Så börjar vi nu helt förstå att vi har kvar de sista dagarna i december. De sista dagarna av 2018. Det återstår nu bara 30 och 31 tills klockan slår om till det nya året. Den 1/1 skulle det varit min mormors 89:onde födelsedag om inte cancern beslutat sig för att ta henne ifrån oss. För ett år sedan var hon pigg, men en sommar kom och hon blev sjuk. Ännu har jag inte förstått att hon är borta, att hon den 24/10 gick bort där på Mora lasarett omgiven av sina barn. Jag saknar henne så det gör ont från insidan och ut.

Det är så typiskt svenskt eller skandinaviskt att behöva släppa sorgen och gå vidare. I andra delar av världen så får man sörja hur länge man vill. Varför är det så tabu att tala om sorg i Sverige? Jag skrev mitt examensarbete om barn i sorg, det har gett mig mycket. Jag låter mig själv sörja. Jag har haft förluster innan mormor, men inget har gjort så här ont. Efter alla år av att bearbeta pappas död som jag fick uppleva vid 9 år, så känns det så mycket mindre än min mormors död. Mormor betydde helt enkelt så mycket mera för mig. Hon var min andra mamma, min mormor och min vän i ett. Jag förlorade tre viktiga människor i mitt liv när hon dog, för hon var alla dessa tre för mig.

Jag kommer fortsätta att sörja, våga skriva om sorgen. Kanske jag någonstans får andra att våga sörja utan skam med. För varför ska vi skämmas för att vi saknar någon i våra liv? Vi lär oss från barndomsben att det är tabu att gråta. Vi förväntas svara att allt är bra, för ingen ska behöva höra att vi har det skitdåligt. Om vi är ledsna så ska vi aldrig belasta någon annan med det. I allt detta har vi ett land med många människor som dagligen kämpar med sin psykiska ohälsa. Hur ska vi bli fria en psykisk ohälsa om vi ska dölja att vi mår dåligt? Varför är det så hemskt att lyssna på någon som gråter, eller vill berätta något för oss?

Varje människa bär på en historia, om vi lyssnar till den historien kan vi lära oss så mycket. Om personen men kanske ännu mera om oss själva. Idag skriver jag på djupet, vissa dagar behöver jag få lätta mitt hjärta och min själ.

49 kommentarer

  1. Jag tycker det är både bra och modigt av dig att du skriver om detta för jag har lärt mig som sagt att det är fel att gråta och fel att må dåligt. Men det du säger stämmer så bra om vi inte får prata om det dåliga kommer vi alltid må dåligt. Och självklart sörj hur länge du behöver 🙂 kram

  2. Sorg är viktig och man måste få visa sina känslor. Min mamma var väldigt ung när hon fick mig och mormor var bara 40 år. Mormor var som en mamma för mig och även som en bästa vän som jag genom åren besökte för att anförtro mig åt. Mormor blev bara 62 år och gick bort i cancer 1993 och det har inte gått en dag sedan dess som jag inte har tänkt på henne och saknat henne. När man har varit så nära en annan människa så måste det få vara okej att känna tomhet och saknad och att även få visa det och prata om det. Genom att prata om någon som har gått bort lever de kvar hos oss genom våra minnen. Jag förstår din saknad efter din mormor <3 Kramar

    1. Så fint att du delar med dig, det känns som vi verkligen haft samma relation till våra mormödrar. Det blir människor som betytt något extra för en och då känns det ju mera. Jag blir glad över att läsa detta eftersom du faktiskt beskriver att du fortfarande tänker på henne <3. Tusen tack för att du delade med dig <3.

  3. Åh jag håller verkligen med dig! Det är så svenskt att man bara får en viss tid på sig att sörja. Min morfar gick bort för 2 år sedan, bara 3 veckor innan mitt bröllop och det var fruktansvärt men där och då kunde jag inte tillåta mig själv att sörja så som jag egentligen behövde. Sen fick jag mitt andra barn och allt har varit rätt intensivt. Nu, 2 år senare, har jag börjar våga glänta på locket och inse att han aldrig kommer tillbaka och jag s ö r j e r fortfarande något enormt! Det är inte många som förstår utan tror att man ska slutat sörja vid det här laget. Sörj så mycket och länge som du behöver. Det är TUNGT att förlora en viktig människa. Massa kramar till dig!

