Mamma till William född (041003), i hemmet bor också mellanpudeltiken Skilla (190919). Jag älskar folkdräkt, finporslin och dalainspiration. Är glad, men reserverad och lugn men även harmonisk. Bloggen startade 2004 som en graviditets- och bebisdagbok. Idag är det så mycket mer!
Jobbar som examinerad specialpedagog, med lärarexamen & förskollärarexamen i grunden. Är utbildad FUR-doula, hjälpmamma och kursledare hos Amningshjälpen.

%d bloggare gillar detta: