Utmattningssyndrom – Det känns som jag spyr ur mig känslor.

Idag var jag till beteendevetaren, jag jobbade cirkus en timme för att bege mig ditåt sen. Vet inte riktigt vad jag ska säga. Sa väl till beteendevetaren att jag just nu börjar känna att jag inte längre känner mig deprimerad utan att det är annat som gör mig trött och less på saker. Jag förklarade väl att jag just nu står och känner mig frustrerad, jag vill inte vara placerad i ett fack där man förväntas vara en kvadratisk mall. Jag kan förstå att det är så att normen ser ut på ett vis, men det finns ju alltid avvikelser inom normen.

Jag avviker och känner mig inte helt tillfreds just nu. Jag biter ihop men som jag sa till beteendevetaren “Vissa dagar undrar jag varför alla andra får vinterkräksjukan utom jag, det känns som jag hellre haft det än går till jobbet“. Jag förstår att någon reagerar på detta, vad menar jag egentligen? Men saken är den att det jag menar är att det jag gör på jobbet inte fyller någon mening för mig, det känns meningslöst och det får mig att känna mig lika meningslös också.

Glöm inte att du är värdefull, det där uttrycket ni vet? Känns mer som Björn Rosenströms “Glöm inte bort att du är värdelös“, det är så jag känner mig på jobbet. Kanske inte värdelös direkt men liksom inte värdefull heller. Jag känner mig meningslös, jag har inget att göra direkt och att plocka skor och kläder i korridorerna tar några sekunder.

Jag förstår att majoriteten med utmattningssyndrom gärna bara vill sitta av tiden, sådan är inte jag. Beteendevetaren var egentligen den första som sa det jag ville höra idag, “DU vet ju bäst vad du mår bra av, alla med utmattningssyndrom är inte lika“. Det kändes bra, om än hopplöst. Jag står väl ut nu då, kämpar på. Jag känner mig inte deprimerad som förut när jag inte ville kliva ur sängen, men jag känner mig maktlös och uttömd på energi. Det kanske är lika illa egentligen.