    1. Åh stor kram till dig <3. Jag förstår att det var svårt för dig att ta till dig där och då, jag tror att man också hamnar i en chock. Sedan när chocken lägger sig och man måste acceptera det som hänt, då har samhället glömt vad man gått igenom. Då helt plötsligt så får man inte sörja och andra tycker att ”det var ju längesen”. Frågan är dock om det någonsin kan bli för längesen? Vi är ju så olika, det borde stå oss fritt att få ha vårat mående precis när måendet känner att tiden är inne för det. Jättefint att du delar med dig, <3.

  4. Jag håller verkligen med dig. Jag kommer på mig själv varenda dag att hålla tillbaka mina känslor, låtsas som att allt är bra och att ha ångest när jag någon gång råkat visa känslor eller pratat för mycket. Helt sinnessjukt. Precis som du säger är det så mycket sundare att tillåta sig själv att vara svag, ledsen och/eller att sörja..

    1. Ja det är ju det, vi får lära oss från ung ålder att inte visa känslor. Men så har vi ett växande problem med psykisk ohälsa och trasiga barn, tonåringar, unga vuxna och vuxna samt äldre. Det är ju inte konstigt när vi får lära oss att hålla tillbaka våra känslor :-o.

  5. Gud vad jag behövde höra det här från en annan människa, som jag kämpat med min egen sorg och människor tyckt att ”det är dags att gå vidare nu”. Visst fasiken får man må dåligt och sörja, på sitt sätt ❤️❤️

  6. Man ska aldrig be om ursäkt för sin sorg. Den finns där och den måste få finnas så länge den behöver plats. Jag tycker att du är fantastisk som vågar och kan skriva om det svåraste som finns. Kram fina du

  7. Håller med dig! Det är verkligen så typiskt svenskt detta med hur man ska arbeta med sorgen. Däremot så kan andra länder också”fira” och ha kul på ens begravning för att hedra den som har gått bra. I Sverige handlar begravningar så mkt om sorg och ändå kan man inte prata om den, det går inte ihop för mig 😉

  8. Sv; ja de var verkligen såå gott med massa frukt ? behövde dom vitaminerna kände jag?
    Jag är så ledsen, fan vad jag hatar cancer alltså! Det är helt okej att fortsätta sörja och vara ledsen, inte lätt att gå vidare bara så från en nära familjemedlem och tänka att hon har de bra där hon är nu! Vill inte heller bara gå vidare, de känns fel!

    Hoppas du får ett fint avslut på 2018 och en fantastisk start på 2019 trots de! <3

  9. Det är klart att du ska få sörja. Mamma somnade in för snart 2 år sen och tänker på henne varenda dag. Ju mer du håller inne, ju svårare att komma vidare. Massa kramar

  10. bra att det fått dig att inse att det är ok att sörja, för man hanterar sorg väldigt olika, även det med död och allt sådant hanterar man olika, det kan vara att man måste berarbeta dem båda innan man kan släppa det. man tar det i sin egen takt

    Sedan får man ju efter ett tag försöka att ”gå vidare” så man inte kör fast för mycket, men när det är det känner man själv

  11. Förstår att fin mormor är en tung föelust för dig.❤ håller med sig att det är viktigt att våga sörja och ge sig själv tid att sörja, tårar är läkande. Kram!?

  12. Vilket fint skrivet inlägg. Det är hemskt med alla sjukdomar som gör att vi förlorar någon i vårat liv :/ Jag förstår verkligen att du saknar din mormor och så jobbigt att vara 9 år och förlora sin pappa 🙁

  13. Jag kan känna att döden över huvudet taget är tabu att prata om. Döden är något som ska hållas på avstånd. Men jag tycker tvärtom. Det måste pratar mer om död, sorg och saknad. För hur mycket vi än vill så är det något som kommer hända oss alla. Jag tycker att man måste få lov att prata om sorg och saknad så länge man känner att man behöver. Det är ingen som kan säga att ”nä nu har du sörjt tillräckligt länge.” Ingen kan bestämma åt någon annan när man är ”klar”.

