Jag kryssar av dig från skolkatalogen.

IMG_3982.JPG

Det finns stunder när en hjärta stannar till, ibland öppnar man upp den där lådan och något minne faller ut. Jag har flera kartonger och lådor samlade med minnen på olika platser här i hemmet. Ibland snubblar jag över fotografier och rent av gamla skolkataloger. Jag minns fortfarande hur roligt det var att få hem den där skolkatalogen på högstadiet och bläddra runt bland de killar man tyckte var så snygga, eller titta på människor man ogillade och säga ord man aldrig skulle våga yttre till dem i verkligheten. Jag hade vänner som bodde på andra orter, och sedan även några som hade tillgång till gymnasiekatalogerna och dessa var status. Där kunde man sitta och kolla på andra killar och det var ju kul i den åldern, killar.

Hur som helst, ämnet jag tänkte bege mig in på är alla dem i katalogerna som inte längre finns i livet. Det är så tragiskt, men när jag kollar i skolkataloger inser jag ofta att det redan finns flera som man skulle kunna kryssa för de lever inte längre. Det kanske inte är så många egentligen, me tillräckligt många för att man ska reagera. Det är snart 15 år sedan jag slutade högstadiet och det finns människor som borde vara i min ålder som redan är döda. Människor man mötte i skolans korridorer, människor jag inte kände men visste vilka dem ändå var. Människor som ändå lämnat ett intryck om än bara i ögonvrån. Det är något extra tragiskt när livet lämnats av unga människor. För man är för ung att dö när man fortfarande är mitt uppe i livet och inte fått leva fullt ut ännu.’

Kanske berörs jag extra mycket av döden, då den skrämmer mig så otroligt mycket. Jag vet att döden är så definitiv, vi ska ju en dag dit. En dag ska vi alla säga adjö till detta jordeliv och döden skrämmer mig just därför. Någonstans har jag alltid dåligt samvete över att jag så sällan besöker min pappas grav. Jag tänker på att jag borde besöka den, borde lämna en blomma när jag är i Orsa. Men med minnen som bleknar bort och en tid som skapat utrymme för annat är det som den tomma gravstenen inte berör mig. Jag minns att mamma sa till mig när jag var där som barn, kanske var det sommaren då han dog eller något år senare att i framtiden kommer jag kanske gå dit olyckligt kär och gråta. Just då förstod jag inte vad hon menade, och när jag väl var olyckligt kär kändes det så under min värdighet att gråta vid en grav.

Sorg för mig har nog alltid varit sån, jag ser det som skrämmande att gråta. Jag gråter när jag är arg, men att gråta annars gör så förbannat ont. Om jag gråter känns det som hela bröstet ska klyvas och hela mitt liv ska åka ut genom mina lungor och jag får panik. Det känns som när jag befinner mig på höjder jag får panikångest av tårar och gråt. Så jag gråter så ogärna, men jag berörs det hugger till i mitt hjärta och när jag ser människor som inte längre finns bland oss på ett fotografi i en bleknad skolkatalog hugger det till i hjärtat på mig. Det kryssas ett ansikte med en osynlig penna ur en skolkatalog, för människan som försvann och lämnade en plats så tom plats kvar.

Madeleine Stenberg

Orsakulla född (840211) boende i Falun. Mamma till William född (041003), i hemmet bor också mellanpudeltiken Skilla (190919). Jag älskar folkdräkt, finporslin och dalainspiration. Är glad, men reserverad och lugn men även harmonisk. Bloggen startade 2004 som en graviditets- och bebisdagbok. Idag är det så mycket mer! Jobbar som examinerad specialpedagog, med lärarexamen & förskollärarexamen i grunden. Är utbildad FUR-doula, hjälpmamma och kursledare hos Amningshjälpen.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

CommentLuv badge

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: