När du blev sjuk, för ett år sedan på sjukhuset.

För ett år sedan hade vi legat på barnkliniken i ett dygn. Jag förstod inte vad som var fel mer än att du var dålig. Du hade så hög feber och du var inte dig själv, du hade antibiotika i din hand och var blek som ett lik. Till mig sa dem att du hade en skelettinfektion, du kunde inte stödja dig på benen. Vi fick skjutsa dig i rullstol och du blev arg för ingenting. Du ville ogärna äta, men glass gick bra en stund. Jag minns hur maktlös jag kände mig där på avdelningen och hur jag bara ville ha tillbaka dig igen min älskade unge. En vecka befann vi oss där, det var varmt ute hela den veckan. Du kom hem med kryckor och antibiotika, ett år.

Ett år går så snabbt, tiden har en förmåga att förändra oss. Men samtidigt har tiden en förmåga att spara våra minnen djup inom oss. Just nu minns jag den där känslan jag kände för ett år sedan, oron, rädslan och kärleken. Att se sitt barn sjukt är inget man som förälder vill uppleva. Man vill bara ta sjukdomen och stoppa i sin egen kropp. Ett år, ett år av minnen, ett år av liv.