    1. Ja visst är det så, det är konstigt egentligen. Alla ska ju dö precis som vi alla en gång fötts. Det är helt sant, ändå tycks många vilja styra andras sorgearbete det är lite märkligt :/

  14. Tycker du ska vara ledsen så länge som du är det, att hålla känslorna inne är mycket värre än att släppa loss dom. Det är inte konstigt att vi i Sverige går i väggen om vi inte får känna känslor!
    Ut med dom och skäms aldrig för dina känslor, det är finare att känna än att vara apatiskt ❤️

  15. När det gäller så stora saker som sorg så måste man så klart få sörja färdigt. Eller, färdigt och färdigt, blir man någonsin helt färdig med att sörja? Jag tror kanske att sorgen ändras, ändrar skepnad, men att vi ändå tar med oss den längs vår vandring på livets väg. Varje människa som lämnar oss för det oåterkalleliga, har på något sätt bidragit till att göra oss, att forma oss, till den person som vi är när vi vandrat vidare. Sorg måste få ta tid. Så sörj så länge du behöver. Så länge din sorg är hos dig så är det bara du som sätter reglerna för den, ingen annan har rätt att säga något annat.

    1. Det håller jag med om <3. Jag tänker att om man bearbetar sin sorg och vågar sörja fullt ut kanske man till slut ändå har lättare acceptans i sorgen. Än om man håller den helt inom sig? 🙂

  16. När min mamma var döende ville hon göra en sista resa till SriLanka. För mig var det tufft att se henne eftersom jag visste att allt hon gjorde var för sista gången. Jag sörjde och jag grät massor innan hon gick bort. I SriLanka sa de att jag inte skulle gråta. Fast mamma förstod och sa att det var ok. Jag sörjer än idag, men där borta får man inte sörja vilket har gjort det svårt för mig när jag varit där i efterhand.
    Hur ska man sluta sörja människor som betytt så mycket för en, det går ju liksom inte ❤

  17. Man ska absolut inte behöva skämmas över att man sörjer efter någons bort gång.Alla vi individer är olika och sörjer på olika sätt det finns inga rätt eller fel i mina ögon.Klart att det är jobbigt att förlora någon som står en så nära som din mormor gjorde.

  18. Man ska ALDRIG skämmas utav att sörja, aldrig någonsin… Man får gråta, man får må dåligt, det är ingen som kan hindra det från en… Jag har också mina dagar där jag mår mycket sämre än andra dagar och jag tar allt som det kommer, jag försöker att inte tänka så mycket, jag försöker att roa mig hela tiden för att splittra tankarna.

    Det tar så hårt på mig när man läser att man har förlorat en anhörig i cancer, det är en jäkla sjukdom, det borde inte finnas… usch vad jag hatar den sjukdomen! 🙁

  19. Det är förfärligt att man inte kan vågar berätta om hur man mår psykiskt. Att behöva skämmas är helt galet. Någonstans i våra inre ligger en känsla kvar kanske att må dåligt psykiskt inte är en sjukdom. Stor kram till dig.

    1. Ja det är faktiskt det :/. Det är nog som du säger att det kanske finns en föreställning om att man inte är sjuk just för att det psykiska inte syns. Tack <3

  20. Mycket fint och bra skrivet. Ta dig tiden att sörja, det är viktigt att få bli klar. Ta vara på dig. Önskar dig ett fint avslut på året, trots att (eller kanske just för att) det har varit ett tufft år.
    Kram

  21. Åh, vad träffande. Är dålig på både att sörja och bemöta sorg. Känner mig så fruktansvärt tafatt i de lägena men önskar så att jag var bättre på att möta både andras och mina egna känslor på ett öppet och mer självklart sätt.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Madeleine Stenberg

Orsakulla född (840211) boende i Falun. Mamma sedan 2004. Bor med min mellanpudeltik Lizzla född (230225), hon kom till min efter att hennes älskade och saknade storasyster Skilla (190919) dog framför mina ögon i en bilolycka den 15 april 2023..Jag älskar folkdräkt, finporslin och dalainspiration. Är glad, men reserverad och lugn men även harmonisk. Bloggen startade 2004 som en graviditets- och bebisdagbok. Idag är det så mycket mer!
Jobbar som examinerad specialpedagog, och speciallärare i språk, läs- och skrivutveckling med lärarexamen & förskollärarexamen i grunden. Är utbildad FUR-doula, hjälpmamma och kursledare hos Amningshjälpen.

Upptäck mer från Orsakulla mamma vid 20 - Dalaliv, finporslin & pudelliv!

Prenumerera nu för att fortsätta läsa och få tillgång till hela arkivet.

Fortsätt läsa